Robban och Micke ser framåt
Det känns lite som om jag blir tröstad när jag pratar med Robban efter förlusten mot ÖIS. Som om min valp har dött och han får mig att tro på att världen faktiskt inte går under.
Okej, jag överdriver så klart. Men faktiskt känns det lite så, jag går runt med mungiporna nere vid solar plexus och får rentav tvinga mig bort till omklädningsrummet efter presskonferensen, för jag vet inte säkert om jag vill se spelarna i ansiktet. Av skäl som förmodligen inte är särskilt komplicerade minns jag inte riktigt hur det brukar kännas att gå in i omklädningsrummet efter en förlust (så ofta förlorar vi inte - vanligtvis - och man förtränger gärna stämningen).
Det är lite tryckt stämning, tyst, stilla, långsamt. Pratar man med Tommy Jönsson får man förmodligen bara ett eller två ord till svar på varje fråga i stället för de vanliga fem eller sex. Några duschar snabbt och sammanbitet och försvinner ut i bussen. Några andra sitter kvar och deppar, förhoppningsvis skuldmedvetna och med planer på snar revansch. Mikael Nilsson är en.
- Vi är inte bra idag. Det var en konstig match, säger han och syftar på att HBK först, oväntat, blir totalt utspelade, för att sedan, med en man mindre, ta över nästan helt. Han fortsätter: Våra uppspel är dåliga, vi tappar bollen för lätt.
Domaren Jonas Eriksson är förstås föremål för en del huvudbry. - Han håller en konstig nivå. Tobbes andra kort. - visst är det frispark, men att ge ett kort där, när han redan har ett.
Det är först när Robban kommer in efter paus som det börjar hända något i HBK. Hade ni haft någon fördel av att spela 4-4-2 från start?
- Nej, jag tror inte det. Det hade nog inte gjort någon större skillnad. Vi tappar ju fortfarande bollen för tidigt, det är problemet. Att vi kan ta tag i det på slutet hängde nog mer på att ÖIS backade hem än på att vi spelade med två anfallare.
Och på söndag, mot Öster.
- Det behövs ingen särskild "tändvätska", direkt.
Robban Andersson, ni vet den där hete killen i Halmstad som gör att vi fortfarande vågar tro på stundande framgångar och ära, kommer ut och ser trött ut.
Inget vidare idag, va?
- Näe, de e ju stolpe ut ida va.
Vi pratar lite om chanserna han hade i andra, när det stod 2-0 till hemmalaget och då en reducering faktiskt kunde ha betytt något. Nicken från nära håll är inget att hänga upp sig på, däremot menar Robban att friläget absolut skulle ha inneburit mål. Och han erkänner något om den där styrningen i stolpen:
- Näe, de va nog hands där. The hand of God, igen.
Ni kom in i spelet bättre på slutet?
- Tja, vi flyttar upp samtidigt som dom backar hem.
Men det såg också avgjort bättre ut med två man på topp. Klarar du av att spela från start på söndag?
- Ja, starta klarar jag ju alltid av. Frågan är väl mer om jag åkar fåtsätta. Näe men en halvlek å kanske några minuter te ska jag väl klara. Vi ska kunna ta dom.
Och så garvar han. Ah. Ett leende. Det har jag inte sett sen före matchen (jag undvek konsekvent att titta på öisarna som satt bredvid oss). Det kändes bra. Om inte annat för att jag innan dess snarare ville gråta.
