MFF är verkligen med nu!

Jaha, det var det. Se och lär, Partizan; så här neutraliserar man landets mest haussade pet-och-spring-fotbollsgäng.

Jaha, det var det. Se och lär, Partizan; så här neutraliserar man landets mest
haussade pet-och-spring-fotbollsgäng.

Det var aldrig något snack om saken, Malmö FF genomförde 92 minuter av solid perfektion mot ett taggat, men frustrerat, Djurgårdens IF. Kim Källström hade två frisparkar i perfekt läge (varav den ena horribelt dömd) som båda gick någon meter över - plus en handfull skott utifrån, Stefanidis dribblade vackert och vilt med Elanga och Andreas Johansson hade en vass chans som gick parallellt med mållinjen. Men det var aldrig riktigt nära.

5,58 in i matchen slår Andreas Yngvesson en crosspassning vackrare än Halle Berrys torso och 6,02 avslutade Skoog så distinkt att nätmaskorna i Isakssons bortre hörn skrek av smärta. Och efter det överrumplande 0-1-målet släppte di
Blåe aldrig kommandot om matchen. General Prahls mannar visade upp skolexemplet på den perfekta neutraliseringen av den så erbarmligt hyllande 4-3-3-strategin.
Tji fick ni, kvällspressen.

4-4-2 regerar fett.

Det går faktiskt inte att hitta en svag punkt i det lag som körde över de svenska mästarna. Asper var magnifik i målet. Han plockade inlägg likt en fransk bondkvinna plockar solmogna druvor. Han boxade bort stenhårda Källström-skott i midjehöjd till säkrare marker. Han hade full koll på frisprakarna. Han tajmade utrusningar så vackert att de borde ingå i en instruktions-VHS åt Barthez. Kort sagt, han var fenomenal.

Backlinjen var oerhört stabil. Trots att Nuorela tvingades utgå i halvtid, med följden att Jon-Inge tog hans plats på mitten och Concha tog hand om högerkanten, så var försvaret mästerligt. Joseph har förresten den smått
ofattbara förmågan att först bli tunnlad och sedan inte bekommas det minsta.

Majstorovic (avstängd mot HIF, efter hans tredje gula kort) styrde och ställde i luftrummet och Concha gick effektivt in och tjongade iväg alla anfallsförsök på
Gårdarnas vänsterkant.

På mitten slet Hasse som i fornstora dagar. Ja, egentligen liknade Malmös uppställning mer en 4-3-3-formation, när Hasse sökte sig inåt från sin högerkant för att mota Källström och Yngvesson på ett extremt övertygande sätt gick upp som en tredje forward. Jon Jönsson var mittfältets gigant med sitt distinkta försvarsarbete och Tomas Olsson lekte fram passningar som Brian Steen Nielsen
kan leta i stjärnorna efter.

Och så var det anfallet. Niklas Skoog - matchens i särklass bäste - var suverän i afton. Hans 0-1-mål var visserligen vackert, men vackrast var den underbara
mottagningen och den snitsiga yttersidan 10 minuter in i andra halvlek som resulterade i Ijehs 0-2-fullträff. Och hade inte Ijeh tagit den så hade Hasse satt den. Malmö hade nämligen alltid gott om folk med i anfallen, vilket ställde den stackars DIF-backlinjen, där Rasck tvangs utgå i slutet av första halvlek.

Ijeh, ja. Vilken kille. Han må vara osynligare än Enköpings bortafölje större delen av matchen, men när han väl får lägena så är han gudomlig.

Förresten, vi skulle haft en straff också.

0 kommentarer