Fiende #1
Kan mina starka anti-känslor för Djurgårdens IF grundas på avundsjuka över tre nyvunna SM-guld? Är det så att jag tycker ganska mycket om att tycka ganska illa om Djurgårdens IF? Och var det alla tiders roligaste idrottshändelse när Zlatan knyckte straffen från Källström?
Alla är överens. Wernersson, Edström, Majlard och resten av 2000-talets stora tyckarklubb instämmer alla med varandra om att Djurgården är svensk fotbolls sanna framtid. Djurgården är modernt. Djurgården är effektivt. Djurgården är smart. Djurgården är snyggt och rätt på alla plan. Djurgården kan till och med göra reklam för MQ.
Det har skrivits kilometrar om den underbara offensiva attityden som genomsyrar klubben, om den sååååååååå (”även med internationella mått”) stenhårda fysträningen och den alltid lika hjärtliga som helproffsiga stämningen på Kaknäs.
Äh, säger jag. Ge er.
De flesta himmelsblå rankar IFK Göteborg som den främste och mest klassiske motståndaren. Många ser grannen Helsingborg som det lag som bara måste slås. Utan att vilja trampa någon MFF:are på de ömmaste tårna så måste jag säga att idag är Djurgården fienden nr 1.
Kanske är det bara ett infekterat Stockholmskomplex som får magen att brännas och halsen att tjockna när Malmö tappar poäng mot DIF? Njaaa…. Tror inte det. Kanske är allt medias fel? Det är ju populärt att skylla på dem när allt inte känns rätt.
Den näst senaste sanningen om svensk fotboll (efter att Tobias Linderoth är landslagets viktigaste spelare) är hur skickliga Djurgården är på att värva smart. Jag vet inte hur många gånger jag såg eller hörde det under försäsongen. DIF var favoriter till guldet, mycket beroende på att föreningen är i särklass på att ta hem lovande och spännande spelare.(Här skulle jag kunna nämna Ba eller Jesper Blomquist, men det vore lågt). Dessutom är gårdarna alltid snabba och handlingskraftiga när de tappar spelare och lyckas hitta fullvärdiga ersättare.
Alltså, jag tycker inte det är mer än rätt att en klubb får cred om den lyckas använda kassan förnuftigt och köpa bra spelare. Jag har heller inget problem med att väldigt få av Djurgårdens stjärnor låter som de kommer från 08-området, men jag undrar varför mitt lag måste kallas Real Malmö så fort de gör mer än två mål i en match?
Att hålla på ett lag som hyllas för sitt SM-guld tredubbelt så länge som alla andra lag på Fotbollsgalan lockas jag inte av. Inte heller hoppas jag få se mitt lag mima till Backstreet Boys. Däremot hade jag gillat om mitt lag slapp svidande kritik för en cup-förlust mot Cork City. Det finns nämligen ett annat gäng som kommer undan med sånt.
Och det ska jag erkänna, när Mattias Concha springer in i Allsång på Skansen med sina kompisar för att glatt kasta ut fotbollar till publiken… Då smärtar det att se vilken tröja han har på sig. Men det är nog bara jag.
Kan mina starka anti-känslor för Djurgårdens IF grundas på avundsjuka över tre nyvunna SM-guld och positiva ord från fotbollsexperter? Är det så att jag tycker ganska mycket om att tycka ganska illa om Djurgårdens IF? Och var det alla tiders roligaste idrottshändelse när Zlatan knyckte den där straffen från Källström?
Svaret på alla tre frågorna är naturligtvis ja.
Det gick vägen i onsdags, det var skoj i måndags. På torsdag blir det fantastiskt!
