Montreal - Boston
Istället för inför Djurgårdens IF – Malmö FF: förvirring
"Det här ska väl egentligen vara en mer traditionell ”inför matchen-rapport”. Vem som spelar var och varför. Men någon sådan har jag ingen lust att skriva."
Det nya millenniet startade med en allsvenska i avsaknad av två av de klassiska svenska fotbollslagen: Malmö FF och Djurgårdens IF. 1999 hade nämligen bägge två åkt ur den högsta ligan. Men sejouren i superettan skulle inte bara bli ettårig för de två; det var även så att de här tvenne nykomlingarna under resten av 2000-talet skulle dominera allsvenskan. Djurgården har sedan återkomsten tabellraden: 2-1-1-4-1. Malmös siffror för samma period är: 11-2-3-1-5. Till detta ska också läggas att DIF har imponerande tre cupguld (2002, 2004, 2005).
Från att ha varit ett jojo-lag utan fast förankring i den yttersta fotbollseliten sedan sextiotalet så har Djurgårdens IF på bara några få år genomgått en av de mest remarkabla metamorfoserna i svensk fotboll. Idag kan man se tillbaka på en första hälft av detta nya millennium som överlägsna giganter i allsvenskan. Nu återstår det svåraste: att behålla greppet. Framgång är en färskvara; det som såg så självklart och överlägset lekande lätt ut ena dagen kan vara som bortblåst nästa. Fråga oss i Malmö FF; vi vet.
Två sekvenser då allt sett guld och gröna skogar ut men till sist blivit kattguld och avverkning som kan illustrera vad jag menar: den sextonmannatrupp som Prahl samlade kring sig under träningslägret i Turkiet i mars 2005 samt den sekund då bollen lämnade Abelssons panna och vinklades in i hörnet, i den varma augustikvällen i Tel Aviv samma år.
Får jag lov att gnälla lite? Då tycker jag nog att Djurgårdens värvningsarbete den senaste tiden inte sett fullt ut lika imponerande ut som det gjorde för bara något år sedan. Där Malmö FF nästan alltid har handlat lite mer om att skjuta från höften så har Djurgården varit mer välrekogniserat. Men Kari Arnason, Robert Stoltz och Jesper Håkansson skrämmer inte lika mycket som tidigare års nyförvärv.
Bla bla bla. Ibland undrar jag verkligen varför jag skriver här och nu. Ni vet om att det här med fotboll bara är ett substitut för ett riktigt liv? Ett liv med kvinnor som älskar en ”för att man är så jävla härlig”, ett liv med intressanta tankeutbyten mellan människor som läst, typ, böcker, ett liv i själslig prål. Gud, vad jag önskar att jag hade ett sånt liv; ett liv vilket som helst.
Ett liv där man inte sitter och uppdaterar nån blogg som nån lallare har gjort stup i kvarten för att få reda på om den eller den har tränat, om pollenhalten är hög, om nån har tagit tag i det där med Glenns förbannade tand!
Nu är det dags för första mötet 2006 mellan Djurgården och Malmö FF. Matcherna lagen emellan sedan bägges återkomst 2001 har varit minst sagt märkliga. Det har varit ömsom storsegrar för himmelsblått och ömsom storsegrar för blåblått. Ofta har det varit välspelat och med ruggig stämning på läktarna. Mina favoriter är 4-0 vinsten på bortaplan 2001 med Zlatans dribblingsraider, 4-3 segern på Stadion 2002 med firma Ijeh/Skoog i högform samt 2-0 på hemmaplan 2004 då vi var nästan ofattbart överlägsna. Men en Djurgårdssupporter kan utan problem hitta tre lika sköna matcher. 3-1 segern ifjol på Malmö Stadion med Larsens avgörande nickmål, 2-1 vinsten i premiären 2002, också i Malmö, där bortaföljet var stort och starkt samt en av de två 4-0 utklassningarna i svenska cupen.
Det här ska väl egentligen vara en mer traditionell ”inför matchen-rapport”. Vem som spelar var och varför. Men någon sådan har jag ingen lust att skriva. Det hittar ni säkert annorstädes. Malmös skadeelände börjar i alla falla ljusna. Så också Djurgårdens.
Tidningarna är dessutom överfulla med den oerhörda kris det råder i bägge lagen. Vi ligger fyra och DIF femma; båda två så lite som tre poäng efter ledarlaget. Om det här är kris så välkomnar jag den. Vad såväl vi som Djurgården kan göra när det går riktigt bra vågar jag knappt ens tänka på.
Att tippa känns meningslöst; jag har aldrig ett rätt ändå. Men det är upp till bevis för bägge lagen. Djurgårdens IF såg syndigt starka ut i första Stockholmsderbyt, men allt var som bortblåst i det andra då inte ens kämpatakterna verkade finnas kvar. Man har plockat några 1-0 segrar, men spelet har inte riktigt velat fungera. Sak samma gäller Malmö FF; man har mött ett av de tippade topplagen och då blev det stryk. Spelet har varit mediokert, med viss stigande form efter Jari Litmanens intåg. Men inalles är det två lag som letar form och medan de gör det så biter de sig fast i toppen. Och det är ju också en sorts styrka.
Jag köpte Paninis VM-album idag. Till barnen, såklart. Tjejen i kassan var sockersöt så jag fick veckla in mig i en lång harang om att de tjugo paketen bilder var till sonen och dottern. Jag kunde höra hennes inre säga: ”Yeah, right”. Innan det var läggdags satt vi och öppnade godiset; första bilden upp var Ecuadors Ulises de La Cruz.
Kanske tycker någon att jag håller för trevlig profil gentemot stockholmarna? Jag borde hata mer; jag borde säga saker om www.barsom.com (fortfarande inte öppet!), om den historielöshet som råder bland gemene gårdare, om att vi ska täppa till truten på dem med finskt stål.
Men det ids jag inte. Jag förbluffas fortfarande dagligen över hur ofta fotbollsfans till olika lag hävdar total exklusivitet; när det de facto är så att det bara är färgen på halsduken som skiljer oss åt, inget annat. MFF:are, Hammarbyare, AIK:are, Djurgårdare, Göteborgare: samma människor i samma gamla skor. Jag har mer gemensamt med den vanlige DIF-supportern än vad som först möter ögat: samma oro, samma anspänning, samma lättnad eller olust beroende på matchutveckling. Bara olika halsduk, inget annat.
Jag minns ett gammalt Bertrand Russel-citat jag lärde mig när jag läste filosofi i Lund: ”The whole problem with the world is that fools and fanatics are always so certain of themselves, but wiser people so full of doubts”.
Nej, ungdomar, nu vill jag fokusera på något annat; något roligare. Här kommer min egen laguttagning av det bästa som Malmö FF och Djurgårdens IF har kunnat ställa på benen under 2000-talet. Det är 22 fotbollsspelare av högsta kvalitet. Det hade blivit en otroligt rolig match att bevittna, om den någonsin hade spelats. Ja, de spelar bägge 4-3-3 i bästa Åkeby-stil.
MFF:
Matias Asper – Jon-Inge Höiland, Patrik Andersson, Daniel Majstorovic, Joseph Elanga – Daniel Andersson, Afonso Alves (off), Tomas Olsson – Peter Ijeh, Zlatan Ibrahimovic, Marcus Rosenberg
DIF:
Andreas Isaksson – Niklas Rasck, Markus Karlsson, Toni Kuivasto, Mikael Dorsin – Stefan Rehn, Andreas Johansson (off), Kim Källström – Johan Elmander, Sören Larsen, Tobias Hysén
Någon eller några spelare som fattas? Var är Magnus Pehrsson, Niklas Skoog och Lolo Chanko? Alla misstag i den här lilla artikeln är helt mina egna tillkortakommanden. Självklart är det så att jag inte har samma koll på DIF som MFF. Men samtliga spelare här är uttagna i beaktande att de spelar som de gjorde när de var som allra bäst i respektive förening. Några spelare huserar dessutom på aningen felaktiga positioner, men det är ingen exakt vetenskap, det här.
Jag tycker framförallt att det är intressant att se vilka otroligt bra lag det är. Otroligt bra! Det få mig att fundera: vad hade de andra allsvenska lagen kunnat visa upp under samma period? Hammarby, Göteborg och Helsingborg? Ingenting som ens är i närheten av de här två elvorna, det kan jag ta gift på.
Nåväl; nu hade jag tänkt att Jens Fjellström – hjälte i bägge läger – skulle få kommentera de här två elvorna med sin klokhet. Men saken är den att jag inte fått tag i honom. Människan svarar inte. Jens, don’t be a stranger!
Jag intervjuade honom inför premiärmatchen 2002, då just MFF mötte DIF på Malmö Stadion. Vi satt på en lunchrestaurang i stan och jag hade tagit med mig Expressen från söndagen den 20:e november 1988; dagen efter 7-3 finalen. Jensa gjorde fem säsonger i såväl Malmö som Djurgården. Han blev en förgrundfigur i bägge lagen. Han sa: "Det är som en familj, man har fått vara en del i två av de finaste familjer som finns". Det var så att man kunde gråta.
I alla fall: i den där intervjun utlovade – garanterade – han guld till såväl MFF som DIF inom tre år. Nu är vi där; nu väntar vi på nästa steg i sagan om de två klubbarna.
