Gästkrönika: Tankar inför matchen mot Djurgården
Tre allsvenska omgångar in i den ack så efterlängtade våren bankar 08-match på porten. Med tre kryssmatcher i baken är knappast Erlandsen nöjd och det lär vara ett hungrigt blåvitt som besöker det ovanligt bleka Djurgården.
Tillsammans med ungefär tre tusen andra tappra supportrar satt jag och några vänner och såg IFK i princip spela ut Djurgården i lagets sista hemmamatch i Royal League. Med tanke på spelet då, virvlade färdigtryckta rosa tidningsaffischer med utrop om SM-guld förbi och även om röven förfrös den eftermiddagen, värmde spelet. Nu har det dock gått några veckor sen den där kalla söndagen och allsvenskan har börjat. IFK fick tyvärr den start man som supporter knappast suktar efter. Ett stelt, nervöst och tråkigt spel där få ljusglimtar skymtades och där gulddrömmarna vi alla gått och sugit på snabbt tappade smak. Men så, på långfredagen, hände något mot Helsingborg. Efter en mindre smickrande inledning med två mål i baken, började grabbarna spela fotboll igen. Vad hade hänt? Vad var skillnaden mot de två första matcherna och varför spelade de inte så då?
För det första kan vi väl fastslå att inga serieinledningar är sig lika. Vi behöver inte gå långt tillbaka för att få svar på hur spel som i ena stunden ser ut att stå sig bra i Champions League, i nästa stund på sin topp räcker för att vinna den kommunala korpserien. (Ingen har väl glömt bortavinsten mot Malmö FF i seriepremiären förra säsongen, som följdes av storförlust på Gamla Ullevi mot nykomlingarna Assyriska.) För det andra vet vi att faktorer som nerver, skador och dålig plan även de spelar en viss roll i hur laget presterar i inledningen. Men det enda som i nuläget egentligen spelar någon roll är hur laget spelar och presterar nu, och inte för några veckor sedan.
Personligen tror jag att en viss yttermittfältares frånvaro sänkte IFK: s standard rejält de första två matcherna, och om det borde oroa, eller i nuläget glädja, vet jag inte. Men att vissa spelare är s.k. nyckelspelare kan vi inte sticka under stolen med. Så är det, och så kommer det alltid att vara. Trots det, och utan att verka för klyschig, tycks laget mer välbalanserat än på länge och där gamla betydelsefulla spelare som Mild och Erlingmark betytt så mycket med sitt grovjobb och sin spelfördelning, finns nya innovativa resurser i form av Olsson, Kihlberg, Wernbloom och Wendt med snabba spelvändningar, precisa djupledsbollar och långa löpningar.
På måndag är det i alla fall då återigen dags att besöka huvudstaden och det inledningsvis föga imponerande Djurgården. Då jag nu kamperat för att blåvitts lilla inledningssvacka inte framöver bör spela någon roll, kan jag heller inte skänka DIF några större glåpord. Jag kan dock konstatera att de sett långt mycket mer uddlösa ut än IFK gjorde senast och att jag tror på en som vanligt jämn och hård drabbning. Av tradition brukar vi faktiskt inte vika oss särskilt lätt borta mot DIF, och så förhoppningsvis inte heller nu. Förra säsongen slutade drabbningen 0-0 och säsongen innan det 2-1 till IFK. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför just Djurgården som motståndare känns lite speciellt, men det faktum att man letar lite extra efter matcher som denna när spelschemat presenteras, beror antagligen mycket på prestige. Att förlora mot jumbolag är aldrig roligt, men spelar mindre roll i kontrast till vinst mot erkända topplag. Summa summarum; det känns alltid bra att spöa Djurgården!
