Camp Genever: Sista raderna från Lekkerkerk
Tony Ernst avslutar sina rapporter från Lekkenkerk med stenhårda planer, grönländska fångstmän och hopp om kommande tider.
På vägen mellan Gouda och Lekkerkerk som vi nu har kört i dagarna tre passerar vi en herrans massa pilträd. Jag älskar pilträd. De minner mig om Skåne. Samma karga sätt, samma förbehållslösa attityd, samma ovilja till att täcka över sina skavanker. ”Ja, jag är ful”, verkar den säga. ”Men om det inte passar så hitta något annat träd att älska. Eken är ju ståtlig, eller varför inte björken?”. Pilträdet spretar åt alla håll, är full av fel, men ändå så egendomligt fager. Få andra saker i världen ger mig lika stor hemlängtan som pilträd. Det brinner till inom mig när jag ser dem.
Vi kommer till träningen en stund försenade. Som vanligt. Jag vet inte varför det har blivit så. Vi stiger upp i tid; äter frukost på ovanvåningen hos vår b&b-värd; sätter oss i bilen och beger oss. Ändå är vi sena. Det är som förhäxat.
Väl framme så berättar Anders Johansson att man ställt in bollträningen. Planen är för hård. ”Det var livsfarligt att spela på den”. Anders har förresten visat sig vara genuint trevlig. Om vi bara kunde formatera hans dialekt en aning så ska det nog bli bra. Hela området kryllar för övrigt av ungar och föräldrar. Det ska vara fjorton olika ungdomsmatcher här idag, informerar Bosse Nilsson.
Man har löpträning istället. Enkom de som inte startar i eftermiddagens match är med. Två grupper. Hasse, Ofere, Niklas Hansson, Rawez, Bech, Nilsson Guiomar i första. Dubbel-Anders, Wihlborg, Sammy, Glenn, Safari och Jocke Nilsson i andra. Man springer runt planen; startar på var sin sida om mittlinjen och ska sedan passera samma linje exakt samtidigt. Inom en specifik tidsgräns som Alf kollar mycket noggrant. Ibland sackar någon av spelarna efter; då vrålar Alf ”kom igen nu, håll ihop gruppen!”.
Löpträningen fortsätter sedan med fler intervaller. Det är hårt. Det ser inte precis ut som om det är dags för snabba fötter och lättare övningar. Faktum är att när vi har sovmorgon på söndagen så är det löpträning för samtliga spelare klockan 08.00. Tufft. Och etter värre om man vet att det är inkilning av de nya spelarna på lördagskvällen.
Daniel Andersson är ute och rör på sig för första gången sedan vi kom ner. Han springer en liten runda innan han beger sig tillbaka till hotellet. Sak samma för Sliper. Jag frågar Sliper hur det känns när han ska tillbaka till hotellet. ”Sådär”, blir det lakoniska svaret. Men Garvis, u-lagets massör som är med istället för Dahan – som är hemma med nyfött barn – berättar att det inte är så farligt, men att Sliper dessutom har en infektion i kroppen så man är försiktiga.
Mats Svensson gnuggar Asper och danske Lundbye. Sandqvist ligger väl och trynar kantro; tar igen sig inför matchen. En av Svenssons övningar är extra kul: Asper och Lundbye ska hoppa uppåt så högt de kan mellan små häckar. Det ser roligt ut. Vi döper den direkt till ”masajövningen”.
Jag har funderat en hel del de senaste dagarna på exakt hur idiotiskt det är att åka världen runt för att se Malmö FF. Jag förstår att det är en ersättning för ett mer normalt liv. Kanske var jag bara inte ämnad för de här tiderna? Kanske är min passion för MFF bara missriktad böjelse gone horribly wrong. Jag har försökt med karriären och kärleken och sånt som hör till, men jag har bara sårat en oöverstiglig massa folk. Det är inte lätt att leva; det ska inte vara lätt. Men det kunde vara enklare. Kunde det inte?
Jag är hysteriskt trött. Alltför lite sömn; alltför mycket bokstäver, formuleringar och himmelsblå tankar.
Under tiden träningen pågår så kör Kenneth Folkesson, Åkeby och Bo Fransson (b-lagsledaren) en egen skottävling. De står bredbenta i en triangel tio femton meter ifrån varandra. Sedan gäller det att pricka mellan benen på någon av de andra. Kenneth vinner och blir själaglad.
Men det intressantaste är att det ser ut som att Åkeby är vänsterfotad!
Dagens roliga holländska gatunamn: Coolsingel. Dagens jobbiga holländska gatunamn: Van Oldenbarneveltplaats.
Efter träningen ger vi oss av till Rotterdam för en liten dagsutflykt innan matchen. Vi spenderar några timmar med skivköp, promenad i det iskalla vårvädret och lite span efter galanta damer.
Vi tar oss till De Kuip i god tid. De anställda på Feyenoords arena gör verkligen sitt yttersta för att hjälpa oss. De springer upp och ner i korridorer för att hitta bredbandsuppkoppling. Frågar om vi vill ha gin & tonic. När jag suddar ut en prick över sista a:et i Umeå på skylten där lagen ska byta om, så skrattar de och undrar om det ska se likadant ut i Malmö.
De kallar oss hela tiden för ”the journalists from Sweden”.
Jag kommer nu och för all framtid att kika lite extra på Feyenoord i holländska tabellen. Hålla en tumme för laget. Så stavas service. Onödig trevlighet är grymt underskattat. Vi hittar ingen riktigt bra uppkoppling så vi får till sist låta Skyblue-Jesper sköta uppdateringen i forumet via telefon. Matchen kan ni läsa om i matchrapporten. Något mer utöver det har jag inte att säga förutom att jag är betydligt mer optimistisk nu än jag var hemma i Malmö. Om det stämmer för våra stjärnspelare (och de inte skadar sig) så har vi chans på guldet. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga.
Men det bästa med dagens match är ändå solen som värmer oss från den klarblåa himlen. Våren är kommen! Hallelujah!
Mest har vi skrattat åt den gamla ”Not The Nine O’Clock News”-sketchen:
Hello. I’d like to buy a deodorant.
Aerosol or Balls?
Neither. I want it for my armpits.
Vissa dagar tror jag att vi har berättat den för varandra femtio gånger.
Förresten så ska Sven Liljegren Sr ha full upprättelse. När jag hörde hans insjungning av ”Tulpen uit Amsterdam” så tyckte jag att den var vedervärdig. Men nu har vi alla tre gått och nynnat på den i tre dygn. Den fastnar! Dessutom har Kristian fått två andra låtar sända till sig. Dels en medioker version av ”Cool Water”, men även en svidande elegant interpretation av ”Calle Schewens vals”. Liljegren är en synnerligen kompetent Taube-tolkare. Imponerande!
Det sägs om de grönländska fångstmännen att de jagar narval i kajak. Det är riskfyllda uppdrag; ofta med livet som insats. Till viss del beroende på att så få grönländare kan simma. De borde ju lära sig; det vore en bra livförsäkring. Men de kan inte; vattnet är för kallt att öva i.
Det finns en allegori begravd där någonstans; det vet jag. Jag är den grönländska fångstmannen; Malmö FF är narvalen; ni läsare är det iskalla vattnet. Eller om det var tvärtom.
Efter matchen i Rotterdam tackar vi Bosse Nilsson, Åkeby, Anders Johansson och Alf för att vi fått komma på träningar och rapportera. De verkar nöjda med vårt beteende. Grollet från häromdagen är som bortblåst. Livet går vidare. Nu är det bara två veckor kvar till allsvenskan. Vi ses snart i Malmö igen. Farväl, himmelsblå vänner!
Jag lämnar er med ett citat av Sextus Empiricus som får sammanfatta förhållningssättet jag vill frammana: ”Antingen är det natt eller så är det dag. Det är inte natt. Alltså är det dag”.
