En liten utredning av Polislagen – vad får polisen egentligen göra?

Så inleds Polislagen (PL). Där anges direkt syftet med polisens verksamhet. Efter det som hände i Göteborg och tidigare har hänt vid olika tillfällen har många ställt sig frågande vilka rättigheter vi som enskilda har kontra vilka befogenheter polisen har. Jag tänkte här försöka mig på att utreda vad som gäller vid polisingripande. Innan jag börjar dock några reservationer. Jag är förvisso juridikstuderande (ett år kvar ungefär), men jag är inte färdig jurist. Det som skrivs är alltså min tolkning efter en natts jobb med förarbeten till lagtext och med lagtext. Jag besitter ännu inga specialkunskaper i polisrätt. Det kan finnas saker jag inte uppmärksammat. Dock är jag tillräckligt tränad för att detta ska kunna anses som mer än lösryckta påståenden. Jag kommer heller inte ta ställning till vad som hände i Göteborg, det lämnar jag till min läsare. Detta av två skäl. 1. Jag var inte där. 2. Uppgifterna om vad som hände går isär och att försöka ge sig in i debatter om detta ter sig meningslöst. Se därför detta som en service från Forum 1891, inte som ett debattinlägg. Jag försöker hålla detta på vanlig svenska vilket kan irritera vissa juridiskt bevandrade, dock tänker jag heller inte underskatta våra läsare. Jag tror att ni mycket väl begriper det språk som följer.

Syftet med PL har vi redan gått igenom. I PL 8 § stadgas en allmän princip gällande polisingripanden. Vid ett polisingripande ska detta ske med vad som är ”försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter”. Redan här kan troligen ingripandet i Göteborg diskuteras. I PL § 10 regleras polisens användning av våld. Paragrafen är knappast svårtolkad. Inledningsvis konstateras att våld ska vara sista utvägen, när inga andra medel är tillräcklig och att våldet ska ha samband med tjänsteutövning. Om dessa är uppfyllda får våld användas om polisen möts av våld eller hot om våld, om någon gör motstånd eller försöker fly, om det handlar om att avvärja brott eller är fara för andra människor eller om polisen ska avvisa eller avlägsna eller kroppsvisitera någon (det sistnämnda gäller självklart också bara vid motstånd). Det finns även andra fall då våld får användas, men dessa är knappast relevanta i sammanhanget. Kom dock fortfarande ihåg; våld får bara användas i ”i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt”. Inte i andra fall. Principen vid polisingripande ska alltid vara att det lindrigaste ingreppet ska utföras.

Sedan följer något mer intressant. Omhändertagandet. Innan vi går in på det vill jag påpeka att själva termen gripa knappt existerar i lagtext. Skillnad görs här mellan omhändertagande (som sker i väntan på polismyndighets beslut) och begreppen häktning och anhållande. För den som vill fördjupa sig i begreppen häktning och anhållande rekommenderas läsning av Rättegångsbalkens kapitel 24, vad som kan sägas är att huvudregeln (med en lång rad undantag) är stark misstanke och minst ett års fängelse i straffskalan. Våldsamt upplopp uppfyller det straffskalekriteriet. Jag tänker vidare bortse från de omhändertagande som stödjer sig på andra lagar än polislagen, det vill säga till exempel omhändertagande av berusade (LOB-ingripande på polisspråk). Viktigt att komma ihåg är däremot att PL har ett uttryckligt förbud (18 §) mot att omhänderta någon som stör den allmänna ordningen och som ska häktas. Då ska häktningen ske direkt.

Då kommer vi in på den berömda PL13 eller P13 som den kallas på demonstrantspråk. Eftersom det råder så stor debatt kring vad den innebär publicerar jag hela här

St 1.
Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.

St 2.
Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Inledningsvis ska konstateras att inget hindrar att polisen tar till en mindre ingripande åtgärd, principen om lindrigaste ingripande gäller fortfarande. Dessutom ska påpekas att detta är vad polisen får göra inte vad de ska göra. På juristspråk en så kallad fakultativ lagregel. Avvisning eller avlägsnande går alltid före ett omhändertagande. I PL 15 § stadgas rätten att få reda på orsaken till omhändertagandet. Polisen måste också anmäla omhändertagande högre upp i hierarkin om det inte upphör tillräckligt snabbt.

Om någon åker dit på 11 eller 13 ska ett förhör inledas snarast möjligt. Sker det med stöd av PL 13 ska personen släppas direkt efter förhöret och senast efter sex timmar, alltså oavsett om förhör ägt rum eller inte. Vidare har jag förstått att polisen har hänvisat till PL 19. Det är en visitationsparagraf. Till att börja med kräver den ett ingripande som stödjer sig på något annat än själva PL 19. Hänvisas till den bör alltså frågan ställas till polisen på vilken grund omhändertagandet skett och då är inte PL 19 tillräckligt som svar. Sedan bör kommas ihåg att detta gäller (som mycket annat vid polisingripanden) rättigheter som finns uttryckta i grundlag, i detta fall skyddet mot kroppsligt ingrepp (Regeringsformen 2:6). Sådana rättigheter får inskränkas genom lag, men bara genom lag och med korrekt stöd. Regeringsformens andra kapitel är ett av de allra viktigaste i svensk lagstiftning och ger oss våra grundläggande fri- och rättigheter. Det är inget man leker med. Om nu alla kriterier är uppfyllda får visitationen ske av två skäl; säkerhet, för att få tag på vapen eller dylikt eller för att fastställa identitet. Inte annars, då saknas det laga stödet som jag tidigare pratade om, och detta är som sagt inskränkningar av vår grundlag.

Sedan ska våra rättigheter enligt polislagen kommas ihåg, de finns i den ypperliga § 17. Återigen tycker jag vi tar och publicerar hela :

Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.

Det här är viktigt. Läs den en gång till. Tror dessutom de som orkat traggla se ner till denna del av texten börjar se ett mönster. Polisingripandet begränsar alltid en rättighet. Ibland är de nödvändiga, det är vi nog alla överens om. MEN, de ska bara ske när de är nödvändiga och de ska bara ske i absolut minsta möjliga mån. Polisen har befogenheter, vi medborgare har rättigheter. Det är en betydande skillnad. Polisens jobb är lika med ingressen i min text, det är till för allmänheten, för goda syften såsom att främja rättvisa och garantera säkerhet. Detta gäller oavsett om medborgaren är fotbollssupporter eller förbipromerande, oavsett om medborgaren är firmamedlem eller vanlig säsongare. Polisen ska skydda människor, ibland från varandra, men de ska aldrig göra mer än nödvändigt för att uppnå sitt syfte.

Efter jag nu inte tagit ställning (eller har jag det?) så vill jag avsluta med att redovisa vad som kan göras. Givetvis kan en JO-anmälan lämnas in. Det går även bra att polisanmäla en enskild (eller flera, men inte polisen som klump) polis för tjänstefel. Tjänstefel regleras i Brottsbalken 20:1 och kan personer i myndighetsutövning (till exempel poliser) kan dömas för detta. Brottet kan ge upp till två års fängelse (här bör påminnas om den allmänna straffrättsliga principen att inte döma till fängelse i första hand och om principen att börja i nedre delen av straffskalan), är brottet grovt kan det ge mellan sex månader och sex år (samma principer gäller givetvis här). Är brottet däremot ringa döms överhuvudtaget inte till ansvar. Självklart kan poliser tilldelas andra disciplinåtgärder, men dessa är av arbetsrättslig karaktär och ska jag vara riktigt ärlig orkar jag inte utreda dessa just nu.

Jag hoppas ni har fått någon nytta av de kunskaper som kostat mig 200 000 i studielån, jag hoppas också att de som drabbades i Göteborg antigen fått en förklaring av denna text eller ett stöd för en anmälan. Debattera gärna på forumet och glöm inte att juridik egentligen inte är speciellt svårt, det svåra är att veta var man ska leta. Försök läsa själva istället för att läsa tidningar. Glöm definitivt inte att vi har en fruktansvärd massa rättigheter och att fotbollssupportrar är människor precis som alla andra.

Ett litet PS. Jag kommer inte att svara på juridiska frågor via mail, detta av ett skäl: oavsett hur lätt en fråga kan verka tar den ofta väldigt mycket tid att utreda för att få ett svar korrekt. Jag hoppas ni förstår detta. DS.