Gästkrönika: A(nfa)llsvenskan 2006
Premiären närmar sig och signaturen Steele77 spår en anfallsgladare allsvenska i år. Av årets importer har de flesta värvats på forwardssidan. Vad är det förresten som gör en målskytt? Och varför har vi av tradition svårt att ta fram målspottande anfallare i Sverige?
Det närmar sig, pulsen stiger, svårt att sova på nätterna. Det är minusgrader på Graningevallen. Träningsmatch mot BP och sedan ett par veckor har stämningen börjat infinna sig. Det har varit biljettutlämning, snack om heldragna ränder och Royal League på en evigt grön plastmatta i Södertälje. Nu ska Brassen granskas. ”Bomben” det talades om hela vintern. 14 miljoner, U20 landslaget. Meriterna och prislappen talar sitt tydliga språk. Nu har det dock enbart blivit kortare inhopp för en gode Thiago, en rakad 20-åring från Mineiro i södra Brasilien, och han har inte imponerat nämnvärt. Den här kylslagna men soliga söndagen ska han väl ändå lyckas? När mina tår har domnat bort och klockan tickat upp mot den sjuttionde minuten så har nätet rasslat två gånger och Thiago Quirino Da Silva har noterats för båda fullträffarna. Både ettan och tvåan ”Jonesades” in. Verbet ”Jonesa” kommer från Jones Kusi Asare och hans förmåga att alltid förpassa bollen över mållinjen från en meters avstånd eller kortare.
Oavsett avstånd så är det den viktigaste uppgiften en anfallare har och inga matcher vinns utan att det har gjorts mål.
En sträckt vrist från trettiofem meter i stolpen kan få hela målställningen att skaka, publiken att jubla och föranleda en lovordande snusförnuftig kommentar av Bank i morgondagens blaska men det är tåfjutten från en meter som går över linjen som ger tre poäng och tar steget närmre ett guld.
Årets säsong ser mycket spännande ut på anfallssidan. Aldrig förr har så många nykomlingar förstärkt den lagdelen som i år. Om man räknar från i somras har en lång rad spännande namn tillkommit och vi börjar så klart med Djurgårdens strikers:
Mattias Jonson, Lance Davids, Quirino, Wilton Figureido, Bernt Hulsker, James Keene, Magnus Arvidsson, Tarmo Neemelo, Leandre Griffit, Ali Gerba, Ari da Silva Ferreira, Ingemar Teever, John Pelu, Emra Tahirovic .
Sist men inte minst så tillkommer en viss Henrik Larsson efter sommaren, en kille som spottar in mål i parti och minut och som är känd för sin ödmjukhet och hårda arbete. Just Larsson är en av få svenskar som på senare år har haft en enastående förmåga att göra mål. Titta på listan över de nya anfallarna. Hemflyttande Magnus Arvidsson och Mattias Jonson är de enda som har svenskklingande namn, i övrigt utländska. 18 årige Emra Tahirovic är en intressant spelare som spelat mycket i Örebro SK och i P87 landslaget. 188 cm lång och 91 kilo tung hade han verkligen kunnat bli en blivande nr 9 i DIF på sikt. Den här gången hann HBK före om en namnteckning.
Vad är det som gör att vi har så ont om bra, inhemska anfallare i Sverige att vi måste se oss om i hela världen efter spelare? Den första anledningen har jag redan nämnt, TVs makt i unga år. Jag tror även att det svenska tänkandet alltid har handlat om organisation och att hålla ihop laget. Man hör ofta tränare på juniornivå som svär över TVs makt att visa snygga mål vilket gör att ungar slår en passning för mycket i ett öppet skottläge. Men det som gör en bra anfallare är ofta förmågan att göra det irrationella, det oväntade som inte backarna är beredda på.
Förutom det så behövs snabbhet. Det där steget som rycker sönder ett försvar och jagar ikapp en djupledspassning. Nämn en svensk sprinter? Någon? Snabbheten finns helt enkelt inte i våra gener med några få undantag.
Det sista jag vill påtala är nog än mer kontroversiellt; Den svenska mentaliteten, jantelagen. Tro inte att DU är något, spela för laget! Glöm inte att det är först på senare år som man har börjat toppa i hockeylandslaget! Allt för många gånger ser man intervjuer i TV med skidåkare som inför OS kommenterar sin egen chans med: ”Jag är glad att jag kommer bland de tio bästa…”
För att göra mål krävs en vinnarmentalitet som vi har varit svältfödda på i det här landet. Det gör att vi förmodligen får se Brasilianskt, Isländskt eller Kanadensiskt överst i skytteligan även i år.
Jonevret har tydligt uttalat att det är offensiva krafter som eftersöks när man ska värva internationellt. De defensiva krafterna finns redan i landet. Den här säsongen är det upp till bevis för det uttalandet då alla importer ska göra livet surt för de svenska välorganiserade helylleförsvaren. Hur det än går i den matchen så blir det än intressant säsong och anledning att hoppas på anfallsfotboll och mycket mål! För till skillnad från Lars ”Laban” Arnesson vill jag se mål när jag går på fotboll!
