St Louis - Dallas
3 - 0

En pinne mot Kalmar

Ännu en mållös match för MFF. Och ännu en pinne på bortaplan. Det är väl bra, eller?

Vissa matcher är bäst innan de har spelats. De är bra så länge man fortfarande bär på en förväntan och har någons slags illusion om hur de skall utvecklas. De är bra så längre man fortfarande tror. Man tänker att idag lossnar det säkert. Idag kommer de att visa helt andra takter än senast. Det är ett ganska skönt tillstånd, det där. Man hoppas, och känner en slags tillförsikt. Idag skall det gå vägen. Idag faller bitarna på plats.
För det är ju så många av oss funkar. Vi bygger oss små illusioner att hålla fast vid. Inte för att vi innerst inne tror på dem alla gånger. Men för att vi måste. För att vi måste ha något att se fram emot och hoppas på.
Och det är just det där hoppet jag bär på när jag hoppar in i bilen som skall vidare till Kalmar och Fredriksskans. Trettio mil är det värt, tänker jag. Det är ju för fan ingenting. Och två pissepauser senare är vi framme.

Domaren blåser till spel och den där illusionen är fortfarande vid liv. Jag sjunger, manar på och hoppas. Och söker efter något där nere på fotbollsplan som skall motsvara mina förväntningar. För jag vill ju så gärna. Men i takt med felpass, snedsparkar och allmän oreda tunnas förhoppningarna ut. Spelet går i baklås igen. Jag vill och försöker, men kan inte se några mönster i spelet.
Antagligen är det mitt eget fel. Mina förväntningar är uppenbarligen orimliga – inte ens att slå Kalmar FF är en självklarhet längre för detta nya Malmö FF. Förvisso skapar pågarna en och annan chans, men de verkar närmst slumpartade och knappast resultatet av organisation och taktiska snilledrag.
Nej, det ser faktiskt rätt eländigt ut halvleken igenom.

Inte blir det bättre av den där svartklädde fånen som springer omkring med en visselpipa i käften. Domaren Miro Ulakovic är den störste sopa jag någonsin sett i allsvenskan. Hans insats är direkt löjeväckande. Han måste ha mutat någon för att få sin domarlicens. Ulakovic blåser fullständigt sönder matchen, och delar ut fem gula kort till MFF för förseelser som inte ens en knattedomare skulle reagera på. Det är en parodi. Varje närkampssituation utmynnar i en frispark. Varje tackling bedöms som oschysst, och Ulakovics pipa ljuder med en manisk frenesi över det kylslagna Fredriksskans. Det hinner liksom aldrig bli en riktig fotbollsmatch. Så fort det uppstår lite intensitet och tätare spel, så är han där – dumhuvet – och blåser i sin pipa. Jag skyller inte MFF:s medelmåttiga insats på domaren, men inte undra på att det är svårt att spela fotboll ibland.

I andra halvlek lyfter sig MFF en aning, men något grepp om matchen får de aldrig. Kalmar försvarar sig i vanlig ordning med den äran, och sticker själv upp emellanåt i farliga kontringar. Som de alltid gjort, och som de alltid kommer att göra. Åtminstone så länge jag lever.
Den sista kvarten pågår spelet i stort sett på Kalmars planhalva. Men det kommer ingen ut av det. Och vi de tillfällena MFF kommer till avslut ser Kalmars skicklige målvakt ”Barbapappa” Wastå till att avstyra.

0-0 står det på tavlan när Ulakovic blåser av matchen. Och även om det bär mig emot så måste jag erkänna att det är ett rättvist resultat. 0-0 mot Kalmar – det är ungefär där det nya Malmö FF befinner sig i nuläget. Vi är varken bättre eller sämre.

Sen, i bilen på väg hem, kan man ju alltid försöka lura sig själv, och säga saker i stil med: ”Det pekar åt rätt håll.” ”Vi har i alla fall inte förlorat på bortaplan.” ”Daniel var bra som mittback.” ”Ofere blir nog något stort”, eller något annat skit. Och det är ju så det funkar. Man börjar leta efter något att tro på. Och något nytt att se fram emot. Men efter gårdagens match mot Kalmar FF känns det inte helt lätt att svälja de där lögnerna. Åtminstone inte än.

Hur som helst, vissa matcher är bäst innan de ens har spelats.
Matchen mot Kalmar var en sådan.