Trender, tendenser & sånt – för sista gången
Himmelrikets skabbhals & blinning No. 1, Micke Möller, vill också vara med och kela.
Ett år, tänkte jag redan från början, kunde vara en lagom tid att köra rubriken Trender, tendenser & sånt. Ett år, sen infinner sig den där ledan. Och när den väl kommit ikapp är det kört. Man tappar stinget, börjar kompromissa och ge efter, och till sist så blir det bara tråkigt, förutsägbart, mjäkigt och förbannat enahanda. Åtminstone har det blivit så för mig. Och då är det lika bra att lägga ner – åtminstone just den här specifika rubriken.
Så nu är det slut med svordomar och gnäll. Nu är det slut med kaninöron och röda näsor. Nu är det slut med ironiska grepp, svårtolkad humor och satiriska utfall. Nu är det slut med allt det där.
Jag vill ju också bli en fullvärdig medlem i MFF-land, och mysa och kela med likasinnade. Jag vill också ligga i den där stora högen och bli kliad på ryggen, och klia andra tillbaka. Och då duger det inte att driva och skämta med, eller skratta åt, våra fotbollsspelare, tränare, ledare, fans etc. (trots den komik dessa ständigt bjuder på).
Bill Shankley sa en gång: "Football is not a matter of life and death, it's far more important than that." Ett efterhand slitet citat som många av oss gärna använder när vi (med tårar i ögonen, och darr på rösten)skall beskriva hur mycket fotbollen betyder för oss. Och visst är fotbollen viktig, och allvarlig, och betydelsefull och allt det där. Det är den också för mig. I synnerhet när det gäller Malmö FF. Det är ett allvar som handlar om såväl glädje, lust och upprymdhet, som ilska, sorg och förtvivlan.
Och alla dessa känslor måste man få lov att uttrycka. Även om de inte riktigt passar in alla gånger, eller är besvärande, stötande eller obekväma.
Det är bland annat det som jag försökte att ta fasta på i mina Trender, tendenser & sånt.
Ibland lyckades jag. Ibland inte.