Minnesota - Vancouver
6 - 2

Borta i Borås

I en match där i stort sett inget stämde spelmässigt för IFK räddade Kalles sena kvittering en poäng. IFK måste snarast höja klassen på spelet om man vill vara med i toppen.

Det är väl bara att konstatera direkt från start, sett till spelet så förtjänade IFK inga poäng från den här matchen (snarare poängavdrag). Dock, som säkert de flesta boråsare nöjt konstaterat när de åkt hemåt från Gamla Ullevi genom åren, är fotbollen inte alltid rättvis så det är bara att tacka och ta emot för den poäng vi ändå fick genom kvitteringen på övertid. Förutom det, vad mer positivt kan man ta med sig från den här matchen? Tja, Bengt var bra som vanligt men annars är det väldigt, väldigt tunt med plusvarianter.

Det såg ändå hyfsat ut i matchinledningen, laget verkade mer laddat än mot Öster och det var lite bättre fart på benen. Det här intrycket höll väl i drygt tio minuter innan man började ana oråd. Helt klart fick IFK problem när Elfsborg fick upp farten i sitt anfallsspel och det var ytterst nära ett gulsvart ledningsmål i den 15:e minuten när Kalle passerades på högerkanten och bollen spelades in i straffområdet där en elfsborgare gick på skott, Bengt var helt ställd men hade ”Ölme” som räddande ängel vid mållinjen och bollen kunde rensas bort.

Nu hade Elfsborg kommit igång med sitt anfallsspel och det måste sägas att IFK:s mittfält och försvar hade stora problem med att hänga med, det som till stor del ställde till det var att Anders Svensson fick alldeles för fria tyglar. Wernbloom brukar ju inte vara den som avvaktar och spelar smånätt men här var det som om respekten för Anders var alldeles för stor för denne fick gång på gång driva bollen ostört långa sträckor medan de blåvita spelarna backade. Det håller givetvis inte mot en så spelskicklig spelare.

Det var också Anders som låg bakom nästa jättechans för Elfsborg, i den 21:a minuten, drev han bollen över mittplan och ut mot vänsterkanten av IFK:s straffområde där han släppte den bakåt, ingen IFK:are var med på noterna utan istället kom Elfsborg i en andravåg och bollen spelades in mot mitten av straffområdet där Sjöhage mötte med pannan, som tur var fick han ingen riktig fart på nicken utan Bengt kunde göra en bra räddning istället. Framåt skapade IFK noll och intet så här långt i matchen, skärpan i passningsspelet var riktigt dålig och de få gånger vi befann oss i närheten av Wilands mål så slogs antingen sista bollen helt utan adress eller så krånglade anfallarna till det för sig.

Det var inte direkt oväntat att Elfsborg till slut fick ett ledningsmål och sättet det tillkom på säger en del om hur spelet såg ut, först slår Wiland en utspark som Anders Svensson helt ostört får ta emot och han kan återigen göra en offensiv löpning, han spelar sedan ut bollen mot höger där en elfsborgare går på skott som Bengt klarar men inte kan hålla. IFK lyckas sedan aldrig få bort bollen, istället letar den sig ut till Elfsborgs vänsterkant där Svensson ostört kan ta emot och sedan spela in framför mål. Backarna lyckas inte rensa nu heller utan Holmén får istället ett skottläge. Han tar i för allt vad han kan och skottet sitter i högra krysset, helt otagbart för Bengt. Givetvis bra gjort av Elfsborg men samtidigt kan ju inte IFK:arna bara stå och beundra motståndarna, man får ju ligga närmare, stressa och tvinga fram dåliga beslut.

Inte blir det någon uppryckning efter målet heller, istället har Elfsborg ett bra läge till 2-0 just i slutskedet av halvleken men Sjöhage väljer att försöka filma sig till en straff istället vilket genomskådas.

Blåvitt var förmodligen tacksamma över att det bara var underläge med ett mål i paus för man lyckades inte alls få grepp på hemmalagets anfallsspel, Elfsborgs mittfält imponerade och vårt egna anfallsspelet var i stort sett obefintligt. Det var därför inte särskilt överraskande att det blev två byten inför andra halvlek, däremot överraskade det iaf mig något att det var Gerba och Kihlberg som fick lämna plan när Wallerstedt och Vasques kom in för de två utbytta var knappast de som stått för svagast insatser i Blåvitt så långt.

Precis som i första halvlek ser det ok ut i inledningen av halvleken, spelet jämnar ut sig och bytena verkar ha haft önskad effekt. Det håller väl cirka tio minuter den här gången också innan det blir som förut, Blåvitt kommer ideligen på mellanhand och lyckas inte alls komma åt Elfsborg, man är hela tiden steget efter. När IFK väl vinner bollen är de alldeles för stressade och tappar den lika snabbt.

Joakim Sjöhage fortsätter att vara ett stort orosmoment och när han kommer med fart blir det jätteproblem för backarna, särskilt Bjärsmyr hade händerna fulla. Joakims anfallskollega Mattias Svensson utmärkte sig mer genom sitt ovårdade spel än något annat men visade ändå att fjolårstakterna satt i när han grovt missade ett bra skottläge som Sjöhage spelade fram till i den 59:e matchminuten. Några minuter senare kom Sjöhage åter förbi bevakningen i form av Bjärsmyr men nu lyckades Kalle täcka skottet som därmed bromsades upp och blev lättplockat för Bengt.

Så här långt in i matchen hade Blåvitt fortfarande inte ett farligt avslut mot mål och det kom inte heller förrän i den sista kvarten. Allteftersom matchklockan tickade på verkade Elfsborg mer och mer inrikta sig på att säkra de tre poängen och det gjorde att IFK kom längre upp i plan. Första målchansen kom ”redan” i den 78:e minuten Olsson kom högst på en hörna men nickade utanför, ett par minuter senare är Wernbloom nära att nå Wallerstedt framför mål med ett inspel men sedan är det ont om lägen tills vi kommer till övertiden.

I den 91:a minuten tar en elfsborgare med handen en bit in på egen planhalva och IFK flyttar upp hela laget inklusive Bengt för att gripa det sista halmstrået. Wendt tar frisparken och plötsligt så är det något i den här eländiga matchen som stämmer perfekt för IFK, Oscar får till en fin boll, Kalle Svensson kommer högre än sin bevakning och kan säkert nicka ner bollen som går in till vänster om en chanslös Wiland. Inte rättvist men mycket, mycket skönt.

Innan avspark trodde jag att vi skulle ha en bra chans i den här matchen om vi var tända, löpte mycket och inte gav Elfsborgs spelskickliga mittfält gott om tid. Nu gjorde vi väl i stort sett inget av detta men fick ändå med oss en poäng och det berodde mer på tur än skicklighet men i slutändan spelar det ingen roll hur man får poängen, även de orättvisa räknas. Det lär dock vara givet för alla i laget att det måste till mycket bättre takter för att man skall kunna kalla sig ett topplag.

Man kan gå vidare och mer i detalj försöka analysera exakt vad som gick fel i den här matchen men då blir det här en oerhört lång rapport eftersom i stort sett ingenting fungerade så istället kan vi avsluta med några punkter som kort summering: 1. vi misslyckades med det mesta, 2. Elfsborg spelade bra och lyckades med det mesta samt 3. vi är fortsatt obesegrade på Borås Arena, alltid något.