Vad hände med geisten?
"Det är någonting med fotbollsgeisten, det är någonting som saknas. Och det beror inte enbart på de patetiska cirkuskonsterna jag tvingades beskåda mot Hammarby senast…"
I torsdags hade jag möjlighet att följa med en bil upp till cupmatchen i Gislaved. Jag tackade nej med anledning av en tatueringstid. Kanske är det symptomatiskt. Det är någonting med fotbollsgeisten, det är någonting som saknas. Och det beror inte enbart på de patetiska cirkuskonsterna jag tvingades beskåda mot Hammarby senast…
Visst kan jag peka på personliga anledningar till att mitt engagemang dalat något, men när det hela verkar vara en kollektiv vanmaktskänsla som vilar under ytan blir det svårare att sätta fingret på orsakerna. Graden av engagemang påverkas av mycket, men i grunden gäller; the door slides both ways! Det är inget snack om att MFF’s uppträdande och resultat på planen påverkar oss supportrar, och omvänt. Visar spelarna upp dålig attityd, smittar det av sig på den tolfte spelaren, och vice versa.
Ja, när jag tänker närmare på saken så smittar faktiskt det mesta. Kastar någon in smällare på planen och beter sig allmänt svinigt tappar jag också lite av lusten och glädjen. När det tycks viktigare att posera framför kameramobilerna med en halsduk över näsan än att följa matchen, förlorar jag genast några deciliter dopamin. Låg nivå och allmänt olustig stämning dränerar på hopp. Eller när folk på läktaren verkligen gör sitt bästa för att elda upp övriga i publiken, och jag ändå känner att jag inte orkar vråla med av full kraft. Är det Åkebys stenhårda försäsong som satt sig även i min muskulatur? Scheisse, jag famlar verkligen efter halmstrån här…
Tålamodet på läktarna har blivit kortare. Två felpass räcker för att sången ska komma av sig, och tre felpass för att svordomar och spridda burop ska höras. Förra säsongens resultat och risiga attityd, tillsammans med en vacklande inledning på 2006, räcker inte som förklaring. Det var trots allt inte länge sedan Malmö FF’s supportrar betecknades som fullständigt sinnessjuka, för att vi sjöng och skrek i 90 minuter oberoende av resultat. Vad hände med den härliga mentalsjukdomen? När blev vi plötsligt så inpiskat friska? Är det Madsens dåligt maskerade dystopi om fotboll som pur underhållningsindustri som redan har blivit verklighet? Är det så att vi börjar luta oss tillbaka i sätena, och väntar på att någon annan ska ta över ratten?
Upplever vi en fortsatt mättnad efter SM-guldet? Nej, det tvivlar jag på. Eller är det ett dilemma av mer praktisk natur? Många menar att när delar av klackkärnan flyttade upp på sjungande sitt, så försvann en stor del av trycket på Norra. Det kan säkert stämma till en viss del, men det förklarar ändå inte min – och vad det verkar, andras – dystra obalans i passionen.
Så vad i h-vete är det då som skramlar i maskineriet. Snälla, reparera mig! Är det bara jag som haltar i tanken? Förhoppningsvis är jag fullständigt ute och cyklar, förhoppningsvis är det bara inbillning alltihop. Hur som helst gör det mig frustrerad och låg. När man känner så här är det antagligen bäst att följa sedvanliga rutiner, d v s bryta ihop och gå vidare. Som alltid ligger det på var och en att rannsaka sig själv. Vi har alla stora himmelsblå hjärtan, gnistan finns där inne. Som jag uppfattar det har den bara av olika anledningar blivit svårare att mobilisera. Fnösket är fuktigt. Kanske åtta mål mot FK Jat torkade upp en del. Tre poäng mot GAIS och allt som behövs är en tändsticka. Eller?
* * *
Noterade förresten att Glenn lobbade in ett mål i Gislaved. Bara en sån sak; med den vänsterfoten bör killen såklart gå på kraft. Konstant och skoningslöst! Se där, en kort fras att bära med sig till Göteborg på söndag. Spelare som supportrar.
