Från tredje våningen: De djuriska instinkterna & den finske vägvisaren…
Ledargestalter, katten Pippi och Abgar Barsoms ben i mungipan. Och dessutom seger på torsdag.
Dagen efter. Ja, vad finns det egentligen att säga. Massor förstås, eller ingenting. Vad som än fanns att säga så sades det med eftertryck både på stadion, puben och i sängkammarna igår kväll. Det är en fullmatad fotbollsvecka vi har gått in i, och det finns knappt utrymme att stanna upp och hämta andan. Bäst att lämna HeIF där hän, tänker jag. Bäst att skriva om vafan som helst men inte just det. Nåt helt väsenskilt, tänker jag. Försiktiga blickar framåt mot torsdagen, lite barnslig lek med katten, kylskåpsmagneter och siffror…
Katten Pippi? Jodå, tackar som frågar, det är bra med henne. Men eftersom hon börjar bli lite rund om magen har jag satt henne på diet, och försöker dessutom motionera henne mera. Bästa motionen för en katt är väl att trigga igång hennes djuriska instinkter, tänker jag med ett blodtörstigt leende. Eftersom hon är totalt knarkgalen i plast och sätter huggtänderna i både skivomslag och matkassar, så laminerar jag helt enkelt en lagbild på Djurgården och lägger den på golvet i vardagsrummet. Sätter mig sedan i soffan med en kopp kaffe och en cigarett och väntar. Snart utspelar sig vackert djuriska scener framför mina ögon. Kjell Jonevret försvinner med ett nafs i hennes käftar, och Stefan Batan får en klo i mellangärdet. Inte helt oväntat gör katten en Behrang Safari, och kräks halvvägs genom måltiden. Hon verkar ändå nöjd och belåten när hon lommar iväg med Agbar Baroms smalben dinglande i mungipan. Stärkt av experimentets framgång plastar jag förresten in en bild av Bengt Madsen också, men denna ägnar hon inte en sekunds uppmärksamhet. Även katter har vissa krav på standard.
Helgen som gick inkluderade några färgglada drinkar på Möllan, tillsammans med ”en lekman på fotboll” som hon uttryckte det. Denna lekman (skriver man kanske lekkvinna i det här fallet, eller kan det misstolkas? Kan någon reda ut begreppen? Garpe?) i ett par bedårande himmelsblå Nike, påpekade att hon under matchen mot Hammarby hört Bajenspelarna prata och skrika sinsemellan hela matchen, men däremot hade hon inte hört ett knyst från spelarna i Malmö FF. En skarp och adekvat iakktagelse. Trots sitt svala intresse för fotboll satte hon där fingret på ett stort dilemma; avsaknaden av en ledargestalt. Nej, det där blev lite fel. Visst har vi ledargestaler, men de har tyvärr inte satt ner foten, signalerat pondus och skrikit sina halsmandlar ur läge. Inte riktigt på det sätt som jag och lekmannen önskar i alla fall. Inte ännu.
Bajen är dock historia, och sedan dess har en ledargestalt med stort L återvänt. På anslagstavlan ovanför min dator sitter en tidningsrubrik från senast det begav sig: ”JA…RI HÅLLER!” Den där rubriken har förstås stirrat hånfullt och ironisk på mig rätt länge sedan dess, men jag har av någon anledning ändå inte velat ta ner den. Och efter matchen mot fotbollsmördarna HBK tycks den kanske äntligen äga sin giltighet igen. Det sätt som Jari tog hand om straffsparken visade under en handfull sekunder både pondus, ansvarstagande och beslutsamhet. Är det Jari som ska kliva fram och ta rollen som gormande gammal mittfältspappa, som domptör och finsk vägvisare? Inte mig emot, någon måste i alla fall göra det. Sen vore det förstås önskvärt om pekande med hela handen och högjudd kommunikation även manifesterade sig i lagets bakre regioner.
Nå, jag har aldrig varit något ess på djupare analyser och strategier och spelsystem. I början av säsongen satte jag upp alla spelarnamn på magnetbrickor, och arrangerade tänkbara förstauppställningar på kylskåpsdörren. Jävligt pedagogiskt, tänkte jag, nu ska jag kanske få lite bättre koll på det hela. Men när till och med Åkeby började klia sig i tränarhuvudet för att få ihop det, kan ni förstå hur rörigt mitt kylskåp såg ut. Projektet föll snart i dvala och nu punktmarkerar Vinzents mina inköpskvitton, och Sandqvist och Asper delar på det tunga ansvaret att bära upp mina kassakort. Kouakou har börjat tappa fästet ordentligt, och faller i golvet med en smäll varje gång jag hämtar en välkyld Golden Delster. Dåliga omen, så låt mig därför runda av med en positiv släng av skrock och nummermystik.
Idag har jag varit spritt språngande nykter i exakt 129 dagar. 1+2+9=12. Det vill säga spelare nummer 12 såklart. Siffran 129 innebär också den sammanlagda genomsnittliga speltiden i minuter per match (77+52) för Jesper Bech och Jocke Nilsson (innan gårdagens match). Slutligen kan det även läsas som ett datum, 12/9, vilket var den ösregniga aftonen på Stockholm Stadion i september förra året. Visserligen förlorade vi då med 2-0, men det berodde enkom på att jag var präktigt berusad och spillde öl över hela halsduken. Nu råder nya tider. Ett nytt MFF och en ny Svensson. Seger på torsdag alltså. Allting pekar på det.
