AIK - Djurgården 3-1
Det var matchen som skulle bli till en fest. Två ärkerivaler med formen i kommande inför en fullsatt nationalarena. Dessvärre var det bara ett lag på planen.
Misstolka inte ingressen. AIK var inte överlägsna. På planen fanns bara ett lag eftersom Djurgården aldrig bjöd upp till kamp.
- Det är första gången sen jag började i den här klubben jag känner mig riktigt, riktigt besviken efter en match, var Kjell Jonevrets kommentar efter matchen.
Jag förstår Kjell. Jag håller också med min kollega som satt bredvid mig under matchen: “nu går det inte att skylla på planen i alla fall”.
Första tio minuterna var visserligen jämna. Någon riktig mittfältskamp blev det aldrig riktigt utan det var mer felpass och en viss ängslighet som präglade öppningen. AIK hade två bra slagna frisparkar, men båda lika säkert räddade av Dembo. Matchen övergick sedan i ett lite högre tempo men fortfarande med många felslagna pass och aningen viljelöst från Djurgårdens sida. Efter 20 minuter började AIK ta över spelet, men strax efter svängde det om igen och under dessa tio minuter hade Djurgården sin egentligen enda bra period under matchen. Quirino hade ett par intentioner till målchanser med två nickar som båda gick över och ett halvfarligt genombrott på vänsterkanten. Avsluten var vid alla tre tillfällena dock av sämre klass, även om han ursäktas av svåra situationer. Efter halvtimmen spelad uppstår Djurgårdens bästa chans, som kom att bli den bästa under hela matchen, när Markus Johannesson bryter på mittplan och spelar framåt till Hysén. Göteborgsgrabben driver vidare och drar på ett långskott som dyker farligt mot Daniel Örlunds bortre stolpe, AIK-keepern räddar bra men släpper retur. Quirino sticker på returen men än en gång räddar Örlund bra. Nära första målet för brassen.
Dubbelchansen väckte AIK till liv. Bara någon minut efter kliver mittbacken Nicklas Carlsson upp på en hörna, får på en hård nick som räddas på mållinjen av Johan Arneng. Andravågen vinns av Mattias Moström som testar skott ur bra läge, men projektilen går strax över. Det dröjde bara ytterligare någon minut innan nästa situation uppstod. En pass från Rubarth letar sig fram till måltjuven Wilton Figueiredo som sticker direkt, stöter ihop med Markus Johannesson och faller lättvindigt. Straff, dömer Martin Ingvarsson från Hässleholm. Mycket tveksamt. Jag har inte sett situationen lika bra som alla andra som följde den på tv, men mina källor, däribland ett flertal AIK:are, är eniga om att Wilton inte skulle belönats med en straff. Snarare med ett kort, hävdar vissa. Markus Jonsson, som verkar vara en av Allsvenskans säkraste straffläggare, gör skäl för sitt rykte och placerar in bollen i Dembos högra hörn. Touray slänger sig åt rätt håll men är aldrig nära.
Efter målet tände AIK-spelarna till och man kontrollerade matchen från mittfältet. Djurgården hade fortfarande inte hittat spelet och gick säkerligen in i pausvila med bryderier i huvudet. Defensivt såg det ganska bra ut, med undantag för Robert Stoltz som hade en riktig mardrömskväll. Mittfältet hittade inte spelet och offensivt skapade ingenting. En uppryckning till andra halvlek räknade nog alla med...
...men det lät sig vänta. Djurgårdsspelarna går in på planen med samma lojhet och håglösa inställning. Det kom att straffa sig. AIK provar en kort variant på en hörna i 54:e minuten där Derek Boateng får bollen vid straffområdeskanten. Han tunnlar Stoltz, tar sig in i straffområdet och klipper till ganska direkt. 2-0. I samma veva går Bergtoft in istället för Magro.
En liten, kortvarig uppryckning skedde från Djurgårdens sida efter 2-0-målet. Några bra hörnor slogs, men dessa plockades enkelt ner av Örlund i AIK:s mål som visade sig vara stark i luftrummen. Stefan Batans inhopp var bara en tidsfråga i detta läge och i 63:e minuten ersätter han helt osynlige Daniel Sjöund. Öronbedövande busvisslingar hörs från norra ståplats så att min stol börjar vibrera. Djurgårdsklacken kontrar med en ramsa för Stefan Batan.
Tempot sjönk nu istället och Djurgården förmådde inte att skapa en enda målchans mot ett hårt kämpande AIK. I 77:e minuten får man ett bra frisparksläge. Arneng skjuter i muren, men bollen räddas med handen av Mats Rubarth som får sin andra varning och därmed blir utvisad. Ett visst hopp tänds i blårändernas läger. Efterföljande frispark blir också resultatlös efter ännu ett skott i muren av Arneng.
Trots en man mer skapas knappt en enda intention till målchans från DIF:s sida. Klyschan säger dock att vid två måls underläge behövs bara ett skitmål för att det ska vara “match” igen, oavsett hur spelet är. Det är precis vad som händer. På första stopptidsminuten av fem fixar Stefan Batan en frispark i bra läge. Den här gången markerar Tobias Hysén att han vill slå den. Hans vänsterfot sviker honom inte. 2-1 och reducerat. Och bara ett mål från ett oavgjort och acceptabelt resultat. Fyra minuter kvar – full fart framåt. Men det spelade inte så stor roll att man gick ner på trebackslinje och flyttade upp Toni Kuivasto. Han hade istället behövts hemma i försvaret när Dulee Johnson vände bort Stefan Bergtoft och Kristian Haynes petade in 3-1 vid första stolpen. Spiken i kistan, no doubt.
Mitt intryck av matchen, som jag misstänker genomsyrar den här matchrapporten, är besvikelse. Ren besvikelse över att spelarna inte står upp bättre i en sådan här viktig kamp. Kanske årets viktigaste. AIK gjorde visserligen en väldigt bra match – spelade aggressivt, hungrigt och precis som den där underdogen som inte hade någon press på sig och bara kunde köra på. Till och med när man ledde. Att man slår av på takten sista 20 är bara av taktiska skäl. AIK gjorde Djurgården dåliga. Men Djurgården gjorde också AIK bra. Jag menar att om man hade gått in med rätt inställning i första halvlek hade man kunnat rulla ut Gnaget, för så pass bra är de inte. Man fick i Djurgården också chansen att ladda om i paus, gå ut som ett nytt lag i andra halvlek och vända på steken. Men den chansen tog man inte heller.
- Vi sa i halvtid att vi skulle gå ut och köra i andra. Vi försökte och försökte, men AIK var för bra idag. Man förlorar ju inte medvetet, sa en nedstämd Matias Concha.
Istället vinner AIK en match som innehåller fyra mål men knappt några målchanser. Angående straffen har jag fortfarande inte sett den noggrant i repris, men jag antar att den är felaktig. Matias sa själv att han inte var säker, men att den var tveksam. Sett till det hela tror jag inte det spelar någon roll, så dåligt som Djurgården stod upp idag hade det nog inte gått vägen i vilket fall som helst, även om jag är fullt medveten om att första målet är ack så viktigt.
Men okej, något positivt går kanske att ta med sig av matchen. Jag tycker att mittförsvaret ser fortsatt bra ut. Första målet är en troligtvis felaktigt dömd straff, 2-0 kommer på att Boateng får vandra fritt in i straffområdet på en hörna (alltså inte mittbackarnas fel) och 3-1 när DIF spelar en 2-3-5-liknande uppställning. Vi hade inte behövt släppa in mål idag. Förutom Kuviasto/Johannesson gör Concha en godkänd insats idag. Annars är det faktiskt underkänt till resten av laget. Stefan Batan kommer in och spelar under enorm press men gör det helt okej. Kunde inte räkna till en enda felpass, även om det mestadels var i sidled. Fabriken ska ha cred för sitt hårda jobb med tifot. Mycket lyckat idag anser jag, och det överglänste faktiskt AIK:s som var för krångligt. För att återgå till spelarna hoppas jag att “Tobbe” kan gå framåt med sitt mål. Vi saknar hans speed och vassa inlägg från kanten, någon som kan kliva fram när det blåser motvind.
Det kommer ta tid att släppa det här derbyt, framför allt spelarnas inställning är fortfarande ett stort frågetecken för mig. Jag hoppas Jonevret tar tillvara på dagarna innan Gefle-matchen att ladda om laget nu, förhoppningsvis ge en och annan mindre utskällning om det behövs och att spelarna förstår själva att det är 100% i varje match som gäller. Gefle blir en prövning på tisdag för att se hur man tagit derbyt. Jag hoppas
