Måndag morgon…
...och vikten av pedagogiska exempel
Jag gillar mustiga ord och uttryck – eller invektiv som de också kallas. Redan som liten sprang jag omkring på gården där hemma och svor så mina föräldrar fick skämmas för mig. Exakt hur detta kan komma sig är jag inte helt säker på. Då gånger jag konfronterat min far i frågan hävdar han bestämt att det var något jag lärt mig av farmor, och kanske ligger det något i det. Med tanke på att hon bara är ett par skitar hög, kan det tänkas att hon kompenserade sin ringa längd med en rejäl samling svordomar som hon kunde briljera med. Och läraktig som jag var, var jag där och snappade upp hennes svavelosande register.
Särskilt uppskattar jag dialektala svordomar, som ofta innehåller något kittlande rent språkligt. Många av uttrycken verkar så ovanliga och gammeldags, eller bara låter så där roligt. Också här i Skåne har vi många sådana sköna uttryck. Allt från de självklara fubbick och bängaloo, till fjös och rabba, och inte fullt så brukade som bärulk eller kånkelraja.
Det är inte lätt att välja ut ett favoritskällsord bland alla dessa, men ett som hängt med genom åren är ålahue. Om det är något kraftuttryck jag skall presentera för mina icke-skånska vänner så brukar det bli just ålahue. Dels för att det innehåller ordet hue som jag tycker är en sådan skön benämning på huvudet. Denna, vår kanske käraste kroppsdel, som rymmer vår personlighet, våra tankar, ja, hela vårt själsliv får en annan, mindre ståtlig klang när den beskrivs just som ett hue. Ett hue – det låter som något utan värde, något man använder för att slå in en spik med. Åtminstone i mina öron. Och i kombination med ål får den här svordomen den där skånska kopplingen. I varje fall jag associerar till våra ålagillen här nere, och alla dessa rökerier som en gång i tiden fanns utmed den skånska kusten. Ett ålahue – ett rökt fiskhuvud, helt enkelt. Som ingen vill ha, och som inte duger till någonting. På sin höjd något man slänger till storgalten som han kan slafsa i sig i stian.
Ordets ursprung har jag inte lagt ner någon tid på att spåra, och inte heller när det omnämns första gången i litteraturen. Men så mycket vet jag att det ingår i samlingen Svenska invektiv som gavs ut på Bokfenix förlag i Uppsala under första hälften av 60-talet. (Kanske finns det ytterligare hänvisningar där för den intresserade.)
Nu kan man fråga sig vad det här har med fotboll att göra. Ja, egentligen inte så mycket, men ändå något. För nu i lördags slog det mig hur bra det är att använda exempel ur vekligheten för att beskriva något abstrakt. Hur beskriver man till exempel begreppet kärlek? Istället för att inveckla sig i ett långt resonemang om nervsystemets kemiska processer och diverse hormoner som strömmar runt i kroppen, så är det kanske bättre att helt enkelt peka på ett kyssande par som verkar helt absorberade av varandra. Det där är kärlek, skulle man då kunna säga. Och jag är ganska säker på att det flesta skulle kunna föreställa sig vad kärlek betyder.
Samma sak med begreppet ålahue. Förvisso hade det varit lätt att välja ett annat, liktydigt ord för att förklara, såsom dumskalle, pucko eller – varför inte – fubbick. Men faktiskt går det lika bra att peka på någon i omgivningen och säga: Se där. Där är ett riktigt ålahue.
Min son börjar komma upp i den åldern då det snart är dags att hänga med på fotboll. Och då vill jag gärna passa på att lära honom ett och annat, inte bara om spelet, utan också om fansen och publiken i övrigt.
I lördags mot Stabaek till exempel, så inspekterade jag min nya sittplats på Norra läktaren, och bestämde mig att se matchen därifrån. Matchen hade inte varit igång många minuter förrän en flock en bit bort började kvida på Niklas Skoog. Vid första bollkontakten vrålade de unisont ”Tjocke-Skoog” och brast sedan ut i ett rått skratt. Varenda bollkontakt samma sak: ”Tjocke Skoog, höhöhö. Fan vad din röv e stor, höhöhö.” Och så fortsatte det i stort sett matchen igenom.
Det var då det slog mig: om jag någon gång skall förklara ordet ålahue för min son, så vet jag precis vem jag skall peka på.
