Lundqvists krönika: Det kan ta tid att landa
Nästan 24 timmar har gått sen mirakelupphämtningen och först nu känns det som om båda min fötter har landat på jorden igen.
Det var inte långt ifrån att jag gjorde likadant som jag gjorde i höstas när Djurgården ledde med 3-0. Det vill säga gå hem. Av någon anledning blev jag kvar i går och det är jag ytterst tacksam för.
Visst fanns det likheter med den matchen även om olikheterna var fler. Då var Djurgårdens ledning frukten av en total utspelning av AIK. Så var inte fallet i går. På sätt och vis kändes det som tillfälligheter även om jag kan medge att Djurgården även igår spelade bra.
Reklamen på TV går varm med inslaget om att en match varar i minst 90 minuter med Zoran och Sören. Har de inte lärt sig något av sin medverkan?
1-0-målet kom till vid sämsta tänkbara tillfälle psykologiskt sett. Att få ett ledningsmål i häcken sekunderna före paus kan knäcka vilket lag som helst. När sedan 2-0-målet föll efter en onödig hörna - Var det Rubarth som strulade till det? - snabbt följt av ett 3-0 mål som såg obehagligt offsidelikt ut kändes det lite i överkant. TV-bilderna visar dock att det inte var någon offside då Kalle Kula inte hängde med när Elmander skulle ställas på fel sida.
Vad som sedan hände kommer jag nog aldrig att begripa. Klappade Djurgården ihop? Blev de nonchalanta eller var det AIK som tog fram en enorm moral? Troligen var det en kombination av alla tre faktorerna. Nog slog Dif av lite på takten och visst fortsatte AIK att oförtrutet kriga vidare. När sedan målen började trilla in var det inte helt oväntat svårt för Djurgården att ladda om batterierna.
Zoran Lukic växer med stora steg upp till att bli svensk fotbolls mest patetiske ledare alla kategorier.
Nu tror jag ändå att de hade klarat av det bättre för ett år sedan. då kändes AIK på det hela taget sämre tränade än Djurgården. I år kan det mycket väl vara tvärtom. AIK har hela året visat att man i år orkar i nittio minuter och de blårandiga såg ganska slitna ut mot slutet av matchen.
För att citera förbundskapten Söderberg finns det en hel del att ta mig sig från den här matchen. AIK:s spelare bör nu vara helt på det klara med att ingen match någonsin ska ses som förlorad. Vi vet nu att Djurgården inte är något osårbart "Dream Team" och dessutom borde det för alla nu vara klart att Kalle Corneliusson inte bör spela ytterback mot Djurgården. I allt för många Djurgårdsderbyn har det varit "autostrada" på hans kant.
Stort, moget och vuxet agerande av en kostymklädd idrottsledare att ge sig in i handgemäng med motståndarlagets spelare efter avslutad match.
Daniel Tjernström fortsätter att vara ett glädjeämne. Visst hade han bitvis problem med Stefanidis men det tror jag de flesta vänsterbackar har. Det som känns så bra är att Tjerna för andra matchen i rad har visat att han vågar ta offensiva initiativ och lyckas komma runt på sin kant. Att det sedan i dessa båda matcher resulterar i mål gör ju inte saken sämre.
Så som Zoran verbalt får förnedra allt och alla så borde han väl tåla ett svar i form av en målgest. Är karln helt utan självdistans eller är han bara en osedvanligt dålig förlorare?
Vi fick se att Fredrik Björck utöver de talanger han redan visat också är mycket bra på att kasta långa och välriktade inkast. Mats Rubarth visade än en gång att hans kondition är bättre än någonsin.
Det bästa av allt är ändå att flera av våra spelare ännu inte nått maximal standard. Stefan Ishizaki, Krister Nordin och Arash Talebinejad har alla betydligt mer att ge. Vi går mot bättre tider, tro mig, tro mig - det här är inget skämt.
