Nu rakar vi Häcken: Premiärer jag minns
Nerver, oro över att inte räcka till eller att inte klara av det som ska göras, att inte duga helt enkelt. Så känns en premiär och så har det varit så länge jag kan minnas.
Ärligt talat är det inte många premiärer jag minns så där tydligt. Nervositeten, förväntningarna och det inre trycket är alltid för stort. Så är det väl när saker och ting betyder mycket för en. Men några kommer jag ihåg. Första premiären var till exempel mot Örgryte 1970. Det blev 2-1, Malmö tog guld och det var Ingvar Svahns sista match. Det var inte Malmös första match det året men det var min. Första gången på riktig fotboll, klart jag var nervös.
Men samtidigt var det ju spännande. På samma sätt som det var spännande första gången jag skulle kyssa en tjej, fast pussa är väl mer rätt ord för att beskriva det. Det var väldigt osäkert, jag visste inte riktigt var jag stod rent utförandemässigt och resultatet blev därefter. Träning på spegeln är sin sak men att möta ett par riktiga läppar var något helt annat. Rent teoretiskt visste jag allt och taktiken var klar, men i praktiken var det svårt att omsätta det hela. Hennes läppar var hårda som en vinterplan och mina var stela som ett par fingrar i en för tunn vante på första utomhusträningen. Hela upplevelsen var i klass med att halka runt på en isig och hård grusplan. Numera är det mer fin sommarplan och ett väl inkört grundspel som gäller. Även om fria improvisationer kan tillåtas när humöret är det rätta.
Eller första gången jag uppträdde med band inför en publik. Trots repetitioner, två gånger i veckan under ett helt år, så hade vi ingen aning om hur det skulle bli. Träningen försiggick i replokalen och där kändes det tryggt och välbekant. Om något blev fel var det bara att stoppa, diskutera felen, korrigera och ta om. Men när det blev allvar och det fanns en publik som betalade började det kännas som om alla förberedelser, alla repetitioner och allt tragglande var bortblåst. Det var ju inte replokalen, det var på riktigt och tryggheten kändes långt borta. Jag minns att jag började en låt i fel tonart, något som bara kan jämföras med att missa en straff när målvakten lagt sig i fel hörn.
Nervositeten, när det berömda som alla killar har och gärna vill bli av med, skulle försvinna går inte att beskriva. Snacka om premiärnerver. Trots goda tips från kamraterna och idogt studerande av tillgänglig litteratur var det ändå ett mysterium vad som skulle ske. Hur skulle hennes mittfält reagera för en hastig rörelse och ett snabbt anfall på flanken? Hur har hon lagt upp försvaret? Hur lång uppvärmning behövs? Om spelet går i baklås vad gör jag då? Finns det någon reserv att sätta in? Och så vidare i all oändlighet. Men när matchen väl började försvann nervositeten och det var bara att hålla sig till taktiken och köra på. Att det sedan kändes som att matchen var alldeles för kort och försvann i rekordfart är en annan sak. Men det kommer alltid nya matcher för en lovande debutant och underbart är ju kort som Povel Ramel sa.
Vilket ju också är skälet till att förra årets premiär kändes som en enda lång plåga. Trots att vi var ett av de bästa lagen på pappret, och klara favoriter bland experterna; till och med en av mina mest pessimistiska kompisar ansåg att 3-0 mot Göteborg var realistiskt, så gick det som det gick. Vi förlorade och så fortsatte det hela säsongen. Dessutom var det en premiär där jag inte ens var nervös. Något som inte är fallet i år.
I år känns allt lite osäkert. Var står vi efter försäsongens sisådäriga resultat? Finns Jari Litmanen? Klarar han ett antal matcher på raken? Kommer Skoogh och Afonso att fungera ihop? Hur är stämningen i truppen? Vem ska spela första matchen? Har taktiken, grundspelet, de nya idéerna och den hårda träningen gett resultat? Kommer vi att banka de andra lagen?
Det finns mycket att fundera på inför premiären. Och med tanke på mitt minne hoppas jag få anledning att komma ihåg denna. Om inte annat så för att det är första gången jag får vara med om att raka Häcken.
