Dallas - Philadelphia
3 - 1

”Nä, jag är inte bitter”

Var HBK värda segern? Verkligen inte. Var Malmö det bättre laget? Ja, definitivt. Var det straff? Nej, knappast, och visst fan är jag bitter.

Jag har genomgått olika faser sedan slutsignalen. Direkt efter matchen var den mentala hälsan minst sagt sviktande. Efter fem mållösa matcher trodde jag inte att misären kunde bli djupare − det kunde den. Jag pendlade mellan uppgivenhet, vansinnig vrede och sorg. Ja, när jag vandrade längs min egen Via Dolorosa till bilen så var tårarna faktiskt inte långt borta. Väl framme vid Saaben nådde skändningen sitt crescendo − bilhelvetet hade givetvis lappats. 500 spänn! Som om inte besudlingen redan var fullbordad. Som om jag behövde fler pungsparkar. Men apatin var total just då och p-boten kändes på något konstigt sätt logisk. Det var en sån dag.

Imorse var tillståndet oförändrat. Åke Andreasson hemsökte min sargade själ med sin mardrömslika whistle of doom och på jobbet blev ingenting gjort. Men efter lunch hände nånting. Min besvikelse skiftade fokus. Bort från Åke Andreasson och mot … HBK.

För det är lika bra att säga det rent ut. Det är OFATTBART dåligt att inte göra mål på sex matcher. Vi kan headbanga i väggen hur mycket vi vill och vi kan skrika oss hesa. Vi kan yla om orättvisor, om ribbor, stolpar, bortdömda mål och idiotdomare, men vi lurar oss själva – fotboll handlar om att inte släppa in mål och om att göra detsamma. Och HBK är sämst genom alla tider på att göra det sistnämnda. Smaka på det. Sämst genom alla tider.

”Straffen”
Vi tar det direkt så får vi det överstökat. Självklart är det ingen straff. Alla som har sett situationen och kan ens ett ynka litet uns om fotboll vet att det är så – den som säger något annat ljuger. Varmt välkomna in på vårt forum kära malmösupporters. Varmt välkomna att idiotförklara och kanske till och med hota mig – det vore ju inte första gången − men fundera först en stund på hur ni hade upplevt situationen om det var ombytta roller. Just det.

Okej, ni har alla sett det. Bollen är på väg ut ur straffområdet. Per ”Texas” Johansson och Edward Ofere löper efter den, Texas halvmetern före, det är kamp. I ett desperat försök att komma först till bollen knuffar… Äh, skitsamma. Vad spelar det för roll? Det är inte straff – punkt slut.

- Bedrövligt, sade Janne Andersson.

- Jag satt för långt ifrån situationen för att se, sade Sören Åkeby (no shit, verkligen oväntad kommentar!)

- Jag vill inte säga något alls. Det blir bara fel, sade Texas (stort!).

- Den kan inte varit billig, Bosse, flinade funktionären till mannen i MFF-träningsjacka som lämnade domarrummet när vi pressrepresentanter väntade utanför (yeah baby, rub it in!)

- När han (Ofere) vänder upp bedömer jag det som att han (Texas) håller fast honom. Varning, straff, sade assisterande domare Mirce Popovski som såg det ingen annan såg.

Och att det dessutom var Åke Andreasson som felaktigt – ja, hundra procent felaktigt – dömde hörna till Elfsborg, den hörna som ledde till segermålet i deras match mot oss, är också det en verklighet som kan få eventuella konspirationsteoretiker att skena fullständigt. Men återigen, fotboll handlar om att göra mål. Gör du två så kan du också ta ett felaktigt i röven.

Värdelös match
Ja, precis så. Det var en värdelös match. HBK skapade inte en endaste, jag upprepar, inte en endaste målchans värd namnet. Och Malmö var inte mycket bättre de. Visst, de var överlägset bäst och definitivt det lag om något som var värda segern. Periodvis skapades ett bra tryck mot HBK och Afonso Alves hade två hyperfarliga chanser och en giftig frispark, men nej, Malmö imponerade inte. Jag har sett dem våldsamt mycket bättre. Kanske, för att inte säga troligen, är det också en naturlig konsekvens av deras skadehelvete. Men hursomhelst, det var en värdelös match och Malmö har åtminstone något att skylla på - det har inte vi.

Jag borde kanske gå in på enskilda sekvenser och detaljer. Ni som inte var där är väl egentligen värda det, men idag orkar jag bara inte – det river upp för djupa sår. Och att vaska fram några ljusglimtar, någon stackars liten strimma hopp mitt i tragiken, känns inte heller fruktbart. Och fan vet om jag hade lyckats ens om jag skulle försöka. Men ni skall åtminstone få veta vilka som fick syna det gula; Martin Fribrock (HELT obegripligt kort för övrigt), Peter Larsson och Texas (kommentar överflödig). Ja, och så skall det delas ut poäng, härtill är jag nödd och tvungen:

3p - Conny Johansson
2p - Tommy Jönsson
1p - Per Johansson (och begreppet tröstpoäng når en ny dimension)

Spelsystemet
Ja, fråga inte mig. Därtill är jag alltför okunnig. Men en normalutvecklad slutledningsförmåga leder onekligen till konklusionen att det är något som inte stämmer. Och vanligtvis då något inte stämmer så kan det vara idé att testa något annat. Och det är troligen också vad Janne Andersson kommer göra. Åtminstone kommer han väl testa tanken på att testa något annat, och ibland kanske det måste stanna vid det. Kanske också nu. Kanske är 4-5-1 det optimala spelsystemet för dagens HBK. Jag vet inte, men är fullkomligt övertygad om att Janne vet. Han genomgår en tuff period nu. För om vi lider så lider väl han tusenfalt, och nu när det blåser kallt på tränarbergets topp så känner jag att det är läge för mig att utbrista i en hyllningssång till honom. För ja, om jag fick välja vilken tränare som helst i världshistorien så skulle jag välja – Janne Andersson. Seven days a week and twice on Sunday, som engelsmännen säger.

Litmanen!
Ja, just det, jag glömde. Jag tror det när jag ser det, skrev jag i min införrapport. Jag såg, och nu tror jag. Jari Litmanen spelade. I nittio minuter. Utan att bli skadad! Första kvarten gjorde han det dessutom riktigt bra och fördelade bollar föredömligt. Hittills har väl varje bollkontakt kostat sexsiffriga belopp, men kanske kan snittet sänkas framöver trots allt, vem vet.

Den där klubben…
Det här blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag har knappt ens nämnt något om vad som faktiskt hände på plan. Jag ber uppriktigt om ursäkt. Den här matchrapporten håller väl ungefär samma klass som HBK igår. Men kanske behövde jag det här. Ni får ursäkta, men kanske var det här personlig terapi för mig och – konstigt − det känns faktiskt lite bättre nu. Längtar jag inte lite tills på söndag i alla fall? Jo, nog tusan gör jag det, och fan vet om det inte blir vinst då trots allt. Fan vet om det inte är då det vänder.

Man är väl en idiot. Eller så är man helt enkelt supporter. En supporter som älskar den där lilla bonnaklubben nere vid Nissan. Som älskar den så djäkla mycket. Trots att den inte alltid är värd det.