Några tankar inför ett derby
Inga matcher handlar om fler poäng än tre, men vissa matcher handlar om mycket mer än poäng.
Vår tradition är att vinna, det är så vi Blåvita supportrar identifierar oss. När vi då inte vinner så svider det extra mycket. Vi har inte traditionen att skaka av oss en förlust och bara gå vidare mot nästa nederlag. Det är en kultur som vissa andra lag och deras supportrar har förfinat till en konstart, men det är inget för oss. Därför har de senaste säsongerna inte varit så roliga. Vi vänjer oss inte.
Under presskonferensen efter höstderbyt förra året, efter att ha erkänt att ÖIS onekligen var det bästa laget i stan, sa en hårt prövad Roger Gustafsson något i stil med att IFK Göteborg skulle komma upp, ikapp och förbi ÖIS igen. En och annan åhörare hånlog åt detta uttalande medan andra bara skakade på huvudet. Jag, men kanske inte så många andra i lokalen, kände mest att det självklart skulle bli som Roger sa, frågan var bara när. Om flera år? Nu ser det trots allt ljusare ut.
Förlusten i vårderbyt var svår att ta men inte så svår att smälta. Snacket efter matchen hos de flesta var att IFK Göteborg som hade bjudit upp till match medan ÖIS hade satsat på defensiv och effektivitet. Ombytta roller alltså, ifråga om hur derbyna sett ut de senaste åren. Även om det sved att förlora kändes det som att det inte var någon indikation på ett tronskifte i stan. Det kändes mera som att ÖIS under några år hade arbetat ihop till och haft en seger innestående. Ett undantag från regeln således. Inget mer.
Höstderbyt var någonting helt annat. Det som skulle blivit en fest blev som en mardröm. Och dessutom inför hela den blåvita högadeln, med lagen och tränarna från 1982 och 1987 på plats. Det kunde inte bli värre. Inga matcher handlar om fler poäng än tre, men vissa matcher handlar om mycket mer än poäng. Det är här Hasse kommer in i bilden.
Hasse Blomqvist verkar av allt att döma missa vårderbyt. Det känns bedrövligt. Inte för att vi är beroende av Hasse för att vinna, för det är vi inte. Det finns viktigare spelare, exempelvis Martin Ericsson, Håkan Mild och Magnus Erlingmark. Men publiksnittet i år ser inget vidare ut hittills. Även om derbyna i sig var en del av förklaringen till förra årets fina snitt, så har publiksiffrorna inte imponerat i år. Det är inte så många matcher som spelats ännu men att dra 6000 till 8000 är för dåligt.
Vi har Allsvenskans kanske bästa bolltrollare i Hasse och honom borde vi få visa upp på ett utsålt Nya Ullevi och i direktsändning på Canal+. Det är visserligen mycket snack om Hasse på stan, men få har sett honom spela på riktigt. Nu går vi miste om en utmärkt möjlighet att visa även de tillfälliga fotbollsbesökarna vilken lirare vi har i laget. Tillfälliga besökare som kanske blir mer trogna om de får se vilken positiv fotboll Blåvitt försöker spela idag.
Det krävs också annat för att öka intresset för fotboll i Göteborg, och därmed höja publiksnittet. Man behöver en tydlig "fiende" inom fotbollen. Annars försvinner mycket av spänningen. (Och då menar jag naturligtvis inte att man ska slåss på gator och torg.) Därför hade jag gärna sett att GAIS låg i Allsvenskan. Derbyt mot ÖIS blir säkert utsålt det också, men det krävs mycket marknadsföring för att nå dit. Med matcher mot GAIS skulle det vara enklare att mobilisera göteborgarna.
Det är klart att man som Blåvit inte kan låta bli att reta gaisarna, men innerst inne inser väl de flesta att GAIS behövs i Allsvenskan för intressets skull åtminstone. Ytterligare två derbyn med miljontals kronor i biljettintäkter, sannolikt 80 000 åskådare till i Allsvenskan och ett rejält surr på stan. Det känns som en nödvändighet för att staden Göteborg skall kunna ta upp kampen med Stockholm som landets fotbollshuvudstad. Inte ens ett SM-guld till Blåvitt kan ändra på den saken just nu. Det krävs först och främst ett starkt publiklag till i Göteborg. Ja, ja säger säkert en del, men GAIS drar ju bara drygt 3000 till sina matcher nu, i bästa fall. Förvisso, men deras publik finns här, om än i dvala. Var så säker.
Derbyn skapar stämning. Se på situationen i Malmö stad som ett exempel. Där finns (enligt mig) inget derby, vilket måste vara trist. Men de har ju matcherna mot Helsingborg[s kommun] och Landskrona, säger någon. Visserligen, men det är ju ungefär som när Blåvitt möter Elfsborg. Matcher som kanske både är klassiska och traditionsrika, men inga riktiga derbyn.
Mamadou ”Big Mama” Diallo blir kanske den person som får ta på sig rollen som publikfriare istället för Hasse. Någon slitvarg kommer han väl aldrig att bli, men han är den typ av spelare som blir bättre ju större press och fokus det är på honom och laget. Big Mama i en B-lagsmatch gör ingen glad, även om han skulle kunna dominera där. Motivationen verkar helt enkelt inte finnas för det. På plan inför ett fullsatt Nya Ullevi får han chansen att spela sig in i göteborgarnas hjärtan. Och det är sådan tändvätska han behöver.
Slutligen en uppmaning till Bengt Andersson: passa din vänstra stolpe!
