Camp Genever: Ernst rapporterar...
...om en urlack Åkeby och en ung finsk professionell talang
Jag vet inte vad det är. Jag vet faktiskt inte. Jag är en fin och stillsam kille; har närmast varit vad man kalla blyg i hela mitt liv. Haft svårt med mänskliga relationer; det är väl därför jag valt ett yrke som innebär att sitta framför en datorskärm mol allena i mörkret. Men de senaste åren har något hänt: jag har börjat söka konfrontationer. Kanske inte aktivt; men de kommer i alla fall; oinbjudna. Jag hann exempelvis inte mer än komma in i MFF Supports styrelse förrän det blev ett jävla jidder på samtliga fronter. Och det är samma visa på en hel hög med andra fronter. Jag vet inte varför det har blivit så; kanske tycker jag att jag har en massa att hämta igen? Drygt trettio års saknade konfrontationer ska i sådant fall återerövras.
Nå; varför skriver jag följande harang? Vad har detta med verkligheten att beskaffa? Har jag helt enkelt druckit för mycket genever? Så här är det: när vi kommer till hotellet efter träningen för vår utlovade intervju med Åkeby så är han, milt sagt, aningen arg på mig för vad jag skrivit igår. Det handlar givetvis om bråket mellan Yksel och Skoog. Tydligen har några av spelarna tagit illa vid sig och dessutom har vissa journalister hittat fröet till en draksådd. Man har ringt de två spelarna ifråga och undrat om de är i fejd med varandra.
Jag förstår kritiken Åkeby ger mig. Han undrar om jag inte är MFF-fan. Jag försäkrar honom att det är jag. Han undrar om jag inte förstår att svenska slaskpressen griper efter alla försök till skandaler de kan. Jag försäkrar honom att det förstår jag. Jag försöker förklara min roll: att jag är här för att bevaka Malmö FF och inte helt kan väja från det obehagliga som sker, men att jag faktiskt också försökt sätta in bråket i ett vidare perspektiv och anlagt positiva aspekter på det. Jag ber givetvis om ursäkt för mina ord om de har sårat någon och får honom att lova att säga det till spelarna.
Men han är arg; riktigt arg. Kristian är säker på att han ska kasta ut oss från allt vad MFF heter för all framtid. Jag borde själv vara göra-i-brallan-nervös. Men det är jag inte. Då är vi återigen på det där med konfrontationerna och sanningen är nog att jag söker upp dem eftersom jag gillar dem; de berikar mitt liv; de får kugghjulen att snurra och saker att hända.
Det är svårt det här. Jag ska skriva om Malmö FF. Men jag är MFF-supporter. Jag vill såklart inte föda fram texter som kan skada Malmö FF. Men jag kan inte heller stå helt kallsinnig inför saker som sker mitt framför ögonen. Det är en balansgång. Jag kan lova er att jag sett andra saker under andra resor som jag inte skrivit om; eftersom jag trott att de varit kontraproduktiva.
Det är en svår balansgång; och den var ännu svårare under Prahls ledarskap. Eftersom jag då reste så tätt inpå laget att jag käkade frukost vid ledarbordet. Den här gången bor jag i en annan stad på ett annat hotell och håller mig lite avsides. Ändå lyckades jag med konststycket att skapa kaos och oreda. Starkt jobbat, Tony!
Nåväl; vi löser det till sist, jag och Sören. Jag får en lång intervju med honom som läggs ut senare ikväll. Jag tror inte att han är arg på mig eller Himmelriket längre. Ändå kan jag inte låta bli att reta mig på de skribenter som ringt upp spelarna för att de vädrat bråk.
Så här kommer en allmän upplysning: till alla journalister på de svenska sportredaktionerna vill jag bara säga: ni kan dra åt helvete! Är det något ni vill så kan ni ringa mig, 0702–23 75 00; jag battlar vem som helst när som helst var som helst. Och sluta skriv skit om Malmö FF; ni har inte en aning om vad som hänt och varför. Capisce? Yksel och Skoog bråkade en stund på träningen igår. Det var verbal munhuggning av två tända spelare. Idag var de vänner igen; de gick och skrattade tillsammans på väg hem från träningen. OK?
Jag tror på Martin Bubers ord om att ”endast ögonblicket lever”. Jag vägrar ägna en tanke åt det som kom före och det som kom efter. Jag skulle vilja citera Quintus Horatius Flaccus och hans ”carpe diem” om det inte vore för att det är så uttjatat. Jag lever, mina vänner, jag lever. Jag älskar Malmö FF och jag tänker ofta på att det jag skriver inte ska vara skadligt för föreningen. Tydligen gör jag det dock inte tillräckligt; jag ska (försöka) vara ännu mer försiktig i framtiden. Men jag ska också fortsätta fånga dagen för allt vad jag är värd ity endast ögonblicket lever.
När vi kommer fram till förmiddagsträningen – ånyo några få minuter sena – så är det redan i full gång. Tre olika träningsstationer. Mats Svensson drillar målvakterna, Alf och Anders kör en övning som involverar snabba fötter och olika sorters bollkontakter och de övriga underhåller sig med den gamla goda kvadraten.
Målvakterna får sig en rejäl genomkörare av Mats. Det är riktigt hårt. Idag står det utsparkar och spel med fötterna på programmet. Asper gnäller lite på sin axel; han har haft problem med den förut. Men när han mycket snyggt räddar ett hårt skott (den tar via Aspers hand i innerstolpen och ut) och Mats vrålar ”vilken jävla fluns han har!” så knyter Asper näven och väser: ”jag är på den!”. Även danske John Lundbye har förresten problem; den hårda träningsdosen har gjort att han har ont i höften.
Riktigt roligt blir det när Åkeby mot slutet av träningen ska ha en av målvakterna till en övning och skriker till Mats att ska skicka över en av de tre. Mats skriker tillbaka: ”ja, de andra två är ändå skadade”. Då skrattar Åkeby och svarar: ”vafan, vi får ta med fem målvakter nästa gång!”.
Alf och Anders övning går ut på att nicka en boll, springa genom fem sex små häckar, passa en boll några gånger, samt driva en annan boll genom en slalombana. Alf och Anders står bredvid och peppar spelarna för allt vad de är värda. Det är roligt att se på; fastän det borde vara astrist. Attityd är allt. Jag tycker att det är bra stämning; alla pushar varandra. Ett bra exempel är när målvakterna har en drickapaus i sin träning; då ställer sig Sandqvist bredvid för att kolla och slänger ur sig berömmande ord till dem som jobbar framför honom. Man blir varm i själen av engagemanget.
Två spelare utmärker sig extra i bollhanteringen. Afonso, såklart. Men ännu mer: Yksel. Bollen ligger klistrad vid foten och han flyger fram så fort att jag vill ge honom ett indiannamn. ”Flyger-som-vinden”. För Jari går det inte speciellt fort i fotisättningarna; men allt den mannen gör är präglat av utstuderad funktionalism: här finns ingen onödig ballast, den är avkastad sedan länge. När han exempelvis övar skott då de andra tar drickapauser så skjuter han inga kanonskott i krysset; han placerar de intill stolpen, i omöjligaste höjd för målvakten.
Åkeby skojar med Afonso när han missar en boll: ”du är inte på Copacabana nu!”. Anders Johansson fyller på med att han kollat vädret: ”det var trettiofyra grader där, vad säger du?”. Afonso tittar sig omkring i istidsdiset och skakar på huvudet.
Sedan följer en intressant passningsövning. Två grupper på halvplan. Man ska springa i bestämda mönster och släppa bollen, sticka själv och sedan få igen den. Åkeby är häpnadsväckande aktiv. Här kommer ett urval kommentarer, högljutt framförda mitt i gruppen, ett sammelsurium av engelska och svenska:
- Allt ska gå fort i mottagningarna!
- Faster, faster, faster!
- Läckert! (efter en suverän Afonso-passning)
- Hitta pass-timingen!
- More ankle! (det är tydligen viktigt med vinkeln till boll och medspelare, för det här är något som Alf också vid flertalet tillfällen påpekar)
- Bollen efter backen!
- Kvalitet!
- Gå mot bollen – kom, kom, kom!
- Ta två tillslag om ni behöver! (det ska helst vara ett tillslag, men snabbheten prioriteras så två tillslag är tillåtet)
- Du måste växla tempo! (när han jagar Afonso)
- Var inte rädd för att använda högern också, Berra!
Det kommer en krum gammal gubbe gående från vägen. Han har en specialsydd tusenårig skridskomössa på huvudet. Han ställer sig bredvid oss. Vi frågar honom vad han gör här. Hans engelska är inte av Oxford-snitt, men han låter oss förstå att han tagit sig hit från Amsterdam enkom för att ännu en gång få se Jari Litmanen. Hans lätt byfånelika utseende gör att vi gissar på att han kört gräsklippare hit från huvudstaden. Det är rörande när han får syn på Jari. Han ler med det tandlösa grinet och ser helt igenom lycklig ut.
Sen så väntar en försvarsövning för backar och mittfältare. Ulrich, Olof, Raoul, Järdler – Yksel, Pode – Jari ställer upp. Morgondagens tänkta 4-3-3-lag, fast utan de tre anfallarna, alltså. Mot dem kommer ett 4-4-2-lag bestående av Glenn, Wihlborg, Niklas Hansson, Nilsson Guiomar – Emil, Jocke Nilsson, Sammy, Bech – Skoog, Rawez.
Den här övningen handlar om hur man försvarar sig i 4-3-3. Mest intressant av allt är inte att Pode är förstaalternativ när Daniel, Dubbel-Anders och Sliper är skadade, utan att Jari snackar oavbrutet. På svenska. Han hjälper Yksel och Pode hela tiden. Förklarar var de ska ligga i positionerna. Det ser helt enkelt strålande ut. Det är ett tämligen offensivt mittfält, visst, men det är också extremt passningsskickligt och tekniskt. Spännande.
Alf står och tittar på spelet mitt på banan. Berömmer och ger tips. Åkeby står vid sidlinjen och kollar enbart på en sak: hur backlinjen ser ut. Ligger Raoul rätt? Mest tid ägnar han även denna dag åt Kouakou. Han ska få honom till en allsvensk toppback. Han ger sig inte. Han tjatar och manar på. Berättar hur han ska vrida på kroppen för att inte hamna i trångmål. Förklarar att han ska skita i vad Olof gör; att han måste våga lita på att de andra i backlinjen klarar sin uppgift och istället koncentrera sig på sitt.
I en paus precis i början när Åkeby blåser av för att ge Raoul direktiv så frågar Yksel Alf: ”vad ska vi göra när vi erövrar bollen?”. Inte ”om”; utan ”när”. I like.
Följande fyra spelare kör utan mössa i den bitande holländska förmiddagskylan: Sammy, Wihlborg, Emil, Järdler. Meddelas endast på detta sätt.
Anders springer med Greger. Det kommer att ta ett tag till innan han är tillbaka. Jon är snuvig, men tränar för fullt. Hasse har nu bara en kort bit kvar till han är redo för matcher. Det enda som egentligen oroar är Daniel Anderssons smäll på vaden. Han tränar inte idag heller. Vi frågar Bosse Nilsson om det är något som man ska går och våndas över. Bosse lugnar oss. Daniel spelar inte imorgon men är tillbaka i god tid till allsvenska starten. Efter halva träningen kommer ett litet bakslag; Daniel Sliper tar sig åt ljumsken och går av. Han spelar således inte imorgon. Även Asper är ett frågetecken efter sin axelskada.
På hotellet passar Kristian på att fråga Jocke Nilsson vem det nu är som Chelsea möter i Champions League-kvartsfinal. Han fnyser och ser ut som han ätit en halv citron.
Järdler ser lite lätt orolig ut inför morgondagens inkilning för de nya spelarna. Jag pratar också kort med Edward för en liten grej till MFF Supports medlemstidning. Han gör ett oerhört sympatiskt intryck och prisar Malmö FF: ”en så stor och känd klubb och alla har ändå varit så vänliga mot mig och tagit hand om mig så bra!”. Han är stum av beundran.
Vi kör väl ett kannibalskämt idag också? Det här har jag fått från fienden; utmärkte skribenten Anders Sjölin på HIF:s svenskafans-sida: Two cannibals eating a clown. One says to the other "Does this taste funny to you?".
Hell yeah!
Dagens roliga holländska gatunamn: Slapperdel.
Mot slutet så går de som inte körde styrketräning igår iväg till hotellet för just detta. Övriga stretchar och joggar ner. Anders Johansson kör en hörn- och inläggsövning. Jari och Emil skiftas om att slå. Raoul, Afonso, Olof och Pode står inne i boxen och ska göra mål. Sandqvist är målvakt och Alf agerar motståndarback. Det är svårt att säga om det ser bra eller dåligt ut; Olof gör i alla fall flest mål. Och Jari har en sjuk jävla bolltouch. Helt sjuk.
Vi beger oss iväg till hotellet tillsammans med ledarna. Vi har bokat en intervju med Åkeby. Det är iskallt. Våren är ännu långt borta. Planen ligger nästan öde. Kvar står en spelare, tillsammans med tio bollar han tillskansat sig av Kenneth, och övar avslut på avslut på avslut. Jari Litmanen. När han kommer tillbaka till hotellet så säger jag till honom att jag är imponerad av hans envetenhet och träningsattityd. Han viftar bort det med ett skämt: ”vi unga talanger måste öva extra”, säger han med ett skratt. Det är liksom så typiskt; den ende spelare som antagligen inte behöver träna extra är precis den som gör det.
