Den 12/4 i MFF-historien
"Månaden april – den löftesrika och gäckande månaden april, premiärmånaden april. Hur många premiärer jag har bevistat har jag ingen räkning på. Börjar känna mig som en blek kopia av Alice Timander." Carlo fortsätter sin odyssé genom MFF-historien. Denna gång om premiärer i månaden april.
"Förr förlorade vi aldrig en premiär."
Orden kommer från en gammal man. Han som tillsammans med "Hövdingen" mest personifierar Malmö FF. Han tittar sig i spegeln, knyter slipsen, rättar till kepsen och beger sig på misshandlade krumma ben den korta vandringen från Lorensborg till ännu en av livets premiärer.
Scenen är hämtad från filmen Blådårar. Egon - "Todde", "Den hemlige" - Jönsson har överlevt vintern och beger sig till stadion med vårkänslor och MFF-kärlek i det unga sinnet.
Månaden april – den löftesrika och gäckande månaden april, premiärmånaden april. Hur många premiärer jag har bevistat har jag ingen räkning på. Börjar känna mig som en blek kopia av Alice Timander. Premiärer i alla sorters väder, från värmande sommarförebådande solsken till snöyra med isande vindar. Men ett skönare vårtecken än den allsvenska fotbollspremiären finns inte i vårt land.
12/4 1971. En premiär med alla typiska ingredienser ägde rum detta år. Förmiddagspromenad från föräldrahemmet till Stadionområdet för att se på framtiden. Finns det någon skönare syn än att se MFF-spelare i olika åldrar visa upp sig för stolta föräldrar, och för ögon som ständigt är på jakt efter att upptäcka en ny Bosse Larsson? Att på håll se den pastellfärgade knoppande MFF-buketten och veta att framtiden är förhoppningsfull. Vad blir det av dem? Hur många kommer fram till målet? Hur många ljusblå drömmar krossas på livets framtida vandring? Blir de ändå för alltid MFF:are i själen?
Staden börjar långsamt klä sig i vårskrud. Middagstid med hotande moln beredda att släppa ner premiärglädjegrumlande regn. Byiga vindar. Mors köttbullar med livgivande drycker. Hemmamatch mot anrika IF Elfsborg. En premiär skall vara på hemmaplan. Två timmar innan matchstart händer det som skall hända på en premiärdag. Aprilsolen kämpar sig fram bakom de hotande molnen och vill naturligtvis inte missa en allsvensk premiär när Malmö FF spelar. Till Stadion beger sig närmare 16 000 fotbollstörstande personer. "De komma från öst - de komma från väst - de komma från berg (nåja,ok Kirseberg) och dal". Livet kan vara värre. I pressen uppmärksammas det dagen efter att några småknattar bar på ett standar med texten "HEJA MFF"!
Vi är fortfarande mycket långt ifrån dagens publikkultur, men små framtida tendenser visar sig trots allt. Endast klara målchanser, eventuella delikatesser eller naturligtvis mål utlöser jubel på läktaren. Sång hade betraktats som tecken på grovt fylleri. Den tidens publik agerade mer åskådare än hejaklack, vilket inte på något sätt betyder att kärleken till det egna laget var mindre.
Stort jubel blir det redan efter dryga två minuters spel. Köpet från IFK Malmö, Conny Andersson förlöser malmöbornas långa vinterlängtan efter allsvenska MFF-mål med att göra säsongens första. Därefter blir spelet så där premiärknackigt som det kanske skall vara. Undantaget är som alltid Bosse Larsson, vem annars.
Efter matchen bjuds premiärskytten upp till Stockholm för att medverka i TV-programmet Kvällsöppet. Conny tackar nej med motiveringen att jobbet som styckare på Jönssons chark väntar på måndagsmorgonen. Så oerhört långt från dagens massmediakåta dokusåpaswannabes. Matchen vinns med 1-0. Va var det "Todde" sa? "Förr förlorade vi aldrig en premiär"
Och efter dagens är det nu 20 år sedan MFF förlorade den match som är inledningen på det vi alla alltid längtar efter. Vår allsvenska fotbollserie.
12/4 1986. Jag har alltid varit fascinerad av exotiskt fotbollsbesök – det lite fördolda, sällan sedda. Som när barndomens då icke TV-exploaterade utländska lag kom till Gamla IP, storögt beglodda av våra oskyldiga barnaögon. Ser nästan hellre lag från fjärran kontinenter än Juventus och Real Madrid. Jag ser nästan hellre lag från länder där fotbollen inte varit så framgångsrik, än Chelsea eller Bayern. Kanske ligger det en större tjusning i att inför nästan tomma läktare betrakta Shirak Giumri mot MFF i Uefacupen en varm sommarkväll, än att få se världens så ofta exponerade storlag.
En sådan något exotisk fotbollsdag var det för exakt 20 år sedan. Alltså ingen allsvensk premiär, men väl ett genrep. På besök till vårt stadion kommer en klubb från ett land som fostrat den enda riktigt internationellt stora nordiska klassiska kompositören. Ett land som historiskt sett förknippas med slitidrotter där namn som Paavo Nurmi och Veiko Hakulinen personifierar ordet sisu. Men inom fotbollen har det gått trögare. Några stora namn som vår egen Jari Litmanen, javisst, men klubbar och landslag har varit kanonmat för de flesta länder. Nu springer, inför 1 500 nyfikna åskådare, Haka Valkeakoski (en klubb med ett stadion som rymmer 3 500 åskådare) ut på den gröna skånska gräsmattan för att möta en klubb med helt andra meriter, vårt Malmö FF. Segern för di blåe blir säker. 4-0 med mål av Leif Enqvist, Jonas Thern, Lasse Larsson och ett självmål. Ett mycket bra genrep som alls inte som klyschan säger ger en dålig premiär. Premiären detta år vinns mot AIK på nationalarenan med hela 5-2.
12/4 1987. Nu är det allsvensk premiär som gäller igen. En av staden Göteborgs många klubbar som vill vara med i eliten kommer för att öppna säsongen. Är full av beundran för hur denna den svenska fotbollens moderstad ständigt förser allsvenskan med flera lag.
Västra Frölunda. Ingen utanför deras innersta krets vill ha dem där. Men kanske just därför kommer de ständigt tillbaka. Just detta år är de faktiskt så pass tillbaka att de spelar 2-2 mot MFF. Våra mål av Lasse Larsson. Publik 5 430. Stämningen? Mycket, mycket, mycket långt ifrån dagens.
12/4 1992. Vi är nu inne på det sämsta decenniet i vår klubbs historia efter det att vi 1944 visade var fotbollsskåpet skulle stå. Från Småland kommer det ett sådant där Rekordmagasinslag som vill trotsa alla naturlagar: kvartersklubben Östers IF som Stig Svensson klurigt och klokt gjort till en elitklubb.
Under deras första period i allsvenskan spelades många minnesrika matcher mellan, skall vi säga, Eric Persson och Stig Svensson. Nu på nittiotalet är det lite gråare, lite mer avslaget. Endast 4 886 personer ser denna allsvenska match som är säsongens andra. 2-2 slutar mötet nu och ingen från publiken går till Möllan för att fira. Men andra trender knackar snart på dörren, och vi närmar oss tider då svensk läktarkultur blir festligare än någonsin och detta sker samtidigt som svensk klubbfotboll mer och mer förpassas till den internationella bakgården. Mycket märkligt.
12/4 1999. 1999, 1999, 1999... Vågar knappt skriva siffrorna. Millenniets sista år blev också millenniets värsta MFF-år. Ganska typiskt då att premiären skulle äga rum på bortaplan. Och inte bara bortaplan, utan Ruddalen av alla arenor. Och inte bara Ruddalen, utan förlust med 2-1 mot Västra Frölunda av alla lag. Usch! Fanns det redan då något som förebådade vad som skulle inträffa? Hade det självspelande pianot blivit för självspelande? För säkert? Inte för oss gamla MFF:are i alla fall. Vi som varit med förr som man säger. Vi som har sett allt. Vi som vet att jorden är rund, Sverige är socialdemokratiskt och Malmö FF inte kan åka ur allsvenskan. Vad som sen hände är en annan historia, för att ta till ett klassiskt citat. Låt det aldrig mer hända. Och därmed lämnar jag gärna 90-talet bakom mig.
Den här krönikan handlar om den tolfte april, men jag kan ändå inte låta bli att fuska en liten aning och avsluta med ett glatt minne. I går för 27 år sedan spelade Malmö FF på själva Praterstadion mot Austria Wien.
Ni vet varför.
