MFF:are i exil - No 1.2
"Jag har alltid varit svag för machoromantiken i att hänga ensam i en bar. Så som det är i Tom Waits låtar, i Pelecanos deckare eller så som Bill Murray har det i Lost in Translation. De gatusmarta grabbarna som dricker snygga cocktails eller the poor lonesome cowboys som föredrar ett flytande rivjärn i ett litet glas."
Motala. Smaka på det. Moootaaaala. Låter lite snällt och kanske lite ängsligt, inte obehagligt på något sätt, men också lite… segt? Staden vid vattnet är officiell slogan, tydligt och obestridbart eftersom staden ligger vid Vättern och kan skryta med Nordens längsta insjöstrand. Gubbarna som sitter på bänkarna i stadsparken är i regel pensionerade arbetare från Motala Verkstads glansdagar. Det stora cykelloppet Vätternrundan både startar och slutar i Motala. För tio år sedan avslöjades kommunstyrelsen med meterlånga krognotor i en stor skandal medan stans stolthet, IFK Motala, för evigt harvar i mitten av bandyallsvenskan. Har jag glömt något? Just det, här bor jag.
När man flyttar till en småstad ser man till att klara av ett par saker omgående. Först och främst bostaden, hitta något trevligt med ett bra läge och med en inte alltför omständig väg till jobbet. Därefter fixar man parkering, adressändring, en eventuell tripp till IKEA och ett hjärtligt handslag med de nya grannarna.
På det nya jobbet ser man omedelbart till att göra klart med schema, nycklar, larmkoder, emailadress och en introduktionskurs i rutinerna för personalens kaffekassa.
Nästa steg är att ordna lite fasta punkter utanför arbetstiden. Saker som man mår bra av. En badmintonpartner för att hålla igång flåset, ett lånekort på biblioteket, ett annat kort till den lokala videouthyraren och en närbutik där man kan panikhandla på krita strax innan stängning. Sådär, den fungerande tillvaron är ordnad.
Men fotbollen då? Var i hela friden ska jag se Malmö FF? Fram med telefonkatalogen, bläddra, bläddra… Radiohandlare, Radonmätning… Repslagare. Ja, där har vi Restauranger! Stora suckar av lättnad, det finns en sportsbar i stan. Det blir inga vidriga Text-TV-matcher, ingen sur radio-Ralf och heller ingen plågsam SMS-rapportering. Istället får jag direktsänd dramatik i en tv-ruta. Kanske kan jag också passa på att träffa likasinnade? Det kanske finns fler MFF-supportrar i Motala? Knyta band, bygga broar, mot Europa… det här blir fantastiskt!
Precis så kände jag när jag flyttade hit tidigt i höstas. Det var innan 2-2 mot Assyriska och bortamatcherna mot Göteborg och Djurgården. Innan Elanga gick på Slagthuset utan körkort och innan jag visste vem eller vad FC Thun var. Fortfarande var Patrik, Dubbel-Anders och Yksel hjältar och…. Uuuh. Någon annan blådåre att dela sorgerna med har jag inte heller sett till. Det var en tung höst. Tung och rälig.
Jag har alltid varit svag för machoromantiken i att hänga ensam i en bar. Så som det är i Tom Waits låtar, i Pelecanos deckare eller så som Bill Murray har det i Lost in Translation. De gatusmarta grabbarna som dricker snygga cocktails eller the poor lonesome cowboys som föredrar ett flytande rivjärn i ett litet glas. De sköter sig alltid, dricker alltid samma sak och känner bartendern till förnamnet.
Tyvärr är stället i Motala väldigt fattigt på klassisk bar-atmosfär. Inte ens Humphrey Bogarts cigarr eller Steve McQueens skinnjacka hade kunnat ändra på det.
Förutom dussinet tv-apparater finns här två arkadspel (bilspel) och tre Jack Vegas-maskiner. Det är märkligt, men varje gång jag varit där, och oavsett hur folktomt det varit, har någon suttit och spelat på maskinerna.
På väggarna måste man jobba för att hitta en ynka dm² som inte täcks av ölreklam eller halv-autentiska sportsouvenirer. I högtalarna hörs blandade ljudkonstnärer som Anastacia, Dido och Patrik Isaksson. En halvliter Heineken kostar 50 spänn och maten… ja, man blir mätt, minst sagt. Det känns precis så som Whitney sjöng innan det spårade ur, ”It’s not right, but it’s okay”.
Bandy och speedway regerar i stan. Därefter kommer ishockeyn, mycket på grund av att grannstaden Linköping har ett lag i Elitserien. På fjärde plats ligger fotbollen, men i första hand landslaget och de större internationella ligorna. Hur man kan bry sig om tjongandet på de allsvenska arenorna är för de flesta här ett mysterium.
Jag bodde tidigare en kort period i Göteborg. Då hade jag inga problem att se Malmö FF på krogen. Om Malmös matcher krockade med IFK Göteborgs fick jag möjligen anstränga mig lite mer, men det gick alltid att lösa till slut. Som MFF:are i Motala kämpar jag ensam mot män som hellre vill se Piraterna, Elitserien, Formel 1, Arsenal, Bandy-VM, Bislett Games och Davis Cup. Att gapa om 15 SM-guld, Litmanens CV eller Thomas Olsson från Östergötland hjälper inte mycket. Om MFF ska prioriteras på TV-apparaterna måste jag jobba upp en status, ett inflytande. Målet är att personalen ropar ”Heeeey, Blåtand kommer!” samtidigt som de sträcker sig efter fjärrkontrollen när jag stiger in genom dörren.
Så, taktiken har för mig varit enkel. Jag har under det allsvenska säsongsuppehållet gått in medvetet för att bli en populär gäst, en stammis helt enkelt. Likt en krögare har jag lagt upp en veckomeny med godbitar från olika delar av världen; en portion Champions League mitt i veckan, en dos Premier League på lördag eftermiddag och en avrundning med något spanskt eller italienskt på söndagskvällen. Allt för att bli igenkänd, allt för kunna betraktas som ”a good customer”. Jag har tagit varje chans till lite småprat med bartendern, lämnat dricks då och då och undvikit att beställa en trist stor stark. Då och då har jag gett mig i kast med husets burgare som smakar utmärkt i stunden men är förstås lika sund som en gymnasieinspark i Kungsparken. Det är ett hårt jobb, men det ska göras och jag gör det för Dig, Malmö FF!
För en vecka sedan kom ett formbesked, en uppmuntran om att jag är på rätt väg. Jag dök upp på stället strax innan halv nio för att se Inter-Juventus, hängde av mig jackan vid det bord som blivit ”min” plats och gick bort till baren för att beställa. Innan jag öppnat munnen sträckte killen på andra siden disken över en väl upphälld Murphys Red med orden ”En sån här, antar jag?”.
Hemma bäst, men borta funkar. Ibland i alla fall. Om man måste.
Kärlek flyttar man inte ifrån, den tar man med sig.
It´s not right, but it´s okay.
