Gästkrönika: Så enkelt att leva
Signaturen Raffeman summerar intrycken efter derbykrossen mot Djurgården och den rättvisa förlusten mot Hammarby. Varför saknades den rätta laddningen i det andra derbyt?
Det är lördag förmiddag, solen ligger på ute på balkongen i vad som måste räknas som den andra sommardagen detta år. Första dagen på sommaren, fredagseftermiddagen efter jobbet, spenderades vid Fyrisån med kalla Sol och solen i ansiktet. Ute på balkongen dricker jag kaffe och äter bakfylleplättar, plöjer hela DN och sedan senaste numret av Offside. Lär mig att Sharbel Touma fuskar i defensiven (no shit), att kläder och människor var bra mycket snyggare på sjuttiotalet och att Derek stavas Dereck och inget annat. Då kommer givetvis minnena från senaste derbyt mot Skansen farande och jag konstaterar att livet just nu är väldigt enkelt att leva. Det blir plötsligt läge att byta kaffekannan mot en kall Åbro och en omläsning av Sportbladet från dagen efter derbyt.
Man minns med glädje hur vi krossade Djurgården på Råsunda den där något kylslagna kvällen för blott ett par dagar sen. Hur Dereck visade sin sanna potential, hur norra kokade och framförallt hur min bästa AIK-vän tycktes vara i sjunde himlen då Haynes stöter in 3-1 framför ett Södra som inte kan tro sina ögon. Jävlar vad enkelt det är att leva i dessa tider.
Samtidigt skulle det för några år sedan aldrig ha varit på detta viset. Visst skulle man vara lyrisk över en förkrossande seger över en av lillebröderna, men samtidigt finns det ju ett stort åskmoln hängande över oss som vi alla tycks ignorera. Vad spelar det för roll om det regnar när man har ett segerparaply i handen? Förlusten mot Bajen var givetvis inte rolig, och visst kändes det något förnedrande att se Paulinho slå in 2-0 mot ett svagt spelande AIK. Förnedrande att behöva stå på en träläktare som borde rivas, förnedrande att behöva jaga biljetter för att se detta, förnedrande att behöva lyssna på segerramsor på tåget hem till Uppsala.
Ändå känns det som förut skulle ha varit ett katastrofalt skyfall bara som en sommarskur som kyler ned en solstekt ståplats. Förlusten mot Hammarby är försumbar när man kan spegla sig i glansen av att ha plockat ned Djurgården från sina höga hästar. Vem kan bry sig om halv-derbyt mot Bajen när det enda riktiga derbyt redan vunnits?
Jag kände redan innan match att en förlust skulle vara mycket mindre smärtande än vanligt. När man satt med grabbarna och pimplade öl på Blackadder märktes snart att den vanliga laddningen inför ett derby inte ville infinna sig. Ingen hade gått tidigare från jobbet, ingen hade bitit sig på naglarna hela dagen eller suttit framför GF och nervöst druckit öl för att samla nerverna. Det kändes inte som ett derby, och därmed kändes det efteråt inte som en derbyförlust. Vi diskuterade stämningen. Konsensus blev att vi alla var tömda, att derbyt mot Skansen efter Återkomsten totalt tömt systemet på vad det mesta av inneboende frustration, prestationsångest och hoppfullhet heter. Omöjligt att ladda om så fort, omöjligt att radera den glädje som fanns och att känna jävlar anamma.
Tycks som om spelarna känt likadant. Känt att urladdningen redan kommit och att detta inte var ett riktigt derby. Spelet blev tamt, vi var sist på både första- och andrabollarna och det driv som varit allestädes närvarande mot Skansen ville inte infinna sig. På den östra läktaren verkade inställningen vara den samma.
Det är intressant att vända på resonemanget. Var dessa två matcher riktiga derbyn för Djurgården och Hammarby? Självklart; att DIF ville straffa de kaxiga nykomlingarna var för alla uppenbart, och den extas som i dagarna synts bland Bajarna talar sitt klara språk: Det är matcherna mot AIK som räknas och inget annat. Så vem är det som är storebror? Både Bajen och Djurgården lever för att slå AIK. Det säger allt. Djurgården är nu satt på plats, och även om lillebrorsan från söder fick in ett slag medan storebror led av bakfylla och utmattning så vet alla som har syskon att storebror alltid får sista ordet. Jag vet. Jag har ”sucker-punched” min storebror X antal gånger, och alltid har återbetalningen kommit med trängselskattränta.
Så vi låter Bajen ha sin stund av glädje. Vi vet alla hur det går i slutändan. Storebror vaknar ur sin slummer, slår till, och slutligen är ordningen återställd.
Med denna vetskap, och segern mot de så kallade svenska mästarna i bagaget, kan vi alla lugnt luta oss tillbaks och konstatera: det är så enkelt att leva nu. Bakom molnen skiner solen, det inre lugnet har aldrig varit större. Det känns som om man kan förklara färg för en blind utan ansträngning. Vi har bevisat att vi är tillbaka, och att räkna med.
En uppmaning går ut till truppen dock: Gör det ännu enklare för oss att leva! Sommaren varar bara några månader, men känslan av att åter vara på topp kan förlängas på obestämd tid.
Revansch mot Elfsborg och segrar mot Bajen och Djurgården i höst. Då kan vi alla gå i ide till vintern med vetskapen och beviset för att vi är Storebror Svart.
