Bänken blir aldrig densamma
Tyvärr kom LasseB alias ”Optimisten” i tid den här gången och tomrummet kommer snart att märkas på Söderstadion och Årsta IP.
Snart är det allsvensk premiär på Söderstadion och därför borde den här texten egentligen handla om optimistiska och förhoppningsfulla Hammarbytankar, så som det alltid brukar vara innan serien har kört igång. Alla supportrar i detta avlånga land hyser mer eller mindre orealistiska tankar om sitt lags kommande insatser, men i regel brukar vi Hammarby:are se ganska realistiskt på tillvaron. Bajen vinner alltid alla serier klubben ställer upp i tills motsatsen bevisats och vi får stå där med brallorna nere. När det gäller fotbollen så är det bara år 2001, som verkligheten och förhoppningarna stäckte upp sina händer i ett overkligt lyckorus och sammanföll. Och den känslan kan fortfarande frammanas vid högtidliga stunder. Alla andra år förbleknar i jämförelse.
Men tyvärr, nu blir det ingen sedvanlig inför allsvenska starten - betraktelse från min sida, eftersom livet tog en annan inriktning. Nu får det bli en inför den allsvenska starten ”saknas någon" - betraktelse istället.
Någon gång 2002 började en gammal vän dyka upp mera regelbundet på träningarna på Årsta IP. LasseB hade anlänt och träningsanläggningen blev aldrig mer sig lik (i positiv bemärkelse). En diskussionsglad man som i grunden ville alla väl, i synnerhet Hammarby. Han skaffade sig en dator och började regelbundet skriva på Söderst@dions forum under signaturen ”Optimisten”. Valet av nick berättar mycket om hans livssyn och återspeglade sig i hög grad i hans texter. Men hans livssyn hade också några mer svår acceptabla drag. LasseB tyckte inte det var så viktigt att komma i tid. Istället för att sura över hans sena ankomster tyckte han det var en bättre livssyn att vara glad att han i alla fall kom tillslut, när han kom. Att passa tiden låg honom inte på läppen. Därför blev ”Optimistens” namn även tidsoptimisten bland hans Årstavänner.
Och vad vet jag, i ett annat samhälle och i en annan tid kanske det kunde ha funkat, men jag hade i nutid svårt att ta till mig det.
- För tusan Lasse, jag har väntat i 25 minuter och är tröttsamt trött!
Detta diskuterade vi i oändlighet när vi reste ner till Norcia 2003 tillsammans med flera andra Bajenkompisar, för att följa Hammarbys träningsläger. Men i detta spörsmål vägrade han ge vika. Det är bättre att komma försent än inte alls. Punkt! Kan vara lite svårt att argumentera emot trots att denna ståndpunkt känns något hårddragen.
Och när jag skriver detta så poppar bilresan med LasseB som chaufför osökt upp i huvudet.
En osannolik resa vars största minne och glädje är att vi i alla fall kom hem med livet i behåll. Trots den traumatiska upplevelsen skulle jag inte vilja ha denna erfarenhet ogjord. Så här skrev jag om det den 20 mars 2003.
”Dags att ställa kosan mot Rom, men vi skippar detaljerna från ditresan och går direkt på sak. Visst kom vi till Rom och fick tre njutbara timmar i staden. Men det huvudsakliga målet var Olympiastadion och matchen Roma – Ajax.
Biljetterna var klara men vi ville utforska olika platser i Rom så vi delade upp oss. Det innebar att vi kom till den mäktiga fotbollsarenan vid lite olika tidpunkter. När jag och LasseB skulle in genom de två biljettkontrollerna slutade det med att polisen vägrade släppa in oss på den sektion de övriga Bajenpolarna satt på. Vi motades iväg till Ajaxsupportrarnas Norra kurva. Den italienska polisen vägrade ta någon notis av våra protester och helt plötsligt stod vi på Ajax ståplatsläktare omringade av poliser.
Tillslut hittade vi en italiensk polis som förstod engelska och efter en lång förklaring fick vi istället komma in på huvudläktaren.
För att inte oroa de övriga ringde jag på min mobil till Fönsterputsaren för att förklara var (och varför) vi befann oss. Genom att hänvisa till en reklamaffisch som fanns ovanför våra huvuden så fick han syn på oss.
Nu kommer kvällens behållning. Givetvis ville Fönsterputsaren visa var han och de andra befann sig så han började vinka åt vårt håll och genom en kikare såg vi hur han glatt viftade med handen mot oss. Det enda bekymret (för hans del) var att mellan honom och oss var det en tom läktarsektion och sedan Ajaxklacken. Alltså var det inte så speciellt klokt att vinka glatt mot mig. Det kunde uppfattas som glad hälsning till Ajaxklacken.
Fönsterputsaren insåg det ganska snabbt så hans välvilligt viftande hand slöts snabbt och kvar blev endast en viftande hand med ett upprätt långfinger åt mitt håll. Ni förstår säkert varför!
Matchen startade med en blixtrande attack från Ajax och avslutades med ett mycket vackert mål. Resten av halvleken höll mycket hög klass och Roma kvitterade. Men det känner nog de flesta till.
Andra halvlek inledde Ajax lika bra men sedan blev det ställningskrig. Matchen slutade 1-1. Ajax gick vidare och Zlatan var väl si så där.
Hemresan blev en mardröm i Romtrafiken. Vi startade runt elva tiden men hittade inte ut på motorvägen förens klockan var ett på natten, allt beroende på trafiken, köerna och den usla vägskyltningen. Vi tar ett litet minne av flera från denna hemresa. Vid kvart i fyra på natten var vi så trötta, i bilen, att LasseB kände sig tvingad att köra med bägge sidoruterna i fram nedvevade. För att klara kylan satte han på sig sin Ljungbergmössa samt sina stora vinterhandskar. Det var bara det att jag som satt bredvid inte hade dessa värmande plagg. Bilen visade att det var minus fyra grader och frysa var bara förnamnet. Jag skallrade tänder som en spansk kastanjettvirtuos. Trots att vi fortfarande befann oss i Italien. Dessutom skulle jag ställa en mängd olika frågor till honom, från frågekort han hade med sig, för att hålla honom vaken. När inte det hjälpte fick jag smälla till honom på hans axel, ett antal gånger, när hans ögon trots allt slöt sig av trötthet.
Vi kom hem och fick fyra timmar sömn innan det var dags att förbereda sig för dagens begivenhet. Matchen mot lagledningen".
LasseB är även mannen bakom några klassiska rubriker på Söderst@dion. Minns ni när han trumpetade ut ”HONOM SKA VI HA” efter att ha sett en provspelare på Skytteholm. Eller att många av oss Bänkfolk fick nidnamnet bullmaffian på grund av LasseB´s bullbak med tillhörande försäljning på Årsta IP.
Det finns många fler minnen men det kanske vi kan ta en annan gång. Denna text är bara ämnad för att upplysa alla LasseB´s vänner om att han för första gången kom i tid till ett möte som vi helst skulle velat att han skjutit upp. Mötet den 29 mars, när dörren till andra sidan öppnades. Och för första gången förstår jag meningen i hans livsfilosofi att det är bättre att komma försent än inte alls. Nu kommer han aldrig att kunna komma försent för han kommer aldrig att komma och det är så svårt att ta till sig.
Mina tankar går till hans ex. fru, tillika min arbetskamrat på skolan, syskonen samt hans 25 åriga son. Den sonen som jag skrev följande dikt till straxt innan han skulle födas:
Spelar ingen roll vilket kön
bara uppfostran blir vit och grön.
Söderst@dion, Söderstadion, Årsta, Kanalplan, spelare, ledare, Bajenvänner och andra vänner kommer snart bli varse om att det saknas någon, något i omgivningen och det gör det inte precis enklare.
Men ingen kan ta ifrån oss våra minnen.
"Innanför tullarna är natten het
och dagen allt för kort
Innanför tullarna är som du vet
liv av annan sort
Utanför tullarna på andra sidan
där råder stilla tid
Där alla livets trådar går ihop
och evighet tar vid
När möjligheterna tycks avta, tilltar ofta hopplösheten. Det är därför det är så viktigt att inte ge upp hoppet när det känns som livet krymper. Hoppet är livets hjärta. Utan den falnar den eld inom oss som håller oss igång.
Om vi tycker oss ha hamnat i en väldig ödemark, är det bästa vi kan göra att omge oss med andra som åtar sig att vara hoppfulla åt oss tills vi återigen kan hämta kraft ur våra egna reserver av tillförsikt".
(Utanför tullarna är skriven av Dick Hansson och Lorne de Wolfe och texten om att inte ge upp av Sue Patton Thoele).
Vi sörjer i Bajenvimlet!
