Johansson sänkte uselt Enköping

Hattrick i allsvenskt sömnpiller. JK slog publikrekordet på Enavallen.

Det är svårt att skriva mycket eller uttömmande om en sådan här match. Det finns väldigt lite att säga. När solen gassade som värst och Kim Källström rullade in 4–0 och jag kom på mig själv med ett måljubel marginellt hetare än Trelleborgs sittplatspubliks – då var det tydligt att dramatik, nerv eller något annat som gör en intressant fotbollsmatch inte fanns där.

Enköping var erbarmligt, Djurgården koncentrerat så länge det behövdes. De första tio minuterna var märkliga; jag hade sett spelet förut, men inte i allsvenskan, utan i Svenska cupen, i de här obskyra matcherna där det sämre laget ser ut att ha nackdelen av att vada i gelatin, så att motståndarna springer förbi och runt lite som de vill. Så såg det ut i dag på den nästan fullsatta "arenan" Enavallen, där över hälften av åskådarna hade sympatier för bortalaget och såg till att spräcka publikrekordet rejält.

Minns ni VM 1994, när en ryss gjorde fem mål mot Kamerun? Bosse Hansson tjöt "och Oleg Salenko rullar in sitt FEMTE MÅL, tamejsjutton!" mitt i natten från Palo Alto, Kalifornien. Dit gick mina tankar i dag när Andreas Johansson bjöd på stor målshow under matchens första halvtimme.

0–1: Inspel Babis Stefanidis, närskott på halvvolley längs marken.
0–2: Inspel Elmander, assist Baskim Sopi (nej, ingen efternamnsvits), närskott "Adde".
0–3: Samuel Wowoah tråcklade sig fram och bollen damp ner framför en återigen fristående Johansson mitt i boxen och han ... rullade in sitt TREDJE MÅL, tamejsjutton!

Ett äkta hattrick alltså, som dock inte blev det i Sektion F-kretsar berömda fyr- eller femtricket.

Efter det som på kvällstidningsspråk kan kallas "Addes härliga halvtimme (... och så firade han målen)" blev matchen lika avslagen som en bortglömd öl halv fyra på krogen. Vädret var sövande, spelet var sövande och publiken, den var bara sömnig. Klart var att ingen, absolut ingen i Enköping höll godkänd klass. Där fanns ingen aggressivitet, inget lagarbete och i ärlighetens namn inte särskilt mycket kunnande. Jag inbillade mig före serien att ESK skulle kunna överraska, med veteraner som Jens Gustafson och Peter Berggren (som dribblade och fintade på den tiden Hammarby var Hammarby och hade en tränare som hette Tommy Davidsson och åkte ut vartannat år); med nytillskott som revanschsugna anfallarna Wallinder/Hermansson; och med den intressante Driss el Asmar i mål, som framställdes som ett jättefynd utan like när Malmö värvade honom, typ Nordafrikas bortglömde stormålvakt.

Ni förstår att jag inte är någon siare.

Det här är nämligen en sorglig allsvensk upplaga av ett fotbollslag. Peter Berggren skäller ut sina medspelare när han slår felpass, "Jensa" nöter bänk, Wallinder är Wallinder i djurgårdsversion, Hermansson gör allt fel och Driss, ja, Driss petades av en Henrik Johansson som, vad ska man säga, inte riktigt tog chansen.

Djurgården är roligare att prata om. Det här var en lätt match att spela, men 2001 och 2002 vann man aldrig med sådana här siffror. Djurgården har blivit proffsigare, kallare och ett lag som övertygar lika mycket mot svaga som starka motståndare. Det kännetecknar ett vinnargäng, lika mycket som förmågan att värdera och inte lägga ner mer kraft på uppgiften än nödvändigt. Blåränderna är energisnålare än ett miljömärkt lysrör. Det spelar nämligen ingen roll att andra halvlek var astråkig – leder man med 3–0 är man förbehållen rätten att vara just astråkig. Champagnespelet plockas fram när så behövs. Mot lag som kan försvara sig, till exempel.

Vi noterar att:

– Djurgården har +16 i målskillnad.
– kortsidesläktarens konstruktion, stämningen och matchen påminde mycket om Sylvia–Djurgården 2000.
– Aziz Corr Nyang gjorde allsvensk debut.
– Andreas Isakssons koncentration är magnifik – "Isak" räddade två–tre frilägen och gjorde inte minsta misstag på hela matchen.
– ESK:s Fredrik Ulmstedt, som var på gång till Djurgården 2001, inte behövs på Stadion.
– Green Spanners klackledare stod för dagens tappraste insats. Han hörde ända till andra kortsidan – ensam.
– även hemmalagets härliga cheerleaders och matchbollens ankomst med tjockis och helikopter förtjänar ett omnämnande. Det är som Lars-Åke säger, man måste utveckla matcharrangemangen.

En lika skön som väntad seger gav en trevlig eftermiddag på soliga Enavallen, Djurgården är serieledare som beräknat och ... det var väldigt nära till Enköping.

0 kommentarer