Forza försäsong: Enkel seger mot Kristianstads FF
Efter en tempofattig första halvlek, lyfte sig MFF i andra och kunde enkelt besegra gästande Kristianstads FF med 2-0. Kvällen stora behållning stavas dock Andreas Wihlborg.
Så var det dags för årets andra hemmamatch så här på försäsongen. För motståndet denna gång stod Kristianstads FF som huserar i division 1 södra (för övrigt i samma serie som Bunkeflo IF). Utan att förringa KFF:s kvaliteter menar jag att det bör vara en ganska stor skillnad mellan lagen. För trots att MFF spelade med ett tämligen ungdomsbetonat lag idag, så var ändå spelare som Mattias Asper, Jon Jönsson, Dubbel-Anders, Jesper Bech och Afonso Alves med i startelvan. Då är det rimligt att ha vissa förväntningar på laget. Det är väl dessutom just i sådana här matcher som de mer etablerade spelarna skall visa sin klass, och fungera som föredömen och inspiratörer för ungtupparna. Det är väl också i sådana här matcher som de ännu icke etablerade har en chans att visa Åkeby vad de duger till.
I vilket fall så blåste domaren igång matchen prick 17.00 på ett kylslaget Helenholms IP i skuggan av det enorma Helenholmsverket (för övrigt en helt magnifik byggnad!). Inledningsvis bjöd matchen på ett lågt tempo, och det var rena gåfotbollen som presterades, med spridda, närmst slumpmässiga chanser. Det var ett spel som främst passade KFF, som fick tid att bygga upp ett någorlunda fungerande samspel i lugn och ro.
MFF hade ett par chanser, som kanske kunde ha förvaltats bättre. Bech var en av de spelarna i MFF som utmärkte sig bäst i första halvlek. Han fick stora ytor på sin kant, och kom fint igenom på djupet vid ett flertal tillfällen. Dubbel-Anders och Joakim Nilsson fungerade också bra tillsammans på mittfältet, och där var en period på omkring tjugo minuter då de i stort sett kunde göra vad de ville. Dubbel-Anders var snabb och konsekvent i sitt passningsspel, och Joakim kom fram bra i det offensiva spelet.
Men annars var det en intetsägande halvlek.
Dock skall sägas att spelet delvis förrycktes av domaren som visade ut såväl Joakim Nilsson som Samuel Barlay med bara ett par minuters mellanrum. Också Kristianstads FF åkte på en utvisning. Överlag hade domaren svårt att hitta en konsekvent nivå, liksom hans linjemän hade svårt med offsideregeln. Vid ett flertal tillfällen rann MFF:arna förbi KFF:s försvar, men säkert som amen i kyrkan vinkades de av för offside. Man fick en känsla av att de själv inte hann med, och därför valde att höja flaggan (för säkerhets skull, liksom).
Andra halvlek bjöd på betydligt roligare fotboll. Tempot och intensiteten höjdes ett par snäpp, och MFF:s passningsspel hade en helt annan precision. Bech fortsatte att imponera med sina löpningar och sitt slit, och det var knappast någon tillfällighet att det var han (för det var det väl?) som från vänsterkanten i början av halvleken slog ett inlägg som Afonso ganska enkelt kunde nicka i mål.
Också Afonso verkade behöva en halvlek på sig för att tina upp, och gjorde en betydligt bättre insats i andra. Han sprang igenom KFF:s försvar vid ett flertal tillfällen, och tog för sig på ett helt annat sätt. Överlag verkar Afonso och Bech hitta varandra ganska bra, även om Afonso ogärna släpper ifrån sig bollen. Det gjorde han dock på ett förträffligt sätt vid det andra målet, då han och Bech väggspelade sig igenom KFF:s försvar, och där Beck slutligen enkelt kunde lura målvakten och rulla in MFF:s andra mål.
Bech gjorde även ett tredje mål som dock underkändes. Exakt varför är det ingen som vet. Inte ens domarna själva.
Avslutningsvis måste jag nämna Andreas Wihlborg på Malmö FF:s vänsterkant. Han var kanske den spelare som utmärkte sig mest i dagens match. Både i rollen som back och som mittfältare visade han sköna kvaliteter. Han är brytningssäker, orädd, teknisk, snabb, bollskicklig, arbetar kopiöst och läser spelet väl. Det var stundtals underbart att se honom i aktion. Jag hoppas att Åkeby framöver testar honom mot mer kvalificerat motstånd, så man får en ordentlig chans att se vad han går för. Men idag var han, i vilket fall, helt strålande. Bech gjorde mig också på gott humör, liksom Jon Jönsson, Joakim Nilsson, Dubbel-Anders (i första) och Afonso (i andra).
Sen finns det en och annan spelare som gör mig uppriktigt orolig och konfunderad. Men det lägger jag åt sidan den här gången.
