Måndag morgon…
…och jag vill ha tillbaka den där känslan.
Så här långt har det varit en märklig säsong. Jag menar, våra kelgrisar har redan spelat sex omgångar (nästan en fjärdedel av serien), och ändå känns det inte som om Allsvenskan börjat på allvar ännu. Åtminstone är det så för mig.
Förvisso är jag igång med mina matchritualer: cykelturerna genom Pildammarna, samlingarna på Ölkafét, sillamackan och den danska pärlan hemma hos L. på Uppsalagatan. Förvisso stämmer jag upp i sångerna och ramsorna sångerna på Malmö Stadion. Jag har hunnit åka bil genom de småländska skogarna, och susa fram med buss längs E6:an. Jag har hunnit stå i västra kurvan på Fredriksskans och på södra läktaren på Gamla Ullevi.
Allting ser med andra ord ut ungefär som det brukar göra.
Men ändå inte. Känslan har liksom inte infunnit sig. Den där nerven, ni vet. Trots att motståndarna heter GAIS, Örgryte, Kalmar FF, Bajen etc. är det fortfarande som om jag befinner mig på någon av försäsongens träningsmatcher på Helenholms IP.
Jovisst, det är väl angenämt att vara där. Men det är liksom inte på allvar. Åtminstone ser det inte ut så.
Förmodligen hänger det samman med mina förväntningar. Jag vill ju se ett MFF som drar igång i 120 knyck. Jag vill ju se ett MFF som visar att det finns något allvar bakom alla dessa fraser om att vi skall få det vi förtjänar. Jag vill ju se det där nya MFF som det varit så mycket snack om. Det bollskickliga, snabba och tekniska MFF. Det positiva och glada MFF. Med Sveriges bredaste trupp.
Matchen mot Häcken visade inget av detta. Optimisten kunde ana glimtar av det i första halvlek borta mot Örgryte. Hemmamatchen mot Hammarby behöver vi inte ens nämna. Bortamatchen mot GAIS höll engelsk League 2-nivå. Matchen mot Kalmar FF var knappt mycket bättre. Och nu senast mot Halmstad var i stort sett straffsparken i slutet av matchen det enda man kunde glädja sig åt. I övrigt har MFF:s spel, så här inledningsvis, inte varit mycket att hänga i julgranen. En och annan spelare har förstås spridit lite ljus – men som kollektiv har laget knappast övertygat.
Det är därför som jag fortfarande går och väntar på att åtminstone något bland alla dessa fagra löften skall infrias. Något litet som visar att det handlar om allsvensk fotboll nu, och inte någon sketen träningsmatch i skuggan av Heleneholmsverket.
Men, men… Jag skall inte gnälla. De gör säkert sitt bästa, pågarna (och det är ju många skador, och dåliga planer, och allt det där...). Jag vill bara att allsvenskan skall gå igång på allvar. Och att MFF lever upp till sina löften. Och presterar det de kan prestera.
Så den där sköna känslan infinner sig igen.
Det känns som evigheter sedan.
