Lönar sig lir?

Gästkrönikören Petter Lundgren tar sig en funderare efter Blåvitts 1-1-match mot GIF Sundsvall.

Ställer man ovannämnda fråga till giffarna eller deras patroner borde svaret vara givet - nej! Aldrig i livet. Förra veckan var jag uppe i södra norrland och hälsade på släkten. Naturligtvis tog jag chansen att besöka nya IP och mitt svenska "tredjelag" Gif mötte Öis.

Jag fick se "världens bästa Lunkan" vackert nickpassa till öisarnas ledningsmål i första minuten (varför händer sånt aldrig oss) och sedan ett attraktivt och fantasirikt Gif spela ut ett håglöst och fegt Öis i de resterande 89 minuterna. Man tryckte på i varierade attacker och Öis innermittfält med en mittback och en defensiv mittfältare hamnade allt längre ner i banan. Lik förbannat blev det en neslig förlust för giffarna, tydligen inte den första av det slaget det här året.

Skillnaden på Sundsvall i måndagens match var monumental. En gubbe nära mig på östra ståplats skrek med väldigt jämna mellanrum "fan vad tråkiga ni är Sundsvall". Jag håller med fullständigt och frågar mig om man egentligen kan tycka att det är roligt att spela på det sättet? Dock håller jag med om att resultatet alltid skall stå i första rummet och lägger ingen moralisk värdering i hur det går till när man tar sina poäng, så länge man inte fuskar och förutsatt att man inte likt IFE, Öis och Hammarby hycklar om hur man egentligen spelar.

Det som stör mig är att Blåvitt hittills i år inte har lyckats luckra upp den här sortens Berlinmurar vi ställts emot ett antal gånger. Frågan är varför? Första halvleken mot Gif var lysande och vi lyckades ständigt skapa tryck och målchanser. Trycket skapades inte sällan när en av våra ytterbackar i första halvleken gjorde offensiva framstötar vilket skapade ytor och möjligheter för andra i laget.

Antonssons skada i halvtid gjorde att Hjalmar fick ta plats som mittback och Jimmy kom in som ny vänsterback. Konsekvensen blev att det blev osäkrare i försvaret och då kändes det inte som att ytterbackarna vågade gå upp i banan. I all efterklokhet hade det kanske varit bättre att byta in Kalle Svensson som mittback alternativt byta in Sampo och flytta in Dennis till mitten men det är som sagt lätt att säga nu.

Det här med ytterbackarna är dock en knäckfråga för oss just nu känns det som. Vi har helt enkelt på sin höjd en duglig, naturlig ytterback men en hel hög med väldigt skickliga mittbackar. Hur pass helig skall fyrbackslinjen egentligen få lov att vara? För som jag ser det kommer vi även i fortsättningen få rejäla problem med dom här tjongande lagen med 5-mannamittfält så länge vi inte har några naturliga ytterbackar med offensiva kvaliteter. Är det inte dags att göra det otänkbara inom svensk fotboll det vill säga prova en trebackslinje? Visst kan man göra invändningen att Dif misslyckades med detta våren 2001. Men deras backar då höll inte den individuella klassen som våra gör idag och dessutom spelade dom med enbart en utpräglad defensiv mittfältare.

Spelar vi med en trebackslinje och med två defensiva mittfältare kanske vi slipper se samma match återupprepas gång på gång den här säsongen, där vi får allt svårare ju längre matchen lider när vi inte tar ledningen och kanske får vi se ett lir som lönar sig med en offensiv kvintett med spelare som t.ex. Martin, Hasse, Jonas, Sankan och Mama. Personligen tycker jag att cup-matchen mot Peking är ett utmärkt tillfälle att göra ett första försök.

Petter Lundgren2003-06-24 21:00:00

Fler artiklar om IFK Göteborg

Styrelsen för IFK Göteborg spelar ett högt spel