MFF:are i exil - No 1.1
"Att gå på fotboll för att glo på en anslagstavla är det yttersta beviset på exilens förbannelse. Alternativet var att sist i radions nyhetssändning med bultande hjärta höra: 'Och så har vi resultaten från den allsvenska fotbollen'. Snacka om exil."
- - - - - - - - - - - - - - -
Engagemanget för och kärleken till Malmö FF är inte begränsad till Malmö och malmöiterna.
Överallt runtomkring finns en massa himmelsblå själar som följer laget i vått och torrt - fast på ett lite annat sätt. För hur funkar det att vara MFF:are i Bombay, New York och London. Eller Stockholm och Kristianstad för den delen. Vem delar man sin glädje och sorg med? Förstår omgivningen ens passion överhuvudtaget? Hur behandlas man som himmelsblå i fiendeland?
Dessa och andra frågor hoppas vi kunna besvara i vår temaserie MFF:are i exil som vi kommer att köra varannan söndag ett tag framöver. God läsning!
// Red. Möller
- - - - - - - - - - - - - - -
Jag skulle så gärna vilja ta en daglig promenad till Malmö Stadion. Jag skulle så gärna vilja vara en av gubbarna på Kellermanbänken. Att sitta där i alla sorters väder som vår Herre hittar på. Att lyssna och lära och så småningom bli en av de invigda. Att gnälla på äkta dialekt och berätta för omkringstående "ungtuppar" i fyrtioårsåldern om hur mycket bättre det var förr.
Jag skulle så gärna vilja vara en av de första som såg vårt senaste nyförvärv i träning: malmöitiskt kritisk, men ungdomligt förhoppningsfull. Jag skulle så gärna, beundrande, vilja betrakta innötningen av en frisparksvariant. Att byta några ord med spelarna och tränarna. Att i mina tankar avslöja laguppställning inför kommande match, och därefter in på Kulan. Stå där med öron mer vidöppna än på en concierge, för att om möjligt snappa upp den sensationella nyheten som kommer att revolutionera tillvaron för vår älskade klubb. Titta med glittrande barnaögon på de himmelsblå souvenirerna. Äta en lunch eller ta en fika i cafeterian, som väl har mindre chans att få en Michelinstjärna än att klubben vinner CL, men som är en del av vårt MFF.
Vilken lycka att ständigt kunna befinna sig i hjärtat av Malmö FF.
Jag betraktar avundsjukt insändare på forumet som uppmanar till öldrickning och uppladdning på stadens pubar före hemmamatcher. Jag vet att jag oftast är utesluten från den sortens himmelsblå gemenskap.
När sedan, en sen oktoberdag, sundet ligger grått och dimman sveper in för att tala om för medborgarna att den långa skånska vintern utan fotboll, men med slask och blåst, knackar på den port ingen kan stänga.
Att då som årskortinnehavare skaka hand med säsongens bänkgrannar. Vi som suttit där match efter match. Jublat-suckat-ängslats-skapat samhörighet.
– Vi förnyar väl till nästa år? Överlev vintern så ses vi i april när vårsolen och MFF föder nytt liv och hopp i vårt frusna inre.
Jag önskar det av hela mitt hjärta. Så varför är jag då utestängd för denna till synes enkla livsnjutning?
Jag lever i MFF-exil.
Mitt rum i föräldrahemmet, där jag sittandes i sängen hade utsikt över Malmö Stadion, bebos sen ett drygt år tillbaka av främlingar, som inte ens är MFF:are.
Min egen plats på jorden ligger tio skånska mil från barndomshemmet och hjärteklubben. Bussar, tåg och plånbok tar okänsligt nog ingen hänsyn till min MFF-abstinens.
Kära läsare.
Ni befinner er nu i den gamla garnisons-, borgar- och handbollstaden som grundades av Christian den IV.
Malmö FF har hemmamatch, jag har TV.
Canal plus börjar sändningen. Jag sitter i fåtöljen barnsligt iförd min älskade MFF-classictröja (så underbart vacker). Lyssnar på försnack och intervjuer. Ser bilderna från stadion där vår fantastiska klack färgar TV-rutan himmelskt blå. Drycken framför mig är den rätta för att lugna nerver och förhöja stämning.
Men exilen lägger ändå en tung våt filt över mitt bröst och dess kalla fötter vandrar på mitt skelett. Ser mitt fotbollslag i världen återigen ta vår hemmaplan i besittning för att än en gång ge mig spänning, berika tillvaron och förhoppningsvis skänka glädje. Saknar gemenskapen och ändå är den så geografisk närliggande.
Men man är väl ändå inte bara till för att klaga.
Nu är det hemmamatch igen. Buss från Kristianstad. Allt efter som resan närmar sig fotbollsstaden blir bussen mer och mer blåfärgad: utanpå (ytan) gul, men inuti (själen) blå. Vid varje hållplats stiger rättrogna på med spänstiga steg, utrustade med MFF-attribut. Tjocka-smala-långa-korta-gamla-unga-män-kvinnor men alla med den aristokratiska och intellektuella framtoning som kännetecknar en sann MFF:are (nåja).
Mitt resesällskap består sedan en tid tillbaka av helt divergerande personer. Min nyfunna MFF-vän är mest trogen. MFF:are sedan länge. Det blir då massor av minnen från olika storhetstider som avhandlas på resan. Vi tar gärna en promenad förbi där "Hövdingen" bodde och står en stund begrundande framför den port han så många gånger har passerat. Känns märkligt och högtidligt, nästan som om tiden har stått stilla. Får nästan känslan av att han plötsligt står där igen.
En annan gång reser jag med en betydligt yngre världsmedborgare. Han vet ännu ingenting om vare sig Eric Persson, "Todde" eller ens Bosse Larsson. Har sett som min pedagogiska livsuppgift att leda in honom på den rätta vägen. Han kommer att på sin 25-årsdag stappla fram på årsmötet för att mottaga veterantecknet och är väl än så länge mer fascinerad av stämningen runt arenan än själva spelet.
Ibland reser jag med livsledsagarinnan och det vet alla att det är dubbelt så dyrt och hälften så roligt.
Den äkta totala exilen har jag tack och lov sedan länge lagt bakom mig. Att befinna sig i Stockholm på den tiden då knappt TV fanns. Datorer och mobiler låg som en utopisk framtid. Sportradion var inte påtänkt. Kontakten med MFF inskränkte sig till att under hela matcherna på Råsunda eller Stockholms Stadion ihärdigt stirra på just den bokstav på anslagstavlan som skulle avslöja hur det går för mina blåa pågar.
Att gå på fotboll för att glo på en anslagstavla är det yttersta beviset på exilens förbannelse. Alternativet var att sist i radions nyhetssändning med bultande hjärta höra: "Och så har vi resultaten från den allsvenska fotbollen". Snacka om exil. Snacka om förändring i tillgänglighet.
Men lik förbannat! Jag vill kunna gå på samtliga medlemsträffar i MFF och MFF-Support. Jag vill vara en "MFF-kändis" som saknas om närvaron uteblir en tid. Jag vill leva i symbios med Malmö FF. Men massor av den goda skånska jorden ligger där som ett hinder för mina drömmar. Så här långt kommen undrar säkert någon. Varför flyttar han inte till barndomens Malmö då?
Kanske blir det så någon gång om några år när livet förändrats. Kanske finns det då en plats på Kellermanbänken även för en MFF:are äntligen återkommen från en lång-lång exil.
Jag ska va tyst som en mus (kanske).
Håll platsen gubbar!
- - - - - - - - - - - - - - -
"Visst kan Malmö FF vinna allsvenskan
utan mig på läktaren"
Jaques Werup
