MFF:are i exil - No 1.3
"När jag svängde runt hörnet från perrongen och närmade mig musiken noterade jag att det var något bekant med den, utan att kunna placera den exakt. Inte förrän jag har passerat honom och tyst för mig själv börjat humma..."
Redan när jag klev av metron vid Menéndes Pelayo på blåa linjen, ett stopp från stationen som ett par veckor tidigare utsatts för ett av de värsta terrordåden i historien, hörde jag dragspelsmusiken. Det är snarare regel än undantag att det sitter en musikant i gångtunnlarna i Madrids tunnelbana; och dragspel i någon form är det instrument som dominerar. Den här dagen var inget undantag. När jag svängde runt hörnet från perrongen och närmade mig musiken noterade jag att det var något bekant med den, utan att kunna placera den exakt. Inte förrän jag har passerat honom och tyst för mig själv börjat humma Åh, MFF. Vi älskar Malmö FF..., inser jag vilken melodi det är han spelar. Den äldre herren spelar "Cielito Lindo"! Ay, ay, ay, ay, Canta y no llores... Cielito Lindo är för de allra flesta en mexikansk folkvisa; för oss, så kallade blådårar, är det något annat. Vi känner den som Ett skott, ett mål för Malmö och det är ramsan som fick Olympias läktare att gunga, bokstavligt, en magisk kväll i maj för snart fyra år sedan. Det är alltså denna melodi gentlemannen i en tunnel under Avenida de Ciudad de Barcelona sitter och spelar i samma ögonblick som jag passerar. Samma dag som Malmö FF bortaspelar mot Hammarby i den allsvenska premiären, i den stad jag räknat som min hemstad det senaste halvåret. Även om den inte råkade vara det i just det ögonblicket. Börjar det bli rörigt? Okej, vi backar lite.
Hösten 2003 lämnade jag min paradvåning i korsningen Nobelvägen – Sallerupsvägen och flyttade in på 13 rymliga kvadratmeter på Sveavägen i rikets hufvudstad. Det var egentligen inget svårt beslut. Det enda som fick mig att tveka för ett ögonblick var, såklart, MFF. Men, Malmö spelade ju tre matcher om året i Stockholm; de gånger jag skulle ner och hälsa på kunde det ju med fördel synkroniseras med en hemmamatch; det finns Canal +; jag skulle faktiskt få närmare till vissa bortamatcher. Som ni märker hade jag flera övertygande argument för att en flytt norrut skulle funka. Så, vad gjorde jag då på metron i Madrid strax innan säsongen 2004 skulle blåsas igång? Vi backar lite igen, eller hoppar vi framåt?
Hursomhelst, det ena ledde till det andra och ganska plötsligt stod det klart att jag skulle få följa första halvan av allsvenskan 2004 från Madrid. Den allsvenska som skulle leda fram till vårt första guld på vad som kändes som en eon. Om jag tyckte att jag gjort det onödigt svårt för mig att följa MFF från Stockholm gjorde jag verkligen mitt bästa för att försvåra det ytterligare. Kunde jag göra så här? Kan jag kalla mig en äkta supporter om jag till synes lättvindigt flyttar på mig, först till Stockholm, sedan vidare till Madrid?
Ja, det kan jag. För min del funkar det – jag känner mig inte som mindre hängiven MFF:are bara för att jag råkar bo i Madrids motsvarighet till Jägersro. På ett sätt är det snarare tvärtom. Ju längre bort jag befinner mig från Malmö Stadion, desto mindre kan jag ta MFF för givet. Flytten till Madrid skingrade mina egna tvivel kring hur hängiven jag är Malmö FF. Det är inte för vad som helst jag åker tvärsöver en femmiljoners-stad för att sitta i någons sovrum och lyssna på P4 över en dåligt fungerande webradio. Faktum är att det skulle jag inte göra för något annat än just Malmö FF.
Alla som någon gång, av någon anledning, har varit hänvisad till en webradiosändning över en långsam internetuppkoppling vet vilken plåga det är för ens nerver. Att höra hur kommentatorn ökar tempot i sin kommentering för att något håller på att hända sammanfaller alltid med att överföringen börjar hacka. Jag kan för övrigt meddela att sidan 377 på text-tv inte har samma plats i fotbollsintresserade spanjorers hjärtan som den har i svenska diton. Om internet svek var man helt utlämnad till bekanta som ska ta sig tid att tänka på en uppdateringstörstande stackare i Spanien.
Ett annat sätt som mitt MFF-supporterskap yttrade sig på var att jag gärna ville visa för alla att jag var just MFF:are. Givetvis hängde halsduken på väggen som sig bör. Och lakanen jag hade med mig? Just det. De gånger det bar av till Bernabeu Stadion för att se Real Madrid underprestera, var MFF-tröjan ett givet val. Det är ett bra sätt att få igång en konversation på pubarna runt arenan. Min ciceron runt Estadio Bernabeu, Augustine, presenterade mig som ”Esbén, anima Malmo”. Det vill säga, ”Sven, håller på Malmö”. (De kan inte säga ”v” som vi gör - det uttalas som ett slappt ”b”, och ”s” framför konsonant blir ”es”. ”Sv” blir följaktligen ”Esb”). Så var konversationen på det globala fotbollsspråket igång. Det är nämligen så, faktiskt, att Malmö FF är det svenska lag de känner till. Ute i Europa, ni vet... Mina föräldrar var vid ett tillfälle nere och hälsade på mig. Ni som känner min far vet att han delar min kärlek till Malmö – redan vid första taxiresan noterade den gamle att det hängde en Atletico-vimpel i backspegeln. Min far som inte drar sig för att prata med folk han inte känner, framförallt inte om fotboll står på agendan, börjar genast prata fotboll på hemgjord spanska vilket resulterar i ett samtal likt det Stig-Helmer och flygplatstjänstemannen har i Sällskapsresan. ”Las Palmas, very good football too”. Givetvis kände chauffören till Malmö FF – han kom till och med i håg att det var ett jäkla skitmål Nottingham vann på -79. Det var inte så att jag kunde glida ner på puben i bottenplanet på huset vi bodde i och diskutera om Tomas Olsson skulle få vara skadefri, men ändå. Malmö känner de till. Ena bartendern pratade annars helst om hur långt åt helvete det skulle gå för Sverige i det kommande europamästerskapet och hur bra Spanien skulle spela. Något som gjorde det rätt skönt att glida in dagen efter 5-0 mot Bulgarien. Men, nu är det ju inte i egenskap av svensk i exil som jag skriver detta utan som MFF:are – så jag återvänder till Menéndes Pelayo på Madrid-metrons blåa linje.
Han sitter alltså och spelar Ett skott, ett mål, för Malmö. För mig, på premiärdagen! Jag förstod direkt att det var ett gott tecken och förberedde mig på en Bajen-kross av episka mått. Som ni minns blev det inte så. Det var 90 mållösa, tärande minuter – något av en missräkning för mig han hade ju ändå spelat Cielito Lindo.
Jag insåg det inte då, men så här i efterhand har jag förstått att den gamle mannen satte tonen för hela säsongen för oss MFF:are. Där och då. Och jag, i min exil, hade förmånen att få vara på plats i precis rätt ögonblick för att höra de första tonerna av vår marsch mot ett efterlängtat guld.
