Från tredje våningen (special): Träningsmatcher vi minns
"Trängseln vid sidlinjen innebar en hel del övertramp. Den stackars linjemannen tvingades gång efter annan ut på planen, och försökte förgäves mota tillbaka publiken några steg. Han hade behövt en dansk insatsstyrka för att ro det projektet i land."
FC Köpenhamn – Malmö FF
Birkeröd, 1 februari 2003
Träningsmatchande 2003 hade precis dragit igång. Veckan innan hade det varit grådaskig premiär på Heleneholms grusplan i Malmö och oavgjort mot Stadslaget. Nu väntade det mytomspunna tredje generationens konstgräs och danska serieledarna FCK. Dag ett i ett råkallt februari, ett offside Birkeröd strax norr om Köpenhamn. På pappret låter det inte så festligt, men jävlar vad fel man kan ha ibland.
Det var med fjolårets stora silver ljummet gungande i bakhuvdet som vi lät bussarna rulla oss ut från Malmö i den tidiga morgonen. En viss revanchlusta och förhoppningar inför säsongen började byggas upp. Det var också ett av dessa tillfällen då man – för vilken gång i ordningen – kliade sig i huvudet över sitt eget beteende. Det var för fan mitt i vintern, och där satt man med en öl och Sydsvenskans sportdel, yrvaken på en buss med immiga rutor klockan nio på morgonen. Nåja, med solen i ryggen och Öresundsbron framför sig kändes allt snart som det skulle.
Nån timme senare, och efter vissa snurriga vägval, hittade bussarna in i ett sömnigt Birkeröd. Vi klev av och lyckades, efter ytterligare felnavigeringar, lokalisera en gata som föreställde centrum. Adekvata mängder Faxe inhandlades och vi spatserade tillbaka till Birkeröd Stadion. Det var en behaglig syn som mötte oss när vi nådde planen. Inte så mycket färskingarna Bergström, Olsson och Chanko med tigerbalsam i ljumskarna och leende på läpparna, inte så mycket det omtalade konstgräset, inte så mycket Magister Prahl i fingervantar – utan vårt resesällskap. De tycktes ha genomgått nån slags celldelningsprocess under den korta stund vi varit och handlat. Fan vet var de kom ifrån, MFF-supportrarna hade växt upp som himmelsblå svampar ur den frusna danska myllan. Flaggor vecklades ut, mössor drogs ner över öronen, åkerbrasor slogs och ljudnivån steg snart till Motörhead-nivå. Långt ifrån vad man förväntar sig en kall förmiddag i utmarkerna av Köpenhamn.
Glada i hågen gjorde vi oss redo att ansluta till fanatismen, bara för att upptäcka att öl inte fick medtagas in. För vilken gång i ordningen? Att man aldrig lär sig. Suck. Så när matchen blåstes igång stod vi med fingrar stela som vedträn och halsade ljummen öl bakom målet, och stirrade fascinerat genom stängslet och rakt in i ändalykten på Lee Baxter. Det finns naturligtvis en gräns för hur länge man står ut med det perspektivet. Vi lämnade ölen bakom Baxter och klev in.
Trängseln vid sidlinjen innebar en hel del övertramp. Den stackars linjemannen tvingades gång efter annan ut på planen, och försökte förgäves mota tillbaka publiken några steg. Han hade behövt en dansk insatsstyrka för att ro det projektet i land. Snart drog den första bengalröken in över planen, och blandade sig med kissångorna som svepte in från åkerkanten bakom sidlinjen. FCK-supportrarna på motsatta sidan, Prahl och spelarna bara skakade på huvudet. En stund senare bevittnade vi med hjärtat i halsgropen hur en överförfriskad tolfte spelare kastade sig in på planen och försökte glidtackla Chanko. Jag undrar om den där supportern redan då anade Lolos svekfulla sidor? Jag har svårt att tro det, för Chanko är en av de spelare jag minns allra bäst från Birkeröd. Fy fan vad han sprang och slet och rev! Det fanns inte en granulatkula på det där konstgräset där han inte ettrigt trampat fram, i gott sällskap med Hasse förstås. Och lite längre upp i banan hittade Skoog och Mackan varandra, vilket resulterade i två mål för Rosenberg. En soloraid från Yngvesson som sedan lyckades få bollen innanför målramen innebar trean i slutet av matchen. Några halvfarligheter från Jörgen Pettersson i FCK-tröjan flimrar också förbi i minnets katakomber. När slutsignalen ljöd vidtog en planinvasion som om det handlat om ett efterlängtat SM-guld.
Trots seger med 3-0 är detta inte en match jag minns för matchens skull, utan den smått overkliga känslan av närmare 1000 himmelsblå lyckligt hoppande på sidlinjen. Påpälsade, sjungande, huttrande, flaggviftande, vrålande, bengalbrännnade, stampande och raketskjutande. Och naturligtvis; alla de där ansiktsuttrycken hos spelarna, som för en stund glömde av den pågående matchen, och stannade upp för att istället titta ut mot sidlinjen med skräckblandad förtjusning. Birkeröd var några veckor senare även platsen för träningsmatch mot Bröndby, men den uppslutning och muntra galenskap som drabbade det lilla samhället den första dagen i februari 2003, skulle inte komma att upprepas i första taget.
