Måndag morgon...
...och här kommer en krönika präglad av frustration,
Det här är ingen lång bortförklaring till MFF:s inte alls värst fantastiska säsongsinledning. Den beror på en miljon skador och att laget är långt ifrån färdigbyggt. Varför det är så får ni leta svar på någon annanstans, i den här morgontrötta krönikan får ni svaret på varför svenska lag inte lyckas i Europa.
Och jag tänker inte hålla er på halster mycket länge till. Det beror först och främst på 1. De dåliga planerna. Och 2. De idiotpetiga domarna.
Om vi börjar med de så kallade fotbollsplanerna. (Egentligen är det dumt att kalla dem för fotbollsplaner för det går inte att spela fotboll på dem. Lämpligare namn borde vara åker eller misslyckad villaträdgårdsgräsmatta men för ordningens skull kallar jag dem för fotbollsplaner, tror det blir enklare så. Men för att visa min ståndpunkt sätter jag en liten parentes kring ordet fotboll, då kanske det blir tydligare) Hur ska lag från allsvenskan kunna komma någonstans i intertotocupen när de möter lag som spelar på speldugliga (fotbolls)planer nästan året runt när de själva harvar runt på Gamla Ullevis (fotbolls)plan? Svar: Det går inte. Vi fans kan sluta drömma. The golden years kommer aldrig mer tillbaks om inget drastiskt händer.
Och så var det de så kallade fotbollsdomarna. (Egentligen är det dumt att kalla dem för fotbollsdomare för det går inte att spela fotboll efter deras pipa. Lämpligare namn borde vara pajas eller misslyckad lågstadiegympalärare men för ordningens skull kallar jag dem för fotbollsdomare, tror det blir enklare så. Men för att visa min ståndpunkt sätter jag en liten parentes kring ordet fotboll, då kanske det blir tydligare.) Hur ska lag från allsvenskan kunna komma någonstans i intertotocupen när de möter lag som normalt spelar matcher med riktiga (fotbolls)domare när de själva får harva runt med Jonas Eriksson? Svar: Det går inte. Vi fans kan sluta drömma. The golden years kommer aldrig mer tillbaks om inget drastiskt händer?
Så vad ska hända? Nu kommer hela den här krönikans clou: Jag vet inte. Svensk klubb(fotboll) känns som en stridsvagn i kvicksand. Den sjunker sakta men säkert och den är så tung att ingen orkar eller kan dra upp den. De som sköter (fotbolls)planerna försöker rädda stridsvagnen genom att strö hönsgödsel i kvicksanden, några andra knep har de inte. (Fotbolls)domarna sitter längst ner inne i stridsvagnen och beslutar sig för att blåsa i pipan dubbelt så mycket som förut, för det är ju det svenska domare är kända för så det måste ju vara det bästa i alla situationer.
Nä, nu ger jag upp. Det var inte meningen att starta er vecka med en kvicksandssjunkande stridsvagn som luktar hönsgödsel. Men ibland går det inte att undvika. Ibland är det för jävla tungt att vara svensk klubblags(fotbolls)supporter.
Men på onsdag eftermiddag ska jag och Andreas bjuda varandra på öl i baksätet på Edins fina bil. Lagom till ankomsten i Kalmar har jag kanske fått tillbaka tron på svensk klubblagsfotboll.
Eller, förlåt... ...klubblags(fotboll) heter det ju.
