KRÖNIKA: Det är dags att hålla båda fötterna på jorden

Inför matchen mot Falkenberg i morgon ger krönikören Erik Lysén sin syn på hur Gefle inlett årets superetta. Fokus ligger på förra söndagens tunga förlust mot Västerås.

Gefle IF spelar i näst högsta divisionen, Superettan. Bara för att man slår IFK Norrköping är man inte i Allsvenskan, det är en lång och tuff väg kvar och man ska inte tro att man kommer få någonting gratis.

Gefle har spelat fyra matcher sedan starten av Superettan i år, tre i serien och en i Svenska Cupen. Man började säsongen borta mot före detta allsvenska IFK Norrköping. Mötet slutade med en 3-2-seger för de "himmelsblå" som hade ett bländande bra spel. Till hemmapremiären mot nya superetta-laget BK Forward var nästan 3000 åskådare förväntansfulla inför vad Gefle skulle prestera. Först i slutminuterarna fick Gävlepubliken se säsongens första mål av hemmalaget på Strömvallen, kvitteringen till 1-1. Det bländande spelet var som bortblåst, lagmaskinen Gefle fungerade inte som den skulle. Även om Forward gjorde en hyfsad match så hade man ändock kunnat förvänta sig mer från de "himmelsblå". Många tänkte – även undertecknad – att det här är Gefle IF i ett nötskal: Man spelar bra mot dom bättre lagen och dåligt mot dom sämre. Som tur var rättade GIF oss då man slog Topkapi IK från division 2 övertygande med 6-1.

Upp till bevis
Det var dags för Gefle IF, genom spel borta mot Västerås, att visa att vinsten mot Norrköping inte var en tillfällighet. Stämningen var mycket god (beundransvärt god matchen igenom ska poängteras) bland supportrar som var på plats och man kunde knappt vänta på att matchen skulle köras igång. Gefle ställde som vanligt upp med en 4-5-1-formation. Man skapade en del snygga chanser men den effektivitet man hade i Norrköping var som försvunnen i Västerås. I slutet av första halvlek skapade Gefle en riktigt vass chans i form av en nick av Daniel Ytterbom som oturligt nog räddades på mållinjen av VSK:s Mathias Elison. Elison i sin tur spelade upp till Stefan Bärlin som med sin snabbhet kunde springa ifrån Johannes Ericsson och placera in 1-0 till hemmalaget.

Till andra halvlek trodde man att Gefle skulle ta tag i spelet och verkligen visa upp sig från sin starka sida. Jon Ericsson, som i mitt tycke var en av planens bättre spelare, spelade in bollen till Johannes Ericsson som bara hade att sätta foten till och det var kvitterat till 1-1. Nu trodde i varje fall jag att överväxeln skulle läggas i men ack så fel jag hade. Anfallet slutade fungera och försvaret hängde inte alls med. Ganska naturligt så gjorde Västerås snart både 2-1 och 3-1. Anledningen till att det inte blev fler mål får tillskrivas Mattias Hugosson som var en jätte i målet. ”Hugo” visade hög klass och räddade även en straff i slutet av matchen. Det var bara att inse att matchen var avgjord, publiken hade fått sett ett Västerås som sprang sönder Gävlelaget. Gefle IF gjorde en av sina sämsta matcher på många år.

Något positivt?
Det är svårt att hitta något positivt i en match som denna, det enda positiva jag kunde finna var matchen på läktaren. Gefles supportrar dominerade stort hela tiden på Arosvallen trots att uppslutningen inte var den bästa. Det positiva är sammanhållningen. Om Gefle på planen inte alltid fungerar som en lagmaskin så ska supportrarna på "Vallen" göra det! Sammanhållningen har inte varit bättre. Det är bara att ge Gefle IF:s supporterklubb Sky Blue’s en eloge för detta och som med bra organisation bara blir bättre och bättre.

Slutligen vill jag säga i denna krönika : Håll båda fötterna kvar på jorden, än är det långt kvar till Allsvenskan!

Erik Lysén2003-05-10 22:29:00

Fler artiklar om Gefle

Gefle IF november 2024 – kravlöst, planlöst, handlingsförlamat