Gästkrönika: Var är objektiviteten i Sveriges Radio?
"”Lill-Damma” rycktes i sin allmänna Öster-lojalitet med i den medialt allmänna inställningen att när AIK är det ena laget är det okej att vara hur partisk som helst. Det gnälldes på domaren på ett sätt så att man kunde ha fått för sig att den gode Mattsson var förälder på en knattematch."
Nu får det fan i mig vara nog, tänkte jag efter måndagskvällens hantering av AIK i media. Det hela började med SR´s webbradio som sände direkt från Värendsvallen. Vid sin sida hade den –givetvis – småländske kommentatorn förre Österspelaren och skyttekungen Jan ”Lill-Damma” Mattsson. Denne minns jag som en grym avslutare men han lyckades skita ner sitt anseende rejält i radiosändningen.
”Lill-Damma” rycktes i sin allmänna Öster-lojalitet med i den medialt allmänna inställningen att när AIK är det ena laget är det okej att vara hur partisk som helst. Det gnälldes på domaren på ett sätt så att man kunde ha fått för sig att den gode Mattsson var förälder på en knattematch. Visst, 2-0 målet kan anses tveksamt men därifrån till att det var skandal att godkänna det är steget långt tycker jag.
Mycket gnäll från Lill-Damma när AIK gjorde 2-0 mot Växjö.
När det sedan fortsatte med uttalanden som ”tillfälligheter avgör” och ”det kunde lika gärna vara tre måls ledning för Öster” kändes det rent patetiskt. Som kronan på verket kreverar Mattsson när AIK får straff i slutet. Ifall det nu var tveksamt så kanske man kan lugna ner sig ett par hekto när man för det första är bisittare i public service och dels situationen är den att straffen i sig är betydelselös. I det här skedet tvingades t o m den andre smålänningen lugna ner ”Lill-Damma” som i det närmaste lät som en supporter och definitivt inte en expertkommentator.
Nästa politiska korrekthet fann jag i måndagens sportnytt. Det enda som visades från matchen var 2-0-målet och detta endast för att Christer Ulfbåge skulle få chansen att tillsammans med Wernersson konstatera att AIK fått ett mål som i deras ögon borde ha underkänts. När man sedan särskilt poängterade att man inte tänkte visa någon serietabell blev det hela nästan komiskt.
Som AIK:are är man lyckligtvis härdad. Vi vet att blir det stökigt kring någon AIK-match så gapas det om hårda straff som poängavdrag, dryga böter och tomma läktare. Att AIK är den klubb i landet som genom åren gjort mest för att få bukt med läktarproblemen skriver man inte om. Vi har lärt oss att AIK behandlas styvmoderligt i all form av press. Vi minns att fotbollsgalan 1998 är den enda galan hittills där mästarlagets kapten inte fått höja bucklan i TV.
Värst är i regel kvällspressen. Där har man alltid gärna blåst upp kriser i AIK, rapporterat om kvartssamtal, antytt dålig stämning och misskött ekonomi. I täten har aftonbladet ofta gått. Anförda av Lasse Anrell – killen som egentligen är skvallerjournalist ni vet. Mannen som gärna visar sig i oseriösa TV-sammanhang typ ”sikta mot stjärnorna” eller någon fånig morgonsoffa i TV 4. Hur Anrell lyckats bli någon slags fotbollskrönikör med så ringa kunskaper om fotboll är för mig en gåta.
Därför kom det som en befrielse när jag igår läste hans kollega Jonathan Jeppsson i gårdagens AB. Äntligen har någon tagit bladet från munnen och berättat hur det är att vara AIK-supporter. Jeppsson själv är inte gnagare vilket gör det hela så mycket bättre. Han är helt enkelt bara objektiv.
Underbart att läsa en journalist som tar bladet från munnen och törs uttala sanningen. Det värmde ett AIK-hjärta. Jonathan Jeppsson är nu min kandidat till stora journalistpriset 2006.