AIK - Örebro SK 0-0

Problemen fortsätter för AIK. För den tredje allsvenska matchen i rad misslyckades man med att göra mål och följaktligen förlängdes matchsviten utan vinst till fyra.

Matchen var dålig. Det ska sägas direkt. AIK var dåligt. Laget hade förtvivlat svårt att skapa de där riktigt heta chanserna och att tränga igenom Örebros kompakta försvarsmur. Man klarade inte av att ta till vara på någon enda av de många hörnor, frisparkar och inkast man fick, trots långa, duktiga huvudspelare som Svante Samuelsson, Fredrik Björck och Pelle Nilsson. På topp stångade sig Andreas Alm och Samuel Ayorinde snudd på blodiga, men allt var förgäves.

Örebro var inte dåligt, det ska också sägas. Örebro var mycket duktigt på det man gjorde. De var effektiva och hänsynslösa i försvarsspelet, men ack vad det var tråkigt att se på. Fotbollsmördare? Kanske, men det inte bara för deras totala ovilja att spela fotboll, utan även för deras ideliga maskningar och vana att gärna ligga kvar en stund efter en tackling för att få motståndaren att slå ut bollen över sidlinjen i stället för att gå till anfall i farligt läge. Visserligen inget som är unikt för Örebro, och som van besökare av Råsunda är man luttrad vid det här laget. Ända sedan guldet 98 har vi tvingats utstå den här typen av spel mot de flesta lagen, framför allt när de kommit på besök. Men jag må säga att Örebro oftast är något utöver det vanliga, och då främst i år. Stefan Lundin har verkligen hittat rätt i val av klubb. 4-4-2 på papperet, men oftare 8-1-1 med Jon Lundblad ensam på topp. Jag förstår till fullo kritiken Sören Åkeby framförde mot Örebros sätt att spela. Tråkigt, men tyvärr effektivt, och det gör det hela ännu tråkigare.

Detta var dock ingen överraskning och kan inte heller ha varit det för Richard Money. Trots det väljer han att ta ut både Svante Samuelsson och Fredrik Björck centralt på mittfältet. Fredrik Björck är mycket duktig - som mittback. På ett innermittfält är han inte lika duktig, och i synnerhet inte bredvid en Svante Samuelsson. Vad ville Money åstadkomma, många vunna nickdueller på mittfältet? Det hade till och med Kalle Corneliusson ensam klarat av, då Örebro dels saknade mittfält och dels lyfte bollarna mycket längre än så. Money har förklarat att det är mittfältet som inte fungerar, medan försvar och anfall har gått bra. Då kan jag förstå varför han vill experimentera med mittfältet, men inte varför han gör det genom att rucka på backlinjen och toppduon, vilka fungerat bra. Nu spelade visserligen Gary Sundgren mycket bra i mittförsvaret, men Andreas Andersson var inte vidare lyckad på mittfältet och anfallet var totalt misslyckat.

Konkurrens är bra och varenda spelare ska känna att han har chansen bara han ger allt och gör bra ifrån sig på träningarna innan match. Men det får inte gå till överdrift. Modeordet kontinuitet är inte bara överskattat. Någon gång måste en elva, eller åtminstone en lagdel, få chansen att spela mer än en match tillsammans innan Money vaskar om. För att inte tala om att enskilda spelare måste få spela på en position annat än i nödfall. Just denna match hade två avstängningar på mittfältet samt sjukdom och skada (Talebinejad och Tamandi) tvingat Money till ommöbleringar, men han gjorde ändå omotiverat många förändringar. Hoch och Kalle borde fått spela från start på mittfältet med Adde på topp och Björck i backlinjen.

Om matchen finns inte så mycket att skriva annat än att AIK försvarade sig bra, Örebro likaså, men att båda lagen - av olika anledningar - hade svårt i offensiven. I AIK:s fall för att Örebro försvarade sig mycket bra och pga en för feg och defensiv startuppställning och i Örebros fall för ren och skär ovilja. I stället fick vi se mycket tjongande fram och tillbaka med få målchanser för båda lagen. AIK var närmast med en nick i ribban av Ayorinde efter frispark av Ishizaki i den första halvleken. Att Money säger att han inte är orolig för att vi fortfarande skapar målchanser gör mig oerhört orolig. Vilka målchanser talar han om? I övrigt var det trögt och fantasilöst spel. Andreas Andersson var en av få i AIK som försökte ta initiativ framåt, men blev av med bollen ovanligt ofta och lätt då han var allt för ovillig att släppa bollen till medspelare. Detta ska dock inte enbart skyllas på Andreas, utan även på för dålig rörlighet hos medspelarna och, återigen, väl försvarande ÖSK:are. Bäst i AIK var i stället Daniel Tjernström som går från klarhet till klarhet som vänsterback. I kväll saknades verkligen Mats Rubarth, som säkerligen hade kunnat luckra upp ÖSK-försvaret åtminstone ett par gånger.

Nu hoppas jag att Money vågar gå framåt i dubbelmötet med IFK Göteborg härnäst och ta ut ett mer spelskickligt och offensivt lag. IFK är inte direkt känt för att vara Örebros raka motsats spelmässigt...

0 kommentarer