Från tredje våningen: Hipp hipp hurra
Kardemummakaka, en rejäl födelsedagsfrukost och tusen kilo Ofere - det är allt som krävs för en lyckad födelsedag.
Imorgon är det på dagen 36 år sedan eder kära krönikör såg dagens ljus i Kalmar. Den borttynade hemstaden i skuggan av Ölandsbron, dit jag trots allt återvänder med jämna mellanrum, i kropp eller tanke. Hemstäder är alltid hemstäder, no matter what. Det var där jag led lyckligt skoskav i mina första riktiga fotbollsskor, det var där jag byggde kojor och lärde mig cykla. Första fyllan, oskulden & studenten. Ja, ni vet, allt det där man ofta upplever i yngre år. Idag är staden mer som en avlägsen vän som man sedan länge förlorat kontakten med. Vi har inte mycket gemensamt, utan nickar bara igenkännande på varandra när vi sporadiskt möts.
Imorgon förväntar jag att Malmö FF kliver in på Fredriksskans i Kalmar och visar alla var skåpet ska stå. Det är hög tid att bruka allvar, det är dags för spelarna att bevisa både för sig själva och oss supportrar att det finns lite jävlar anamma bakom all tröjreklam. Leråkrar till fotbollsplaner eller inte, i min värld är fem poäng efter fyra matcher inte acceptabelt. Det känns redan som det berömda tåget har börjat tuffa ut från stationen. Antingen hoppar vi på nu, eller blir vi kvar på perrongen och erkänner att truppen inte håller, att lagbygget är ofärdigt. Jag vet i alla fall vad jag tycker om att stå kvar när alla andra kliver på med förväntan i blicken och medhavda limpmackor. Snälla, låt mig slippa detta. Ge mig istället en födelsedagspresent i form 1000 kilo skoningslös Ofere som murbräcker upp smålänningarnas polisiära backlinje. Ge mig tre poäng och ett ”Jag må han leva”. Det är väl ändå inte för mycket begärt?
Jag lämnar tredje våningen för avresa till Kalmar nu på morgonen. Samtidigt som solen går upp kommer Malmö att försvinna bakom mig under frihamnsviadukten. Det Malmö där jag lidit lyckligt av mina första tatueringar, där jag blivt ohjälpligt himmelsblå. Där jag har upplevt spridda redaktörsskap, förälskelser & en släng av alkoholism. Ja, ni vet, allt det där man ofta upplever på lite äldre dar. Idag är staden som en ofrånkomlig del av mig själv, och dess fotbollslag likaså. Jag tröttnar aldrig på att återse någon av dem. Som en lämplig bisats till allt detta då & nu eller här & där, kan inflikas att den stora anledningen till Fredriksskans publikrekord från 1949 föga förvånande är just Malmö FF. Om jag inte är felunderrättad vann MFF då med 2-1, och det är ett resultat jag kan nöja mig med den här gången också.
I morgon förväntar jag mig att morsans ha ställt fram en rejäl födelsedagsfrukost i köket. Antagligen har hon bakat en kardemummakaka. Helst säkert får jag bannor för att jag har gjort ytterligare en tatuering. Sådana är mammor, no matter what. Jag kommer också att skänka en varm tanke till min kusin i Blekinge. Förra året befann hon sig på den pub i Karlskrona där ett gäng fubbickar med MFF-anknytning stormade in och svinade dagen innan matchen mot Kalmar. Jag träffade henne kort där efter, och fick ta del av hennes blåmärken och blessyrer. Supportrar till MFF eller inte, i min värld är detta inte acceptabelt någon dag i veckan. Som himmelsblå vill jag slippa den skammen igen, det är väl inte för mycket begärt?
Och en parentes. Kom lite närmare, jag måste sänka rösten något… Skulle man under morgondagen tröttna på att beskåda den dåliga ursäkten till fotbollsplan, kan man i istället kasta en förströdd blick mot gräsplätten bakom huvudläktarens västra kortsida. I ett tidigare liv stod där en gul gottekiosk. Kanske står den kvar fortfarande. I ett tidigare liv gjorde jag och en kamrat inbrott där. Bytet bestod av några lådor gräddkola, det omedelbara straffet av magknip och tandvärk. Preskriberat idag får man hoppas. Imorgon återvänder jag således till brottsplatsen i flera avseenden. Något mer laglydig och rakt igenom ljusblå. Går allt som sig bör ska det inom lagens råmärke stjälas tre poäng av Kalmar FF, och på kvällen är jag så hes att jag inte förmår blåsa ut tårtljusen.
