Gästkrönika: Guide till IFK Göteborg anno 2006
Alltid Blåvitt fortsätter nedräkningen inför den Allsvenska premiären med en gästkrönika. En guide till, och analys av, Blåvitt 2006, laget som vi hoppas skall ta SM-guld signerad gästskribenten Begmohammed D-Tomadj.
IFK Göteborg är en av Sveriges mest framgångsrika föreningar, om inte den framgångsrikaste, men på senare år har det inte blivit många pokaler att placera i troféhyllan. 2006 ska det bli ändring på det.
Föreningen
IFK Göteborg är djupt rotad i den svenska folksjälen. Inte bara som förening utan även varumärket IFK Göteborg har växt till att bli ett av Sveriges starkaste. Blåvitt har dock på senare år varit ett väldigt ostadigt skepp, speciellt efter skatteskandalen som uppdagades i fjol. IFK Göteborg påstås ha gått runt flera skattelagar på ett mindre hederligt sätt när man värvade Peter Ijeh (som värvades redan 2004) och Stefan Selakovic till klubben.
Det på ytan skrapade varumärket har nu försökts att plåstras om med ett plåster av högsta klass, Håkan Mild, troligtvis de senaste årens, utåt sett, mest blåvite person i Blåvitt och även en oerhört framgångsrik och duktig mittfältare. Han ska nu jobba som sportchef och bl.a. ingår då att försöka lappa igen allmänhetens, och speciellt de egna supportrarnas, förtroende för Änglarna.
Ledningen
Det har varit oerhörd stor gungning på styrelse- och ledningshåll i ett antal år i Blåvitt nu. Nu ska man dock försöka reparera skeppet, helst på ett av varven här i Götet. Som sagt, är Blåvitts kanske starkaste spelare, sett som varumärke, Håkan Mild nu en del av klubbens ledning och Stig Lundström har inför årets säsong valts till ny ordförande i IdrottsFöreningen Kamraterna. Förhoppningen är att han stannar ett tag så att det blir någorlunda kontinuitet på ordförandeposten. Kanske i stil med Gunnar Larssons succéera på posten.
Publiken/supportrarna
På bortre långsidan, dvs östra läktaren, är alltid en mäktig vägg som ständigt är i gång och hejar fram sina änglar till nya, oanade höjder.
Nej, jag ska vara ärlig. Ibland är det som ovanstående, men det är mycket mer ojämnt med stödet nu för tiden. Det ser ut som en diabetikers blodsockernivå nu, ungefär. När det blåser motvind tystnar ofta hela klacken och orkar inte hanka sig tillbaka, speciellt inte om det är stora underlägen eller viktiga underlägen som vi snackar om.
Under de svåra åren 1997-2003, allra främst 2002, var publiken på matcherna mindre, men även betydligt mer fanatisk. Det var de mest drivna supportrarna som gick på matcherna och hejade fram ett förlustbenäget IFK Göteborg under denna period, men stödet nådde oftaste inte heller någon extas då man snabbt insåg att kvitteringen inte spelade någon roll för det usla tabelläget. Trots det så var det egentliga, viktiga "hjärtestödet" förmodligen större då. Nu för tiden är det dock mer supportrar på matcherna och det leder till nästa punkt.
Ekonomin
Som sagt, fler supportrar på matcherna. Detta betyder ökade publikintäkter. Men även fler sålda souvenirer, årskort och medlemskort. De senaste årens allsvenska publikboom har inneburit en något mer stabil intäkt från publiken för IFK, och alla andra allsvenska klubbar, men detta utgör ändå inte den allra största inkomsten.
Blåvitts ekonomi har länge varit väldigt svajig, men på senare år har även den stabiliserats (liksom de sportsliga framstegen). Nu för tiden är IFK:s ekonomi rätt stabil och bra, om man bortser från den omskrivna skatteaffären vars utgån ännu är oklar, men kan inte ens jämföras med 90-talets toppar på 100+ miljoner kronor, då man var i Champions League varje år. Trots det är IFK på god fot med pengarna, och så länge man inte gör utsvävningar á la Joakim Persson ska klubben nog klara sig.
Till årets säsong kan IFK räkna med ännu lite förbättrad ekonomi i och med det nytecknade TV-avtalet som innebär några miljoner extra varje år, och om laget äntligen lyckas kvala in till Europa kommer publikstödet på Nya Ullevi märkas även i klubbkassan. Intäkter från Royal League-framgångar påverkar också ekonomin i en viss grad.
Arenan
Gamla Ullevi är väldigt sliten och, till ingens förtret, ska snart en ny arena byggas på Gamla-marken. Nygamla Ullevi, som arenan kallas i folkmun, ska stå klar till säsongen 2008, såvida arenaplanen inte överklagas, då bygget kan dröja ytterligare något år.
Under perioden mellan vinterhalvåret 2006 ända fram till säsongsstart 2008 hänvisas fotbollen till Nya Ullevi, numera Ullevi. Ullevi är en väldigt omtyckt och folkkär arena i Göteborg, dock inte till fotboll. Ullevi är, in fact, en något ogästvänlig fotbollsarena då löparbanor stör bilden av Ullevi som fotbollsarena. Ullevi är dock Göteborgs bästa fotbollsarena, i dagsläget, och kan med fördel användas under derbymatcher och större cupsammanhang.
Laget
Laget är ju, trots allt, det som allt hänger på. Spelar man inte bra fotboll så spelar det ingen roll med nya arenor och starkt varumärke. Publiken vill se en stark lagenhet som dessutom spelar effektiv, offensiv fotboll. Detta måste Blåvitt lyckas med för att IFK Göteborgs namn skall vara i en liten boll under Uefa-cuplottningen i höst.
Målvakterna
Målvakterna är, på sikt, Blåvitts svagaste lagdel förutsatt att inte Bengt Andersson håller toppklass i ytterligare ett par säsonger och spelar fotboll tills han behöver stödja sig med käpp. För bakom "Bengan" finns inte mycket att luta sig tillbaka mot. Andremålis Richard Richardsson är oprövad i större sammanhang och tredjemålis Alex Nadj är orutinerad, har dock mycket kvar att lära och kan bli riktigt bra.
Trots potentialen som finns i denna lagdel gör Blåvitt i mina ögon bäst i att förstärka den otroligt mycket under de närmsta åren. Förra säsongen hade Blåvitt en väldigt bra backup i John Alvbåge, som dock tröttnade på att stå i skuggan bakom "Bengan" och stack till Danmark efter en halv säsong. Målvakter av sådan kaliber krävs för att Blåvitt ska vara i topp, och än så länge finns en, men "Bengan" är gammal och spelar inte fotboll för evigt (även om det kan verka så).
1. Bengt Andersson, 40 år.
12. Alexander Nadj, 20.
25. Richard Richardsson, 26.
Försvaret
I backlinjen finnes Blåvitts absolut starkaste och mest sammansvetsade lagdel. De tre ynglingarna Oscar Wendt, Karl Svensson och Mattias Bjärsmyr kompletteras av gubben Magnus "Ölme" Johansson. Blåvitt har, under den gångna säsongen, visat sig vara starkare i försvaret än någonsin, trots bristande rutin, och om Karl Svensson stannar kvar i Allsvenskan länge nog så har Blåvitt en stark härförare längst bak som ständigt inspirerar sina kollegor till stordåd i försvaret.
Försvaret har dock väldigt dålig tillgång på dugliga allsvenska fotbollsspelare bakom de fyra givna. Adam Johansson är en duktig, men något ostabil, högerback som kan användas med fördel, och nackdel, om "Ölme" blir skadad. Sedan finns dock inga riktigt bra reserver, om ens några. Hjalmar och Dennis Jonsson går ofta med skador som hindrar de från spel och även om de kan spela så görs, av Hjalmar i alla fall, oftast inte något bra jobb. Dennis är något bättre än sin namne, men lika mycket mer skadebenägen som han är bättre än Hjalmar.
Blåvitts trupp har blivit bredare på senare år, detta gäller dock inte backlinjen och förstärkningar av god allsvensk klass måste ske om Blåvitt ska kunna slå bättre lag i Uefacupen eller Uefacupkval.
2. Karl Svensson, mittback, 22.
5. Mattias Bjärsmyr, mittback, 20.
14. Hjalmar Jónsson, vänsterback, 26.
16. Magnus "Ölme" Johansson, spelar överallt i backlinjen, 35.
20. Dennis Jonsson, höger/mittback, 23.
22. Oscar Wendt, vänsterback, 21.
Mittfältet
På mittfältet har IFK inför årets säsong förlorat sin store motor, sin store ledare på mitten, Håkan Mild, som har gått över till att bli sportchef. Ersättarna Thomas Olsson och Magnus Kihlberg har mycket att bevisa om de ska kunna föra IFK till SM-guld. Om man bortser från förlusten av Mild, hade Blåvitt redan förra året ett mycket starkt mittfält, och i år är det ännu starkare. Det som förra året var Niclas Alexandersson, Samuel Wowoah, Martin Ulander, Pontus Wernbloom och, då och då, Jonatan Berg har nu fått en ännu bättre Wernbloom, en mycket bättre och spelsugen talang i Andrés Vasquez och nyss nämnda herrar Kihlberg/Olsson.
Ja, Blåvitts mittfält är onekligen väldigt starkt i år, men saknar en naturlig ledare. Många tänker då på Alexandersson, som är Blåvitts enda givna landslagsman, men frågan är om "Alex" är en tillräckligt stor ledare för att axla Milds roll på mitten? Och om inte, vem ska då göra det? Kihlberg och Olsson har ännu inte visat sig vara kapabla till att axla den manteln. Så många frågetcken ska behöver rätas ut innan SM-guldet ros i hamn, men utropstecknen är många, de med.
Andrés Vasquez, Pontus Wernbloom och Jonatan Berg är tre mycket, mycket talangfulla spelare som kan vara med och slåss om en plats i startelvan, i synnerhet Vasquez och Wernbloom. Blåvitts nya unga spelare har aldrig sett så starka ut som i år, och dessa unga spelare kommer, förhoppningsvis, i mer rutinerat sällskap ta laget in i en ny, lång framgångsperiod.
4. Thomas Olsson, innermittfältare, 29.
7. Magnus Kihlberg, innermittfältare, 31.
8. Martin Ulander, högermittfältare, 30.
10. Niclas Alexandersson, högermittfältare, 35.
11. Samuel Wowoah, vänstermittfältare, 30.
19. Pontus Wernbloom, innermittfältare, 20.
22. Ozcar Wendt, vänstermittfältare, 21.
23. Andrés Vasquez, vänster- och innermittfältare, 19.
24. Jonatan Berg, höger- och innermittfältare, 21.
Anfallet
Anfallet var under 2005 den obestridligt mest omstridda lagdelen i IFK-maskineriet. Selakovic, Mourad, Marcus Berg och under en period även Peter Ijeh fungerade inte alls tillsammans och särskilt Mourad hade en lågsäsong, så att säga. Till årets säsong har Mourad försvunnit till Brescia och hans tunga, stapplande steg kommer sannerligen inte att saknas av undertecknad. Frågan är om det rappa löpsteget från 2004 kunde ha uppenbarat sig i år? Faktum kvarstår att Mourad är borta, men trots det har Blåvitt i år ett, på pappret, starkare och bredare anfall än i fjol. Man har förstärkt med nyförvärven Ali Gerba och Jonas Wallerstedt från nedflyttade Gif Sundsvall. Man har även kvar förra årets genombrottsspelare Marcus Berg och Stefan Selakovic som gjorde bra ifrån sig under 2005, trots ett svagt anfallsår.
Frågan som uppenbarar sig för mitt inre är dock: Hur ska man matcha det rika materialet? Marcus Berg ställs troligen utanför startelvan i den allsvenska premiären men frågan är vem som ska starta bredvid den trolige startmannen Stefan Selakovic. Ali Gerba hade en någorlunda lyckad sejour i bottenlaget Gif Sundsvall i fjol, och när laget spelade bra stod han ofta ut, men han föll lika ofta bort i matcherna och gjorde inget större väsen av sig. Jonas Wallerstedt, å andra sidan, är mer svårbedömd eftersom han spenderade större delan av fjolåret på Giffarnas skadelista med en svår knäskada. Wallerstedt har dock presterat mycket bra tidigare i Allsvenskan, i både Gif Sundsvall och andra lag, och är en kraftfull anfallare med ett svårslaget målsinne, i alla fall med allsvenska mått.
9. Stefan Selakovic, anfallare, 29.
15. Ali Gerba, anfallare, 23.
18. Jonas Wallerstedt, anfallare, 28.
21. Marcus Berg, anfallare, 20.
Tränaren
Arne Erlandsen är fostrad i den norska filosofin som går ut på att ställa om snabbt från försvar till anfall och ha hög press på motståndarna, en filosofi vars frontfigur är den berömde Egil "Drillo" Olsen. Arne har tagit stora delar av det norska fotbollstänkandet och fört över på spelarna i IFK. Förra säsongen lyckades taktiken för det mesta, men en del bättre lag, och till och med lag som Assyriska, kunde man ofta märka stora luckor i taktiken. Frågan är om inte Arnes taktik är för norsk för Allsvenskan? Kan Arne med hjälp av sin tempohöga taktik ta IFK till serieseger och kanske Europaspel?
Ja, Arne har en del att reda ut, men en sak är åtminstone säker, Arne är en för bra fotbollstränare för att tillåta att IFK inte blandar sig i toppstriden.
Jag hoppas att ni hade kul när ni läste min guide till IFK Göteborgs 2006, och givetvis hoppas jag, som trogen ängel, att det ultimata händer, SM-guld och framgångsrikt europacupkval! Vi ska tillsammans se till att föra laget mot sitt, och vårt mål!
// Begmohammed D-Tomadj, trogen IFK:are sedan födseln.
Obs! Åsikterna i artikeln är gästskribentens egna och de behöver inte nödvändigtvis överrensstämma med Alltid Blåvitt-redaktionens egna. Vill du publicera en gästkrönika? Kontakta redaktionen.