Från tredje våningen: sjukt
Jonas Svensson bland droppslangar och morfinångor.
Igår hade Greger namnsdag. Grattis så här en dag i efterskott. Trots Litmanens tillfrisknande hoppas jag att Andrijevski uppvaktades med nya mysiga massageoljor. Det kanske hade varit läge för ett storpack kylspray till Madsen också, för sticker jag ut huvudet genom fönstret kan jag höra hur han får sina fiskar varma i snart sagt varenda gathörn på Möllan just nu…
Truppen har alltså flytt skånsk mark för lugn och ro och harmoni och avskildhet i Lekkerkerk. Träningsmatch är inplanerad i Antwerpen mot KFC Germinal Beerschot ikväll. Hm, Beerschot? De verkar rätt klena de där belgarna, jag trodde att det bara var turkisk peppar och annan dunkel starksprit man serverade som s(c)hot. Tänkte jag i hastig enfald, men ordet ”beer” betyder visst inte öl som jag vid en första anglofil blick ville tro, utan björn. Så där föll den ordleken platt till marken…
Om det är någon större skillnad i klimat vet jag inte, men tittar jag ut genom fönstret så strålar solen över Ystadsgatan och termometern hostar sig upp över nollan. Det är riktigt behagligt. Och fan vet om det inte är en fotboll jag kan höra studsa mot en husvägg någonstans därute. Det ljuvligaste av alla ljuvliga vårtecken. Sista budet från Rotterdam talade om någon minusgrad. Nåväl, Åkeby har ju faktiskt inte styrt kosan till Holland för solsken och perfekta planer, utan snarare för en dos mulet väder och halvtaskigt underlag. Allt enligt den något bakvända logik som tycks råda. Förlorade träningsmatcher är ett fall framåt, och regn är att föredra framför solsken. Ursäkta, men jag fattar inte ett skit. Vad blir månne kontentan av nästa retoriska språng? Att man presterar bättre med några vinare i kroppen, eller att distansera sig till supportrarna är ett framgångskoncept för klubben? Nej, det är förstås alldeles för stora växlar att dra, men någonting i magtrakten hugger och oroar som en ettrig mungo, och det är en känsla jag verkligen inte gillar…
Av diverse anledningar har jag tillbringat mycket tid på UMAS den senaste tiden. Det kan mycket väl vara därför som jag är lite stingslig. Jag hatar sjukhus, har alltid gjort det, kommer alltid att göra det. Det luktar död, ålderdom och missade straffsparkar. Men den här gången var det något annat också, något som jag inte kunde sätta finget på. Inte förrän jag återvände andra dagen kom jag på vad det var som störde bilden; alla gula sjukhusfiltar. Människor av Eric Perssonsk kaliber hade säkert valt att sova under en papperspåse istället, oberoende av sjukdomsbild. Konstigt hur man obemärkt har slussats in i extremt himmelsblå tankebanor. Jag har aldrig hyst agg mot färgen gult tidigare, inte någon annan färg heller för den delen. Utan att egentligen reflektera över det har alla dessa ”gula historier” satt sig som frömjöl på hjärnbarken genom åren. Inte så att jag får utslag av det, men visa okontrollerbara tics infinner sig allt...
Förutom att störa mig på gula filtar, fick jag också tid att kontemplera över skavanker i allmänhet. Ibland är det svårt att få in i huvudet att fotbollsspelare kan drabbas av precis samma banala krämpor som vi andra dödliga. Våra krav och förväntningar lämnar liksom inte rum för bagateller som förstoppning, hemorrojder eller nageltrång. Likväl kan ju detta drabba såväl Ronaldinho som Gattuso. Jag menar, visst skulle det kännas snopet om Skoog tvingas avstå premiären för att han inte kunnat skita ordentligt (ta i trä!). Det hade varit lättare att köpa om det gällt något mer konkret, som krånglande ljumskar, hälsenor eller korsband. Då kan man lägga pannan i rutinerat djupa veck och fackspråksmässigt konstatera något i stil med ”Fan det var ett ligament i knät, sånt där brukar ta tid vettu”…
Och för att kort återvända till allas vårt kära mobbingbarn Litmanen, så kunde jag inte låta bli att kasta ett extra öga efter honom där i sjukhuskorridorerna. Det verkade som en lämplig miljö att få en skymt av vårt stora affischnamn. Det är förbannat långa korridorer på sina ställen. Snudd på oändliga. Bottenlöst svarta som Daniels blick när någon vilsen Besiktassupporter kliver in på hans mittfältsrevir. Vem som helst kan plöstligt se ut som vem som helst på de avstånden. Efter en stund bland droppslangar och morfinångor skenade min fantasi iväg rejält, och jag kunde bocka av halva A-truppen stående framför godisautomaten i andra änden av korridoren. Sandqvist och Jon klunsade om vem som skulle streaka genom väntrummet på akuten. Asper verkade ha slarvat bort sin plånbok, några påsar Ahlgrens bilar och en dubbel-Japp. Jag antar att jag fick en släng av den där fotbollssjukan ni vet. Jag får ta upp det med min läkare vid nästa besök, men jag hoppas verkligen att det dröjer. Tills dess självmedicinerar jag framgångsrikt med New York Dolls:
As I was lyin in a hospital bed
A rock n roll nurse went into my head
She says, hold ya arm, stick out ya tounge
I gots some pills I'm gonna give you somes
