Camp Genever: Eftermiddagsträning...
...och det verkar som om Yksel och Skoog är polare igen.
Vi är sena till eftermiddagsträningen på grund av viss försovning samt lite lätt trafikkaos. Väl framme står det lite lättare uppdelad träning på programmet. Man använder två av planerna. Mats Svensson drillar de tre målvakterna på en och på den andra så har Alf och Anders offensiva gänget på ena halvan medan Åkeby tar defensiven på andra halvan.
Sören Åkeby står med följande skara: Wihlborg, Raoul, Niklas Hansson, Nilsson Guiomar, Olof, Järdler, Glenn. Först en liten lek där man ska träffa ribban frånstraffområdesgränsen. Glenn vinner med tre träffar på raken. Vi vet att han har en mycket känslig vänsterfot. Sedan blir det något som Kristian kallar ABC-övning. Mycket enkel fotbollsskola. Men man blir glad när man ser det. Utan grunder kommer man ingen vart; det är basen som måste ligga fast innan man kan börja skönmåla.
”Rörelseschema!” skriker Åkeby. Nästa gång: ”förflyttning!”. Backlinjen står uppställd – från vänster: Järdler, Olof, Raoul, Nilsson Guiomar – och Åkeby låter bollen gå mellan dem. Ut till Johan, som fintar långt pass, men istället vänder hem och passar Olof. Då kommer det viktigaste momentet: Raoul ska falla och inte ligga i rak linje; han måste ta djup. Detta upprepas hur många gånger som helst. Det ser ursinnigt trist ut; men det är ju nyttigare än broccoli.
Efter övningens slut så tar Åkeby Raoul åt sidan och fortsätter instruktionerna. Vadan denna envishet? Vi försöker förstå. Min egen tolkning är att Åkeby vill ha tre fullgoda alternativ till mittbacksplatsen och då måste han utbilda Raoul. Just nu har jag svårt att se att någon kan peta Olof och Jon från de två ordinarie platserna; men vi måste såklart ha alternativ. Jag hade helst sett att vi hade gått på inköpsrunda: Mikael Antonsson sitter i Österrike och längtar hem; och han har fortfarande Malmö FF som sitt favoritlag. Men Åkeby ger inte tappt med Raoul, och det är ju rätt: man ska aldrig ge upp.
Under tiden Åkeby pratar privat med Raoul så slår Nilsson Guiomar och Olof bollar till varandra. Plötsligt slår Johan en chip. Olof blir som en fyraåring på julafton: ”ja, vi kör lite goa chippar till varandra!”. Otroligt kul att höra; att professionella spelare kan bli tomteblossglada över nåt så simpelt som en liten chip. Det finns hopp för såväl mänskligheten som den kommersiella fotbollen. Tack Olof!
Alf och Anders kör en större spelövning. De gula plastspelarna är utsatta. Man spelar 4-3-3, fast utan fyrbackslinjen. Det är mycket improvisation. Alf uppmanar spelarna att fatta egna beslut, att våga, att försöka hitta lösningar. Det enda som verkar vitalt är att 10:an ska ha bollen i möjligaste mån. Antingen ska han komma till skott, eller så ska han spela bollen vidare ut på ytterforwards, eller hitta in till centern. Det känns rent spontant som att 4-3-3-spelet nu är på en lite annan nivå än när man kollade på det hemma i Malmö. Konstigt vore det visserligen annars: man har ju haft ännu mer tid att nöta in det. Jag tror att det kan bli bra; men det kräver att våra viktigaste spelare är friska och i form.
Överlag så känns det faktiskt som att det här lägret är totalfokuserat på den offensiva mittfältsrollen. Och vem ska ha den? Jo, Jari. Ett Hollandsläger helt och hållet ägnat åt Litmanen. Lagom fina planer, ingen press en bit hemifrån, ett land han känner, två överkomliga motstånd, många övningar som passar honom. Ett Hollandsläger således, enkom för att Jari ska komma i form. Är det värt det? Naturligtvis; om Jari kommer upp i normal nivå så är han allsvenskans överlägset bästa spelare på sin position.
Det är förresten otroligt intressant att studera Jari. Speciellt under de moment då träningen har paus. Jari varvar aldrig ner. När de andra dricker, trixar eller bara snackar med varandra, så övar han avslut på egen hand. Han uppför sig som en nittonåring som jagar sitt första proffskontrakt. Det har ju blivit något av en komisk följetong att han är så seriös i sin träning, men det är han! Jag har bara sett en spelare av samma kaliber: Patrik Andersson.
Hasse, AA och Daniel Andersson är på hotellet och kör rehab. Jag undrar om vi ens kommer att se Daniel här. Ulrich är på väg bort till hotellet när vi kommer; han ska också rehab. Det är smällen från Raoul innan idag som gör sig påmind. Och efter ett tag sticker Jon också iväg. Han känner sig lite krasslig; har ont i halsen. Vi pratar lite med honom när han står och tar på sig överdragskläderna. Han undrar om vi bara har tagit oss hit för att kolla in träningarna. Vi nickar gillande. Han tycker att vi är på gränsen till sinnessjuka.
Det slår mig plötsligt att Afonso håller väldigt låg profil på det här lägret. Han syns knappt. Går omkring för sig själv eller med Sammy. Jag har inte sett honom avlossa ett skott ens. Inte bra: Han måste växla upp så att han är i brasseform till allsvenskan börjar. Vi behöver honom!
Skoog och Yksel verkar vara vänner igen. Åtminstone syns ingenting utåt. Jag vill inte så några orosfrön eller skrämma upp någon – ni vet alla att jag är en positiv människa – men förmiddagens bråk såg inte precis snyggt ut. Yksel stod och pratade med Anders Johansson efteråt, minns jag nu, och konstaterade att det handlade om ”kommunikationsproblem”. Hmmm…
Jag kommer nu att tänka på en annan långt tidigare Yksel-sekvens. Det är träningsmatch i februari, mars. Året kan vara 1997? Jag tror att Frans Thijssen var tränare. Det hela utspelar sig på en av Stadions träningsplaner. Yksel får bollen ute till vänster i bra läge; många är spelbara i mitten. Men Yksel trampar boll, försöker dra sin man, väntar. Då säger någon i publiken: ”spela bollen, Yksel!”. Vad som sen händer är en av de stora anledningarna till att Yksel Osmanovski är min favoritspelare i dagens Malmö FF; hans utstuderat kaxiga malmöitiska attityd. Han håller i bollen – hela spelet avstannar – och vänder sig ut mot det område där kommentaren hörs och säger, medan han pekar med fingret: ”Håll käften!”. Sedan fortsätter han sina försök till dribblingsraider. Obetalbart.
För övrigt är vädret här riktigt skånskt: räligt. Ingen snö, men pinande vind och bara några plusgrader. Vi är stelfrusna när vi kommer tillbaka till vårt bed & breakfast-ställe. Allsvenskan och våren känns långt borta, mina vänner.
Vi ägnar lite tid åt att specialstudera målvakterna idag. Mats Svensson kör benhårt. Tydligen har Asper gnällt lite innan vi kom. För efter en särdeles svettig genomkörning av en serie volleyskott så frågar Svensson: ”Är du varm nu, då?”. Asper står böjd som en fällkniv och väser fram ett ”ja”. Mats Svensson är för övrigt en extremt noggrann och positiv människa. Han pushar sina målvaktsadepter framåt, framåt. Pratar med dem hela tiden. Det är skotträning, utsparkar, närspel. Ibland känns det som att målvakterna får hårdare träning än utespelarna.
Riktigt roligt blir det när de övar utsparkar och Sandqvist sänker tre stycken i rad i kanalen. Till sist skriker han: ”Jag pissar ner mig! Jag går hem nu!”. Men Mats Svensson ger inte tappt. Stöttar och kräver resultat. Nästa utspark sitter exakt där den ska. Visserligen är ju Mats, med Gregers bevingade ord, ”ett jävla HIF-svin”, men han är också en utmärkt målvaktstränare. Så långt jag kan förstå.
Till sist har de tre målvakterna straffutklassning. Det är en nästan ofattbar tävlingsinstinkt som gör sig gällande. Asper vägrar att förlora och Sandqvist skriker i högan sky efter varje miss. Den danska målvakten som är med på prov – John Lundbye – ser nästan lite skrämd ut. Gott så.
Vi hälsar på Åkeby idag. Han tar inte av sig handskarna när vi skakar tass. ”Det är för kallt”, tycker han. Men han välkomnar oss. Tycker att det är starkt att vi orkat ta oss ner hit.
Imorgon är det träning klockan 10.00. Himmelriket är givetvis på plats. Det är ännu inte bestämt om och när det blir eftermiddagsträning. Men en inför-matchen-och-inför-allsvenskan-intervju är inbokad med Åkeby imorgon på spelarhotellet. På lördag är det sedan träning på förmiddagen för de som inte spelar match. Jag kommer självfallet att bevaka denna. Matchen mot Umeå går av stapeln klockan 14.30 och spelas inne på en av Feyenoords planer i Rotterdam. Samma ställe som man mötte Feyenoord B på. Någon form av direktrapportering utlovas.
Nu har vi ätit på fin italiensk restaurang. Vi pratade politik under maten. Och konstaterade att det inte går att rösta på något parti i det kommande valet. Eftersom samtliga partier befolkas av inevertebrater. Jag minns ett gammalt Joakim Pirinen-citat som jag gärna vill delge er: ”Ian Wachtmeister skändar vattnet i handikapptoaletten”.
Sven Liljegren Sr har skickat en melodi över nätet till Kristian som vi lyssnar på i detta nu. Den heter ”Tulpen uit Amsterdam” och är så förfärligt slick och välpolerad att vetebullen känns som en igelkott i jämförelse. Holländsk schlager när den är som sämst. Det vedervärdigaste jag hört sedan Mats Rådberg i eftermiddags.
Dagens bästa kommentar: ”Kenneth!”. Det är Asper som skriker på vår lille materialförvaltare när han skjuter en utspark rakt ut i kanalen. Kenneth Folkesson är nämligen förste bollhämtare.
Dagens roliga holländska gatunamn: Pijpenpad.
Större delen av den här texten är skriven i sällskap med ”The Earth Is Not A Cold Dead Place”; den kanske mest upplyftande lyckliga musikinspelning jag hört. Explosions In The Sky heter bandet och jag förstår inte hur man kan vilja leva utan dem.
