Norwich - Everton1 - 1
Tack och adjö
Det blev ett vackert, vemodigt avsked för två av Djurgårdens unga toppnamn: Johan Elmander och Mikael Dorsin var båda delaktiga i 3-0-segern mot Hammarby.
Det börjar bli en vana att Stockholmsderbyn också är seriefinaler. För att vara en sådan bjöd kvällens match på ovanligt öppet spel, öppet men lite hafsigt. Det såg inte ut att vara allsvenskans två bästa lag till en början, det var mera snabbt än bra, och i matchens första fjärdedel var Hammarby dominant. Den märklige brassen Dede Anderson, som på avstånd ser ut som en lite förkrympt, färgad "Turbo" Svensson, var avig och tråcklade sig till en och annan rejäl målchans. Svettigast var det när han lyckades få bollen att liksom fastna i målstolpen vid Isakssons högra hörn - och sedan sköt över, via Kim Källström. Markus Karlsson, fenomenal i kväll, täckte ett annat andersonskt skott som var på väg mot mål.
Djurgården var både långa och breda, som Källström påpekade i någon tv-intervju. Bollen kunde inte färdas på det där bredbandet, eller var det pärlbandet, lika obehindrat som vanligt; man tvangs leta längre passningar och sådana är svårare att få fram. Johan Arneng påstås vara osynlig och "jobba i det tysta" av vissa journalister, men det är ju bara nys. Ett vaket öga ser "Arnes" kvalitet och framträdande roll i match efter match. I kväll var han dock mittfältets minst pigga del. Eller så jobbade han faktiskt i detta tysta som ingen vet vad det är, och gjorde det bra.
Andreas Johansson var främst i Djurgårdens tunga trio, och hans markskott rullade endast en pingisbolls avstånd utanför Ante Covics vänstra stolpe efter en fin djupledslöpning av Johansson. Det var efter en kontring, och kontringar var Djurgårdens melodi; Hammarby hade bollen, kändes tunga, som ett "riktigt fotbollslag" - en känsla som är svår att sätta fingret på, men trots att de obestridligen spelat i högsta serien några år i sträck och därmed borde ha haft väldigt riktiga lag även dessa säsonger har de aldrig känts så värda att ta på allvar som i år. Det där lite komiska börjar tvättas bort från spelarna på planen och dumma gamla ramsor som "Hammarby kan inte vinna" känns inte lika tidlöst roliga och aktuella som förr. Jag tror faktiskt att det här laget KAN vinna, till och med Råsundaderbyn.
Den där halvleken som var Hammarbys, den skiftade dock färg. Raskt. För efter en knapp halvtimme petade Källström bollen förbi en felspringande Johan Andersson, efter en fin Elmanderskarv, och kunde mycket Kim-karaktäristiskt i luften sparka in bollen ungefär som man sparkar på en papperskorg eller en dörr, lite flängigt.
Det kan naturligtvis vara efterhandskonstruktioner, sådana är busenkla att göra efter derbyn, men jag tror att matchen förlorades i Hammarbyspelarnas huvuden redan där. Om inte så borde de flesta Coop Konsum-färgade segerdrömmar ha dött drygt tio minuter senare. Då slängde Johan Elmander iväg ett skott efter att ha drivit bollen rätt ostörd men också lite felvänd, strax utanför straffområdet. Det blev en sagolik träff, bollen fick en volleylik båge och dök ner i högerkrysset. När sedan Källström nickade in sitt andra mål för kvällen på ett fint Wowoahinlägg - "Kjell" var tafatt uppvaktad av ett halvhjärtat Hammarbyförsvar - var allt för oss på Råsundas blå sida lika ljuvligt som det brukar vara numera när Djurgården möter Hammarby.
Men, som Lundell sjunger i mina lurar just nu, "sätt på dej din vackraste klänning i kväll (...) vi ska gå ut och träffa dom andra i kväll och ta farväl av en förlorad värld". Världen, eller verkligheten, som vi levt med ett bra tag, den som innebär att föreningen vi älskar besitter ett med allsvenska mått helt komplett fotbollslag, måste vi nu slå i spillror för att kunna födas på nytt. I kväll tog vi farväl och särskilt många hade inte klänning men väl en vacker blå högtidsskrud. Världen är förlorad och vi ska börja bygga en ny i morgon, tillsammans, med realistiska förväntningar och ödmjukhet.
Andra halvlek blev en sådan där härlig defilering, för laget och för dem som lämnar det, som om Elmander och Dorsin - den senare återigen helt felfri - tillsammans ledde ett väldigt marathonlopp och hade så långt till klungan bakom att de kunde promenera sista kilometern in mot målgången och motta folkets hyllningar. Hammarby kom nästan nära både en och annan gång, men det stod liksom skrivet i nån viktig och avgörande skrift att varken Piñones-Arçe eller Anderson eller Bakirçioglü, eller någon annan som hade hyggliga lägen att reducera, egentligen hade tillåtelse att göra mål på Isaksson. Därför var den här matchen fjärran mardrömmen för en knapp månad sedan på samma arena, då höljd i dunkla ångestdimmor. I kväll var till och med Råsunda fint, eller det kändes i alla fall fint att vara där. Högtidligt.
Vi får se om Bo Lundquist och hans vänner kan hjälpa oss bygga vår nya värld än en gång, nu när vi har tagit farväl av den förlorade på ett så stilfullt sätt.
(Fotnot. Det ska inte vara Mikkel Jensen utan Karl-Oskar Fjörtoft som får poäng nedan. När felet upptäcktes gick det inte att ändra, eftersom betygen inte kan redigeras.)