Tillbaka på Stadion
Himmelrikets gästkrönikör beskriver känslan av att vara tillbaka på Malmö Stadion efter lång tid utanför Sveriges gränser.
Tillbaka från ett halvår utomlands såg jag i går min första MFF-match för året. Direktrapportering och matchrapporter över nätet i all ära men man vill ju så gärna se hur bra Höiland egentligen är, om det verkligen stämmer att Jon Jönsson har tagit ett så stort steg framåt i år som ryktet säger och inte minst känna den där underbara stämningen som numera skapas på alla matcher där Di Blåe deltar.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag var full av både förväntan och förhoppningar. Men inte ens i mina vildaste fantasier trodde jag på en match av detta slag för vilken match det blev! Eller rättare sagt vilken halvlek det blev, vilken helt fantastisk, suverän och underbar halvlek det blev! Om vi MFF-fans fått önska oss ett scenario över andra halvlek hade vi nog inte lyckats göra den lika innehållsrik som verkligheten gjorde den. Den hade allt som en fotbollsmatch ska innehålla, när den är som bäst, förpackat i endast 45 otroliga minuter.
Det börjar redan innan avspark när Ijeh beträder stadions gräsmatta och möts av helt underbara jubelorkaner. Han går in och visar direkt hur bra han är på att öppna upp ytor för medspelare och hur stark han är i kroppen. Efter 13 minuter kommer ett annat byte som möts av orkaner av ett helt annat slag, det är lille thylles tur att springa in på gräsmattan, alltid kul när en sån spelare blir inbytt och det står utom all tvekan att varenda burop och vissling på hela arenan är riktat enbart mot honom.
Ett par minuter senare händer det hela Malmö hoppats på. Jesus, Messias, Kungen ja alla vet vem; Peter Ijeh gör ett mål som nästan är för bra för att vara sant. Att han gör mål är bara det helt otroligt men det som gör det hela ännu mer suveränt är att han gör ett mål ur en situation där ingen av våra övriga anfallare hade gjort mål. Han skapar en halvchans ur nästan ingenting och av denna halvchans gör han mål. Bättre än så går det nog inte att visa att en målkung är tillbaka.
1-1 nu alltså, man känner att vi kan vända det här, det kan gå. Det är fortsatt spel mot ett mål, MFF jobbar och trycker på ordentligt och man slits mellan det där underbara hoppet om att målet skall komma och nervositeten över att det kanske ändå inte kommer gå.
När lite mindre än kvarten återstår och man slits skoningslöst mellan hopp och förtvivlan gör Thylander bort sig en andra gång på mindre än 15 minuter och drar på sig sitt andra gula och därmed det röda kortet. Mission accomplished, vi lyckades psyka honom och han joggar nu sakta av planen åtföljd av en ny visselorkester. Samtidigt öppnas dörren till det där ledningsmålet upp lite till. HBK ser redan trötta ut och en kvart med tio man skulle knappast göra det bättre.
Plötsligt är väntan på målet över och samtliga skriker ut sin glädje, inte minst Skoog och övriga himmelsblå på plan som ser grymt glada och lättade ut. Men glädjen får inte vara länge, nervositet över ett sent reduceringsmål tar snabbt överhanden. Det återstår trots allt minst tio minuter.
Men ingenting händer, mer än att MFF bränner några chanser att punktera matchen, och glädjen kan återigen ta över ens nu hårt prövade känslocentrum. Kvar återstår bara hyllningen av spelarna och en klapp på axeln till alla på läktaren som skapade en underbar stämning hela denna så minnesvärda halvlek.
En halvlek som alltså bjöd på det mesta i känsloväg för oss på läktaren, glädje, nervositet, förhoppning, oro, ilska, skadeglädje med mera med mera. Det var inte konstigt att man var mer eller mindre utpumpad när man väl kom hem till tv-soffan för att återuppleva allting på SVT24 igen.
Det är den här sortens matcher, ja halvlekar i alla fall, som får en att inse att de som inte hyser en stor passion för ett fotbollslag går miste om något stort i livet. För det var precis vad tisdagens match var. Stor!
