Chicago - Winnipeg
Inför Örgryte - Elfsborg
ÖIS borta. Sjätte matchen i årets allsvenska och matcherna duggar lika tätt som den senaste månadens vårregn. Är det inte cupmatch så är det seriematch.
Det skall sannerligen sägas att vi elfsborgare inte direkt är vana att ligga i den allsvenska toppen efter fem spelade omgångar. Utan någon enda förlust dessutom. Många med mig har tvärtom vant sig vid att vi i början ligger i botten utan vinst, vilket snarare varit regel än undantag de senaste åren. Så har det varit men det där är historia nu och från i år tycks det som vi får vara med och bygga en ny historia. En betydligt mer framgångsrik sådan. För att inte tala om spännande.
ÖIS borta. En snabb titt på tabellen och vi finner sällskapet på sista plats. Jumbo som det heter, varken mer eller mindre. Laget har mäktat med två ynka poäng och bara gjort tre mål på fem matcher. De två poängen har man spelat ihop mot lag som Gefle och Öster, inga eleganter i svensk fotboll idag. I övrigt idel förluster. Så, vad är då enklare att tro än att det bara är att åka till Ullevi och hämta hem de tre poängen som står på spel. Hur i helsicke (för att ta till kraftuttryck) skall Örgryte kunna störa topplaget Elfsborg med stjärnor som Anders Svensson, Mathias Svensson, Stefan Ishizaki, Samuel Holmén & Johan Wiland? För att nämna några. Skulle väl kunna nominerat hela laget men av utrymmesskäl ni vet. Dessa stjärnor ställda mot ÖIS mindre kända spelare, utan självförtroende dessutom, kan det gå på annat sätt än minst 4-0 till oss?
Jo du! För att ta till en mossig men väl så sann klyscha, för varje match utan förlust kommer vi närmare en sådan. Samma gäller naturligtvis för ÖIS fast omvänt. Fotboll är inte så enkelt, vilket vi själva fått erfara oräkneliga gånger. ÖIS är därutöver inte så dåliga som tabellen säger. Åtminstone inte på sikt. ÖIS kommer gissningsvis mer än heltaggat till denna match, något annat skulle förvåna mig. Dessutom är laget inte alls helt utan utmärkta spelare. Dick Last är en mycket bra allsvensk målvakt. Backarna Jukka Sauso, Marcus Dahlin och Anders Prytz gör man inte hur som helst med. På mitten lär väl våra mittfältare få stå upp mot Robin Garnemyr och Magnus Källander. På topp för göteborgarna gäller det att se upp med Mwila för att nämna några i det rödblåa laget. Ingen enkel match således!
Annars brukar våra möten på våren ha lite av premiärmatch faktiskt. I alla fall de senaste åren. Hemmapremiären 2003 då vi vände 0-1 till seger 3-1. Allsvensk premiär hemma 2004 och förlust med 1-2 efter ett ihållande regn, två missar av vår målvakt tillsammans med en straffmiss i slutminuten av Lasse Nilsson. 2005 års hemmapremiär minns de flesta, seger 1-0 inför över 15 000 på nya Borås Arena. Blandad kompott alltså.
Ovan nämnda matcher har på ett eller annat sätt satt spår i mitt gulsvarta hjärta. Plus ett par till fast jag så ihärdigt försökt glömma dem. Vem har glömt 1-5 på Ullevi 1999 under KGB-eran? Usch vilka minnen, dessutom behöver vi inte gå så långt tillbaka i tiden. När Daniel Alexandersson så vackert gjorde 2-0 till oss i förra årets möte på bortaplan lutade jag mig bekvämt tillbaka och skulle bara invänta slutsignalen och lämna Göteborg med tre poäng. Det gjorde tydligen spelarna också. Fast då hette målskytten Ailton, Ailton, Ailton och Ailton. Ridå! Det slutade 4-2 till ÖIS. Den gången, nu är tydligen inte denne fyramålsskytt och elfsborgsdödare med. Det skall vi nog tacka någon för…
Elfsborg har idag elva poäng. Det kunde varit femton om inte IFK hade fått in bollen i slutsekunderna, eller om Anders Svensson hade lagt bollen tre centimeter till vänster i slutet i matchen mot Häcken. Fast å andra sidan skall vi kanske vara glada för den poängen, vi kanske också skall vara glada för de tre vi fick med hem från Växjö så det jämnar ut sig. Som det brukar göra.
Men i år är det Elfsborg som skall göra det som man inte gjort de senaste åren. Bli ett topplag. För det krävs det seger mot lag som Öster, Halmstad, Kalmar och ÖIS. Oavsett om det är på hemmaplan eller bortaplan. Laget gör mål, släpper in färre och där har vi det i år betydligt bättre ställt. Andreas Augustsson har imponerat stort på mig hitintills. En försvarsklippa som än så länge visat sig vara en så kallad kanonvärvning. Med honom därbak slipper vi varje gång få hjärtat i halsgropen när motståndarna anfaller. De övriga backarna tycks bli påverkade positivt också. Mittfältet behöver knappt nämnas. När vanligtvis en så bra spelare som Daniel Alexandersson hålls utanför startelvan är mittfältet av högsta klass. På topp Mathias Svensson tillsammans med antingen Joakim Sjöhage eller Leandre Griffit gör att vi också kan vänta mål på onsdag. Mot ÖIS borta.
Jag hoppas innerligt att både vår och ÖIS nolla i respektive förlust och vinstkolumn får vara kvar ett tag till. För vår del hur länge som helst. ÖIS får gärna spräcka sin snart, bara de väntar till efter onsdag. För ÖIS är ett lag jag vill ha kvar i allsvenskan, inte minst för att det är en så bekväm resa de knappa sju milen till Göteborg. Sedan ur ett historiskt perspektiv, sedan säsongen 1924/25 har lagen spelat 84 matcher mot varandra och statistiken är kusligt jämn. 32 segrar vardera och 20 oavgjorda. Litet försprång i målskillnad till ÖIS, 153-149. Men detta år skall vi ta ledningen även i inbördes möten. Vi börjar nu. Mot ÖIS borta.
