Ständigt dessa vänsterfötter
Promenaden hem från soliga Strömvallen kom att präglas av fötter. Inte vilka fötter som helst, utan vänsterfötter. Vänsterfötter tillhörande Patrik Karlsson, Dioh Williams, Mattias Hugosson och dubbla uppsättningar hos Andreas Revahl.
Det kändes att det var på gång. Att det kommer nog inte gå så bra det här. Efter att ha stått i vad som visade sig vara fel kö i tio minuter samtidigt som det började stänka regn från klar himmel började den vidskeplige se tecken i halvtidsvilan. Och, mycket riktigt, pang! Ett noll efter fyra minuter av andra halvlek då Jonas Henriksson satte sin egen ribbretur i nät (efter att slagit bollen i ribban på sin egen stolpretur). Detta skulle visa sig vara början på ett fritt fall där Gefleledningen förmodligen fortfarande famlar efter nödbromsen. Att låta Yannick Bapupa göra allsvensk debut för Gefle hjälpte föga. Det kändes som om han bara sprang runt i blindo och de offensiva utflykter han försökte sig på gick alldeles för ofta via mitten (läs: Teddy Lucic), och där tog det tvärstopp.
Man tycker ju att han, från första parkett och allt, borde ha sett hur Jonas Henriksson, som efter Teddy var matchens gigant, sprang som en vilthund upp och ner längs Gefles vänstra kant. Hur enkelt som helst. Bara springa upp. Och ner. Det som Daniel Bernhardsson gjorde bra förra året, enkelheten, verkar vara som bortblåst.
Allting ser så svårt ut just nu. Varenda passning, varenda bollkontakt, till och med huvudspelet börjar se för avancerat ut. Lämna trollerifasonerna till vänsterkanten, där finns det en rapp kille som är jäkligt vass med bollen.
Apropå vänsterkanten.
Vänsterfötter, ständigt dessa vänsterfötter. Det pratas ofta om hur svensk fotboll saknar naturliga saker på vänsterkanten; naturliga vänsterbackar och naturliga vänsterfötter nämns väldigt frekvent. I Gefle har man lyckats hitta en kille som besitter bägge dessa egenskaper. Tyvärr så var han inte med i går.
Då slängde man in en onaturlig vänsterback med en onaturlig vänsterfot. Att det blev åka av ett antal gånger på vänsterkanten var alltså inte så svårt att lista ut. Man skulle kunna säga att det var en naturlig följd av alltihopa.
Precis lika naturligt som att Andreas Revahl, mannen med två vänsterfötter för tillfället, inte vågade sträcka ut benet och täcka Dioh Williams skott efter att denne gjort en härlig chip förbi högerbacken, med vänsterfoten. Det märktes tydligt att Revahl inte ville orsaka ytterliggare en straff och blev onaturligt avvaktande i den sekvensen. Nu ska man inte bara klaga på Revahls två vänsterfötter vid 2-0-målet, även Hugossons hade ett finger i syltburken. Det var nämligen hans ”mindre bra” utspark som föranledde hela situationen.
Man kan bara hoppas att Patrik Karlsson får tag i en tandläkare för att dra ut den där inflammerade visdomstanden så att hans lårskada läker (?). Dels för att René Makondele (och med honom hela Gefles anfallsspel) ska våga släppa loss lite mera då han får bättre understöd från Putte, dels för att jag inte vill se Mikael Thuresson bli ett rundningsmärke mot Örgrytes kvicksilver på vänsterkanten, Boyd Mwila. En spelare som fastställde slutresultatet (0-2) senast det begav sig på Strömvallen. En rejäl stänkare upp i nättaket.
Med vänstern.
* * * * * * * *
Det har snackats om en ”guld-triangel” i Gefle bestående av Viikmäe, Ytterbom och Makondele. Den hade i går bytt både grundämne och plats.
Den så kallade ”bly-triangeln” med Revahl, Hugosson och Thuresson.
Det enda som gäller nu för dessa är att ta nya tag, gnugga försvarsspel i veckan och komma hem från Göteborg med säsongens första trepoängare om en vecka.
Jag ser gärna att Revahl avgör med en av sina aviga och onaturliga vänsterfötter.
