Toronto - Tampa Bay4 - 5
Djurgården – Hammarby 0-0
Delad pott i ett derby där de heta målchanserna var lika många som utvisningarna.
I inledningen av Allsvenskan 2006 har det visat sig vara högsta mode att spela oavgjort. Hammarby vann visserligen sin premiär, men i och med denna match har nu även de rättat sig i ledet. Då Djurgårdens premiär mot Kalmar blev flyttat hade man nu chansen att redan i första matchen få sitt kryss och lyckades också med detta, snacka om att vara steget före! Matchhjältarna, som ledde de regerande svenska mästarna till denna framgång var framförallt domaren Jonas Eriksson och Mattias Jonson som effektivt förhindrade en DIF-straff respektive fortsatt DIF-bollinnehav.
Nog skämtat, oavgjort resultat är knappast det något av lagen hade hoppats på innan match, men såhär i efterhand kan man faktiskt se det som att både Hammarby och Djurgården hade lite tur som fick med sig ett poäng.
Djurgården öppnade matchen intensivt, laget trillade boll med precision och tempo på mittfältet och var flera gånger på väg igenom Hammarbys backlinje. De riktigt heta chanserna uteblev dock, närmast var Markus Johannesson med axeln och Thiago Quirino med huvudet. Johannessons försök räddades av Pétur Marterinsson och Quirinos av Ante Covic.
Efter ca 30 minuters spel avtog svenska mästarnas dominans och spelet blev jämnare. Hammarbys lite rakare spel, ofta med långa bollar mot anfallsduon, fungerade bättre nu och de kunde flytta upp spelet och skaffa sig några halvchanser snäppet mindre vassa än Djurgårdens. 0-0 i halvtid var rättvist, även om Djurgården hade varit det bättre laget.
Fem minuter in i andra halvlek kommer så Situationen. Jonson slår ett inlägg som tar på Gunnar Thor Gunnarssons arm. Jonson vill ha straff, domaren blåser inte, Gunnarsson rensar undan bollen, Jonson kommer försent och sparkar ner Gunnarsson. Domare Eriksson visar ut Jonson förstör därmed i praktiken Djurgårdens chanser att vinna derbyt.
De två stora frågorna är om det skulle ha varit straff eller inte och om rött kort på Jonson var korrekt. Efter noggranna analyser av bilder på situationen från tv4.se har jag min uppfattning klar (eller kanske snarare oklar). Straff, nja. Bollen tar på Gunnarssons arm, det är odiskutabelt, men är handsen avsiktlig? För mig ser det ut som att Gunnarsson försöker undvika bollen, men samtidigt har han kanske inte armen in till kroppen och då hjälper det inte, då ska det vara straff. Det finns bra argument för båda sidor, men jag måste medge att jag nog inte blåst straff om jag varit domare. Utvisningen är desto klarare. Jonson blir förbannad och saftar till Gunnarsson ganska rejält utan chans att träffa bollen. Klantigt och riktigt, riktigt onödigt. Med 11 man på planen hade Djurgården sannolikt vunnit matchen.
Nu bjuds Hammarby in, Djurgården tappar helt initiativet och blir stundtals rejält tillbakapressat. Jonevret väljer att spela 4-3-2 i förhoppning om att kunna skapa några chanser trots det numerära underläget. Med 10 man på plan får två spelare chansen att visa vad de verkligen går för. Männen som räddade en poäng åt Djurgården heter Toni Kuivasto och Markus Johannesson. Trots numerärt överläge i 40 minuter lyckas Hammarby bara skapa en enda bra målchans, allt annat tar vårat mittlås hand om. Framförallt Kuivasto stod i en klass för sig med följsamt försvarsspel, utmärkta brytningar och kyliga lösningar på svåra situationer. Även Abgar Barsom bör nämnas, han hjälpte den något svajige Robert Stoltz på vänsterbacken när det osade hett och vägde på så sätt nästan upp sina brister i det offensiva spelet under första halvlek. Med 93 minuter och 30 sekunder spelade kommer ändå Hammarbys stora chans, en boll nickskarvas in i straffområdet och Petter Andersson skjuter i utmärkt läge. Dembo Tourray var dock beredd och är nog glad över att han faktiskt också fick slita lite för att hålla nollan.
Oavgjort mot Hammarby, det låter inte bra och känns lite sådär. Nu är ju inte Bajen något strykgäng (inte ens i derbyna längre), men enligt planerna skulle vi haft tre poäng efter idag (eller ja, sex, egentligen, planerna innefattade säkerligen en seger mot Kalmar också, men den kan vi ta sen). Djurgården visade klassen i den första halvleken, trots den mindre bra planen var passningsspelet rappt och det var synd att Quirino inte riktigt kom loss längst fram. I andra halvlek fick försvaret visa upp sig och gjorde det strålande. Inhopparna visade även de bra karaktär, speciellt Batan, han sprang som satan! (No pun intended, eller jo...)
För att summera på ett enkelt och kortfattat sätt: Djurgården ska vara glada för att nollan höll i andra halvlek och Hammarby ska vara glada för att nollan höll i första.
