Måndag morgon…
…och äntligen känns det som det ska igen.
Match mot ett danskt lag i februari. En hel startelva på sjukstugan. Förlust.
Precis som det ska vara.
Det har varit lite för mycket hallelujastämning den här försäsongen. Allt Åkeby har gjort har bemötts med glittrande ögon och listiga leende. Jojo, här är killen som vet hur man tränar ett lag har det hö-hö:ats folk emellan och man har ivrigt slickat i sig allt det nya som introducerats.
Och visst är det kul med ny tränare och nytt spelsystem. Men det har inte känns så Malmö FF när den annars så sunda skepsisen har ersatts av en mytbildande Sörenism. Det kan inte vara nyttigt. Inte redan. Framförallt inte för laget och Åkeby själv. Han har pressen på sig, det har alla som tränar MFF, men så stor skillnad är det inte på tränare på den här nivån att allt blir annorlunda efter några veckors styrketräning.
Låt oss därför krossa några myter tillsammans:
Myt 1: ”Så här hårt har vi aldrig tränat förr.”
Den minnesgode kommer ihåg att så lät det också första försäsongen med Tom Prahl. Och med Micke Andersson. Och med… Det är nog så att med en ny tränare anstränger sig alla lite extra, och får extra ont. Kroppen har glömt hur det kändes förra gången. Lite som ”så här full har jag aldrig vatt förr”.
Myt 2: ”Det nya träningsupplägget är mycket bättre för det ger mycket färre skador.”
Få se nu. Sandqvist, Safari, Skoog, Pode, Litmanen, Mattison, Järdler, Jon Jönsson, Rasmus Bengtsson. Har jag glömt någon? (Räknar man in Afonso och Jocke Nilsson som är sjuka, blir det en ganska hyfsad elva.) Precis som det brukar vara vid den här tiden med andra ord.
Det här ger oss ett bättre perspektiv. Sören Åkeby har goda möjligheter att ta ett guld med MFF. Få Allsvenska tränare har det så bra förspänt. Träningsfaciliteterna är goda, pengarna finns och klubben tillhör det skikt som de flesta spelare av Allsvenskanklass gärna vill spela för. Det räcker bra, utan att man behöver tillskriva Sören egenskaper som annars mest förekommer på Hogwarts. Eller Creep School, ifall du har barn i den åldern.
Låt det ta den tid det behöver. Annars kan vi lätt stå där i maj och börja fibbla med spelsystem, laguttagningar och panikvärva till sommaruppehållet.
Och det, är något vi inte behöver.
MFF vinner Allsvenska guld. Ibland tar det längre tid mellan gångerna, ibland kommer de tätare. Men vi vinner guld. För alla oss som inte följt laget så länge att man har den kunskapen i ryggmärgen, eller om man nu råkat glömma bort det, rekommenderas Mats Wemans ”Blått ett lag”. Utöver en helt fantastisk läsning, får man rätt distans till sina förväntningar. Vi vinner guld. Långt ifrån varje säsong, men oftare än andra.
Misslyckas den nuvarande tränaren, kommer det så småningom en ny, med nya metoder och nya filosofier. Och med nya förluster mot danska lag i februari.
Amen.
