Nu rakar vi Häcken: Premiären är igenkännandets högtid
Himmelrikets Pontus Kroon om premiärritualer då och nu.
Allsvensk hemmapremiär är som när man som barn kom ut till sommarstugan igen efter en lång höst och vinter i stan. Mormor och Morfar bodde i Eskilstuna i Sörmland och vid Mälarens strand hade de sitt lilla sommarhus där jag firade stora delar av sommarlovet.
Dofterna, ljuden, gömställena i skogen och de speciella människor man mötte just där var alltid lika härliga och spännande att återse.
Likadant upplever jag hemmapremiären.
När jag var barn var det att åter höra den glatt uppfordrande trudelutten från Pau-Paus tuta, se kepsgubbarna stolt sätta sig till rätta och framför allt åter få se idolerna jogga in till tonerna av ”MFF i Blått och Vitt”.
Idag är ritualerna en aning annorlunda, fotboll blir trots en lång försäsong alltmer en åretrunt-sysselsättning och vi som lever för Di Blåe har via internet möjlighet att följa laget i hälarna även under deras mest inaktiva period.
Icke desto mindre är det nu ändå så att trots att man har sett träningsmatcherna, följt träningarna och läst allt som går att läsa under vårvintern så kommer ändå premiären att på ett eller annat sett överraska en.
Det är ju nu det plötsligt gäller. Det är nu slaggprodukterna efter styrketräningen ska ha lämnat musklerna och det är nu vi på allvar skräms och njuter omvartannat av det som händer på planen.
Många ser premiären som ett typiskt vårtecken och visst, ibland har man suttit med jackan uppknäppt och njutit i solen. Ett näraliggande exempel är väl från hemmapremiären under vårt senaste guldår 2004 då solen sken milt över ett nästan fullt Malmö Stadion.
Igor Sypniewski gjorde två mål och Höiland visade upp en 2000-talsversion av Kurre Hamrins klassiska VM-mål mot Västtyskland 1958.
Igors rivstart slutade dessvärre med en krasch, men Jon-Inge ångade på och avslutade som han börjat säsongen och resten är himmelsblå historia.
En annan solig hemmapremiär var om jag minns rätt mot Åtvidaberg någon gång under det tidiga åttiotalet. Matchen var ingen höjdare, östgötarna kom undan med 1-1, men den stora behållningen var att en av de riktigt, riktigt stora MFF-spelarna genom tiderna gjorde comeback på Stadion. Janne Möller var tillbaka i stan!
Han såg inte riktigt ut som jag mindes honom från mina första säsonger på läktaren. Den knallgröna tröjan med svarta revärer i sidorna hade bytts ut mot en mer glansig modell, kortbyxorna hade bytts mot långbyxor och den yviga kalufsen hade trimmats ner till ett kortare krull. Icke desto mindre, en klasspelare med pondus var tillbaka och med honom en air av det stolta förflutna. Med Möller som trygg sista utpost började det blåa laget byggas om och den framgångsrika 80-talseran hade börjat.
Annars minns jag nog mest premiärer som kylslagna tillställningar.
I comebackpremiären mot AIK 2001 var det en förbaskad tur att en egensinnig ung artist bestämde sig för att värma publiken med sina halsbrytande bravurnummer annars hade man nog frusit fast i plaststolen.
Året därpå frös vi igen till tonerna av en viss Åkebys 4-3-3 och vi tvingades lämna Stadion som förlorare efter en mycket kall Malmöafton.
Kallaste minnet är dock från mitten på 90-talet när vi mötte Degerfors en stålgrå aprileftermiddag. Planen var dålig, spelet inte mycket bättre och polarvindarna for följsamt runt Stadionväggarna och letade sig innanför halsdukar och byxben.
Det lutar åt en kall kväll nu igen, men något säger mig att spelet kan värma den här gången.
Vad som definitivt kommer att värma är synen av alla gamla och unga MFF-vänner som kommer att ladda runt Möllevångstorget. Värmer gör också tanken på att få vandra upp till min och sonens nya platser på Norra Sitt. Vi vänder familjeläktaren på Södras ytterkant ryggen och ger oss in i hetluften på sektion 5. En efterlängtad comeback för mig och en emotsedd flytt för sonen som nu när han fyller tretton på allvar har tröttnat på de glada men något ofokuserade barnfamiljer som befolkade vår gamla sektion. Vi har äntligen hamnat rätt.
Det som kommer att värma mest blir dock när vårt Malmö FF äntrar planen. Det är då igenkännandet slår till på allvar, det är den känslan som aldrig kan upplevas på en träningsmatch under försäsongen och det är då jag med glansiga ögon med röst tjock av rörelse åter får chansen att sjunga vårt så innerligt älskade lag välkommen till en ny säsong.
Det är ett privilegium att få uppleva detta varje år och nu är stunden äntligen inne.
Njut alla Himmelsblå – Revanschens år är här !
