Krönikan: Eufori

"De fem sista minuterna av matchen känns så här efteråt väldigt diffusa ... sedan bara händer det. Tjernström hinner precis slå till bollen på vänsterkanten innan den rinner ut till inkast."

eufori´ subst. ~(e)n - stark känsla av lycka och upprymdhet.

Klockan är 21.20 på måndagskvällen då Johan Elmander kommer fri med Håkan Svensson i högerläge. Bollen in under benen på Håkan och Elmander jublar högt över sitt andra derbymål för dagen. Andreas Isaksson lämnar för tredje gången sitt mål för att springa över planen och jubla med sina lagkompisar.

På den norra läktaren, långt under tak där jag befinner mig, hörs svordomar.
"Fan, det var ju solklar offside."
En del väljer att gå hem. Man vill inte se mer. Klacken börjar dock snabbt att sjunga igen coachad av Jimmy Wallingstam. Och på planen börjar det äntligen hända saker framåt. En fram tills dess misslyckad Corneliusson lämnar sin plats för att äntligen våga sig framåt på högerkanten. Ishizaki börjar röra sig åt alla möjliga riktningar och vill ha boll och Andreas Andersson hittar ytorna att få upp farten med boll. Laget chansar framåt och viker inte ner sig trots två baklängesmål på kort tid. AIK ger inte upp trots att Djurgården dittills under halvleken spelat ett säkert försvarsspel.

1-3-målet kommer som en befrielse med dryga elva minuter kvar. Rubarth får en kalasträff efter ett fint anfall och klacken vädrar morgonluft. Min tanke är: Skönt med ett mål, nu slipper vi förnedringen, och kanske kanske...

AIK fortsätter trumma på och Samuel Ayorinde kommer in. Han som skulle scora hattrick mot sitt hatlag Djurgården och som inte ens var med i truppen får nu chansen. Och AIK fortsätter att chansa framåt med tre anfallare medan Djurgårdarna blir allt mer ängsliga. Dessutom börjar några av dem se lite trötta ut. Inte konstigt i och för sig, med tanke på hur mycket de sprungit.

Mats Rubarth ser ut att ha gjort en fint för mycket innan han till slut tar sig loss och levererar ett inlägg från vänsterkanten. Stefan Ishizaki får stå helt omarkerad och måtta in 2-3. Det är match igen. Den södra läktaren tystnar för en stund.
- Ha, tänker jag. Nu får ni i alla fall våndas fram till slutsignalen. Jag är inte helt övertygad om att vi ska mäkta med en kvittering.

De fem sista minuterna av matchen känns så här efteråt väldigt diffusa. Djurgården har ett par riktigt bra chanser att döda matchen när AIK chansar framåt. Sen en chans för AIK där bollen ligger fri nära Isaksson efter en hörna. Jag ser på storbildsskärmen hur Money och Mille hoppar och hoppar vid linjen i ett försök att hjälpa till att få in bollen.

Sedan bara händer det. Tjernström hinner precis slå till bollen på vänsterkanten innan den rinner ut till inkast. Jag ser inte vem som nickar eller att bollen går i mål. Jag ser bara att folk blir som galna och att AIK-spelarna jublande springer mot mittlinjen. Är det mål? Ja, det är mål. Eufori... Kramas med grabbarna bredvid och bakom, det känns overkligt.

Djurgården får dock mitt hjärta i halsgropen ännu en gång men Håkan Svensson är snabbt ute och kan denna gång hålla ihop benen. Oj oj oj, om den hade gått in så..., sveper förbi i hjärnan. Sen går slutsignalen och det går äntligen att jubla på riktigt. Att vända 0-3 till 3-3 mot Djurgården, som denna kväll spelade som ett mästarlag i 75 minuter, känns bara för overkligt. Det känns privilegierat att få uppleva detta från läktarplats. De som gick hem efter 0-3 missade något.
Minst sagt.

Spelarna gav inte upp trots 0-3.
Klacken gav inte upp trots 0-3.
Än en gång studsade bollen vår väg.
Djurgårdens snabba anfallsspel visade dock att vi har en bit kvar innan vi är bäst igen. Richard Money har något att jobba med under sommaren.
Den moral AIK visade upp ger ändå en fingervisning om vilket håll lagbygget är på väg mot.


* * *

Än en gång imponerade Kim Källström oerhört. Han har förmågan att inte tappa bollen trots att han blir trängd och tacklad. Dessutom snabb i blick och tanke. Hoppas nu någon klubb köper honom i sommar, han är riktigt bra.

Djurgårdens snabba omställningar var också något som imponerade. Mittfältare spelar upp till anfallare som släpper tillbaka på gubbe med fart samtidigt som flera andra spelare tar "onödiga" löpningar. AIK:s försvar kom gång på gång i numerärt underläge.

Skillnaden när AIK får samma läge ute på banan är att anfallarna i stället försöker vända upp och ta med sig bollen ut mot kanterna. Något som är betydligt lättare att försvara sig emot.

* * *

Fredrik Björck klev under den första halvleken fram och kastade inkast ända in till straffpunkten. Vilket anfallsvapen det blev, farligt nästan varje gång.
Ska det behöva gå nio omgångar innan man upptäcker en sådan egenskap?

* * *

Tjernströms finger efter sammanstötningen med Babis var inte roligt att se. Starkt att fortsätta i det läget av "Tjerna".

* * *

Många har redan nämnt det. Sören och Zorans reklamspot för Sportbladet "En match varar i 90 minuter" måste kännas oerhört bitter för dem efter denna match.

* * *

Båda klackarna hade helt fantastiska tifon. Världsklass helt enkelt.

Anders Nettelbladt 2003-06-03 11:55:00

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan