AIK – Malmö FF 2-0 (0-0)

Vårt svartgula lag tog sin femte raka seger i Allsvenskan efter framför allt en imponerande andra halvlek, där Stefan Ishizaki och Mats Rubarth gjorde varsitt mål. I och med Djurgårdens förlust mot Helsingborg är AIK nu i serieledning, och visst fan är det ett AIK med guldkant.

Vilken kväll! En sådan fantastisk, härlig och rakt igenom underbar kväll vi fick uppleva på Råsunda. Att vi skulle bli många räknade de flesta med, och frågan var om vi skulle nå över 20 000. Det gjorde vi med råge, och därmed noterade vi vår högsta icke derby-publiksiffra sedan 1964. Det var inte så lite stolthet man kände när publiksiffran ropades ut denna vackra maj-kväll. AIK – som vanligt störst, bäst och vackrast.

På planen uppträdde elva enormt hungriga svartgula spelare, och det gick verkligen inte att klaga på inställningen hos någon av de uttagna. Tränare Richard Money hade bestämt sig för att satsa på ”a more powerful midfield” genom att sätta in Svante Samuelsson från start för första gången i år, på Kalle Corneliussons bekostnad. Denne har den gångna veckan haft onda känningar i baksidan av ett lår, men var ändå med på bänken. Övriga spelare på bänken var Gary, Alm, Ayo och Örlund. Truppen känns onekligen rätt bred.

I första halvlek bjöds vi på fotboll i hyfsat högt tempo, vilket ledde till småslarv i avgörande lägen från båda lagen. Såväl spel- som chansmässigt var det jämnt mellan de två kombattanterna. Gamle AIK:aren Andreas Yngvesson såg ut som han vunnit på Triss men sedan tappat bort lotten, efter att Håkan Svensson stått för en makalös räddning på Yngvessons ”givna” mål. Niklas Skoog svarade för inlägget mot bortre stolpen där Yngvesson stod helt ren och bara borde kunnat stöta in bollen. Men Håkan var med i sidledsförflyttningen och tokräddade. Årets räddning?

Utöver den chansen hade Yngvesson ytterligare en bra målchans, medan Andreas Andersson var närmast för AIK. Först var han nära att nicka in en vänsterhörna från Ishizaki, och sedan ryckte han sig loss på högerkanten och avlossade ett skott mot Aspers bortre hörn. Asper var dock bra med den gången och kunde rädda, liksom när Arash Talebinejad kom fri i mitten och dröjde en aning med avslutet. Det som framkallade störst glädje i den första halvleken utspelade sig i stället på Olympia, när Helsingborg tog ledningen mot ”De Oslagbara”. HIF måste ha spelat riktigt tråkigt, destruktivt och fotbollsmördande, ja, rent utav farligt för svensk fotboll och den enskilde individens hälsa.

De inledande minuterna i den andra halvleken såg ut ungefär som den första halvleken, med högt tempo och tufft och böljande spel. Men AIK var det något bättre laget, och 1-0-målet kom helt rättvist. Svante Samuelsson lade en riktigt fin djupledsboll till Daniel Tjernström på vänsterkanten. Tjerna, som inför matchen sa att hans deltagande i det offensiva spelet bara kommer att öka framöver, hann upp bollen innan den rann ut över sidlinjen och slog in bollen i straffområdet. Arash touchade bollen vidare till Ishi, som helt ouppvaktad kunde ta emot bollen på bröstet och göra sitt första mål för året med en gammal hederlig tåfjutt. Vilt jubel utbröt på Norra och AIK var i serieledning. Detta mål gjorde Ishi i sin hundrade tävlingsmatch för AIK, efter att ha bytt ut sina röda dojor mot ett par vita i halvtid. Det gjorde susen, och nu blir det väl vita skor även i nästa match Ishi?

Därefter hann Dif kvittera, men förgäves. Bara lite senare avgjorde HIF, och återigen stort jubel på Norra. Vad skulle Zoran säga nu? Lyckan var total när Mats Rubarth i den 69:e matchminuten gjorde ett rasande vackert 2-0-mål efter högerinlägg från Jimmy Tamandi. Släkten är som bekant värst. Inlägget gick något överraskande över samtliga rödvitrandiga och till Rubarth, som drog till stenhårt med vänstern på halvvolley och fick se bollen gå upp perfekt i närmsta krysset bakom Asper. Mattias såg mest ut att längta tillbaka till AIK, efter att ha fått ett fint mottagande av större delen av AIK-klacken. Rubarth var desto gladare, och förklarade sitt glädjestrålande anlete på följande sätt i SVT:
- Det är kul att göra mål, det är skitkul!

Det var nu avgjort, och även om Niklas Skoog stack upp med ett ribbskott handlade resten av matchen mest om Andreas Andersson jakt på ett mål. Oj, vad han var sugen på att göra mål, och oj, vad nära han var vid ett flertal tillfällen. Håll kvar i den känslan till derbyt, Andreas. Det är faktiskt skitkul att göra mål.

Krossa Djurgården!

0 kommentarer