Camp Genever: Tony har anlänt...
...och rapporterar om ett hetsigt bråk, en Ijeh-kopia, en mycket het Sliper och lite rökheroin.
- Passa bollen, för fan!, säger Niklas.
- Håll käften!, svarar Yksel.
- Du är oduglig, kontrar Niklas.
- Håll käften!, upprepar Yksel.
- Det hade jag gjort om inte du hade varit helt oduglig.
- Lite positivt snack istället, va?, försöker Yksel.
- Det hade jag också kunnat göra om inte du hade varit helt oduglig, fortsätter Niklas.
- Håll käften!
- Oduglig!
Yksel har dribblat istället för att passa en fristående Niklas. Sedan är jiddret igång. Det andra laget går till motattack, men herrar Skoog och Osmanovski fortsätter att bråka. Det är aggressivt, på blodigt allvar och jag har inte sett något liknande på en MFF-träning på flera år. Sören Åkeby står bredvid och tittar på, undslipper sig blott en halvtyst kommentar: ”ta det nu lugnt, grabbar”.
Det känns lite lätt olustigt att stå och lyssna. Varför ingriper inte Åkeby? Prahl hade definitivt inte tolererat ett sånt här beteende. Kanske är det taktiskt riktigt? Kanske är det tvärtom bättre att låta spelarna leva ut sina känslor, sen är det över och glömt? Kanske är det bara det stora allsvenska allvaret som sveper in? Jag vet inte; jag bara registrerar det som sker framför ögonen på mig.
Det är träning torsdag förmiddag i Lekkerkerk och jag är uppe i mitt åttonde land där jag sett Malmö FF träna eller spela. Sinnessjukdomen är nu fullt utvecklad och omöjlig att stoppa.
Vi är tre stycken som åkt från Malmö. Stephan, Kristian och jag. 22.00 igår avgick bilen. Klockan 08.00 var vi framme i Gouda, där vårt bed & breakfastställe ligger. Det har varit en mörk och kall nattresa. I Danmark står det skyltar överallt om att man inte ska ta fågelinfluensan med sig in. Jag påminner mig Kjell Swanbergs svar i DN i helgen när de frågade ett gäng oroliga svenskar vilka försiktighetsåtgärder de vidtagit: ”jag har slutat äta vigg”.
Vi bor alltså i Gouda, den stora ostorten. Vår bed & breakfastägare ligger och sover när vi anländer vid åttasnåret. Han visar oss rummet och undrar om vi röker. Stephan försöker skämta med honom och svarar: ”yes, herring”. Jag tror att han säger ”heroin”. Det gör tydligen ägaren också eftersom han tittar mycket skumt på oss. Vi har inte sett honom sedan dess.
Vi äter frukost och kör in till Lekkerkerk. Det tar tjugo minuter. Det är vackert i trakterna. Gamla, ståtliga hus, flackt landskap, pilträd. Lite skånskt, sådär. Fast med enormt mycket mer vatten. Det är sjöar, åar, kanaler. Överallt. Stora delar av landet ligger dessutom under vattennivån. Det räcker att någon fyllepissar utomhus en natt så svämmar halva Holland över.
Väl framme så blir vi hjärtligt välkomnade av Hasse Borg. Han tycker att det är stabilt att vi tagit oss ner. Lekkerkerks arena ligger mysigt insprängd i ett villaområde. På ena sidan sträcker sig ett fält ut; beklätt med stora kraftledningar. En skola i närheten låter högljutt. Antagligen rast.
Mattisson kommer fram och hälsar. Han joggar runt planen tillsammans med Dubbel-Anders och Greger. Efter ett tag återvänder Anders till hotellet för rehab. Alla andra är närvarande förutom Daniel Andersson. Jag frågar Bosse Nilsson. Det visar sig att den där smällen han fick på vaden igår på matchen fortfarande hämmar honom. Han står över träningen idag.
Träningen börjar med något som ser ut som ljumskövningar; spelarna springer två och två och lyfter benen sidledes högt över utsatta häckar. Det ser snyggt koreograferat ut. Italienskt. Som när Dan Corneliusson kom till klubben och införde synkroniserad uppvärmning innan match. Det är i de små detaljerna som genialiteten syns.
Ni vet att jag gillade Prahl; ni vet att jag kom honom nära. Jag tyckte att han var en bra tränare; en solid instruktör som hade resultat att visa upp. Men han kunde också vara avig och vresig. En jämförelse med Åkeby vad gäller inställning och peppning utfaller oavlåtligt till Åkebys fördel. Sören är hela tiden närvarande. Talar till spelarna. Tillrättavisar och berömmer.
En till snabba fötter-övning följer. Man ska liksom falla bakåt, hejda sig mitt i fallet och rusa rakt framåt i fem meter, sen svänga tvärt och rusa tio meter till. Åkeby peppar för allt vad han är värd.
Kom just att tänka på en rolig historia:
- Finns det några kannibaler här i byn?
- Nejdå, vi åt upp de sista igår!
Sen blir det något som Kristian kallar Arsenal-övningen. Tydligen kommer den från Londonklubben, som ofta kör den. Man delar upp i tre lag. Gråa och gröna västar samt västlösa. Det är knappt halvplan och man spelar fyra mot fyra. Dessutom står det en spelare utanför planen som man får lov att vägga med, samt två spelare bakom målet som också är väggbara. Det finns en massa komplexa regler om hur passen måste gå, i vilken ordning de ska ske och när man måste slå långt. Jag är rädd för att jag inte begriper mig på alltihop.
Lagen ser ut som följer: gråa västar på Jon, Järdler, Jocke Nilsson, Pode, Safari, Rawez, Emil. Här fyller Hasse på emellanåt. Gröna västar har Yksel, Jari, Skoog, Afonso, Ulrich, Sliper, Olof. Och västlösa ståtar med Raoul, Ofere, Sammy, Glenn, Bech, Nilsson Guiomar, Wihlborg.
Första matchen (som egentligen är flera matcher i en – man byter tätt mellan att spela och stå utanför planen) går mellan gröna och västlösa. Bech gör snabbt 1-0 på ett rappt skott. Sliper kvitterar på en sublim Skoog-passning. Åkeby tjatar om rörelse och om attityd, Sliper gör 2-1 direkt efter. Ska den lille skiten verkligen ta en plats i MFF redan i år? Han visar prima inställning och har ett otroligt välutvecklat spelsinne. Och Åkeby kastade in honom på Daniels plats i matchen mot Feyenoord B när vår kapten fick utgå. Hmmm…
Sen träder Edward Ofere in i handlingen. Först gör Asper en magnifik räddning på ett tungt skott i krysstrakten. Direkt efter får Eddie revansch när han vräker in 2-2. Och omedelbart därefter gör han 3-2. Ibland minner han mig om Ijeh, om namnet tillåts. Samma dräpande skott med bägge fötter. Om han levererar som Ijeh efter sin inskolningsperiod så kan det bli riktigt roligt. Sliper vägrar dock ge sig och gör 3-3 helt på egen hand. Nu börjar man bli trötta och målen rasar in efterhand som markeringsspelet fallerar. Jari gör 4-3, men Bech kvitterar. Det är kort tid kvar, meddelar Åkeby. Det är nu som Yksel och Skoog börjar sitt jättebråk. Det gröna laget rasar ihop. Unge Wihlborg rinner igenom två gånger på högerkanten och rullar in 5-4 och 6-4. Västlösa har vunnit.
En till incident finns att rapportera från den här matchen: Raoul sågar Ulrich rejält i en duell. Ulrich skriker: ”For hilvede Raoul!”. Sen går han av planen för omplåstring. Det tar ett tag innan han är tillbaka i spel. Då blänger han surt på Raoul.
Nästa match går mellan västlösa och gråa. Direkt efter den förra. Lite orättvist kan tyckas eftersom de gråa enkom har fått köra en enkel inläggningsövning under tiden de västlösa körde match. Men Ofere gör snabbt 1-0 till de västlösa med ännu ett tungt skott. De gråa kämpar på. Pode gör 1-1 men det blir underkänt för Åkeby hade blåst av för byte. Jocke Nilsson försöker hävda att bollen var i luften och att målet därför borde räknas, men han får inget gehör. Ännu en kvitteringsboll döms bort för de gråa på grund av felaktigt användande av de spelare som står utanför planen. Till sist kvitterar dock Pode. Rawez gör 2-1 och Jocke Nilsson 3-1. Innan matchen är slut hinner Jon öka på till 4-1 och Barlay reducera till 4-2. Det är en rättvis seger åt det unga laget.
Sista matchen går mellan gråa och gröna västar. Det blir en expeditionsaffär för de gråa. De är totalt överlägsna. Medan Yksel, Afonso och Skoog försöker med enmansshower så spelar sig de gråa igenom med fint passningsspel och hårt arbete. Matchen slutar 5-0 efter mål av Pode, Emil, Pode igen, Jocke Nilsson och Jon. Det roligaste är när Afonso, ståendes bakom målet, försöker pusha sitt lag och skriker ”kom igen, grabbar” med ruggigt skön malmöitisk brassebrytning. Åkeby ser för övrigt mycket nöjd ut med vad det unga gråa laget presterar.
Under tiden som två av lagen möter varandra så håller Anders Johansson en inläggningsövning med de återstående. Det ser lite halvslött ut. Temposvagt. Man går mest och väntar på att få återgå till den ”riktiga övningen”. Det här gäller alla utom Jari; han tar det på största allvar och övar egna avslut när de andra ballar ur.
Den medföljande danska målvakten ser OK ut; men gör inget större väsen av sig. Våra andra bägge målvakter drillas hårt av Mats Svensson, när de inte medverkar i spelsekvenserna. Det blir ett tätt racce vem som ska stå. Bägge gör sitt yttersta; pressar varandra.
Sist blir det tvåmålsspel. Det börjar rörigt. Vissa står och dricker och Åkeby börjar skälla. ”Är ni med? För fan! Visa lite intresse!”. Det blir kaotiskt i lagen. Jag försöker räkna vem som är i vilket lag och kommer fram till att man spelar 12 mot 9. I samma stund inser Åkeby också detsamma. ”Vem är äldst i ungdomslaget?”, vill han veta. Det är Jon som får skämmas. Han sliter av sig västen och spelet kan böja på riktigt.
Det fattas ändå en man. Hasse Borg hoppar in. Vissa av spelarna börjar ifrågasätta beslutet. Då säger Hasse: ”54 landskamper, 1 VM”. Sen blir det tyst. ”Jag behöver inte ens värma upp”, skrattar han.
Lagen ser ut som följer: ungdomarna: Sandqvist – Safari, Nilsson Guiomar, Niklas Hansson, Wihlborg – Jocke Nilsson, Sliper, Pode – Emil, Rawez, Ofere. Sammy byter av här. De äldre: Asper – Glenn, Jon, Raoul, Olof – Järdler, Bech, Jari – Afonso, Skoog, Yksel. Hasse och Ulrich vilar.
Jon avgör matchen på ett mäktigt skott. 1-0 till de äldre. Skoog vill självfallet få det till att det var hans mål; att skottet nuddade hans tå. Ingen lyssnar.
Vem som imponerar mest på dagens första träning? Svårt. Men jag är själv imponerad av Oferes skottstyrka. Och så är det kul att se Pode i 2005 års form. Han har haft det tungt ett tag. Daniel Sliper och Jon Jönsson är två andra som måste nämnas. Jag har svårt att se att Raoul ska kunna göra något åt vare sig Jon eller Olof på mittbacksplatsen. Mycket svårt.
Olof tar hand om nerjoggningen. Assisterande tränare Anders Johansson meddelar att bastun nu fungerar på spelarhotellet. Olof gör high five med Anders. Vi beger oss bort mot bilen för vidare transport bort mot Gouda. Vi är stelfrusna. Väl hemma på vårt lilla bed & breakfast-ställe så upptäcker Kristian att här finns trådlöst internet. Hallelujah!
Den här texten är skriven till tonerna av Miles Davis: Kind Of Blue. Med Kristians irriterande Mats Rådberg & Rankarna i bakgrunden. Och förresten; om den här första träningsrapporten verkar lätt förvirrad och aningen tramsig så beror det på att jag sovit 29 minuter den senaste natten. Sittandes i en SAAB. I full fart på väg genom Tyskland.
