IFK Göteborg - en jobbig klasskamrat
Himmelrikets Magnus Johansson höll tummarna för IFK Göteborg när de kvalspelade mot Västra Frölunda säsongen 2002. Nu avslöjar han varför.
För er som har läst mig tidigare kommer inte det här som någon överraskning: Jag älskar när det går dåligt för IFK Göteborg. Det gör mig sannerligen gott. Nu kommer snart några rabiata göteborgare spinna loss om skåningars dryghet och andra värre tillmälen. Men egentligen borde inte deras supportrar bli särskilt ilskna för det. De borde ta det som en komplimang att jag och många andra med den enda rätta blåvita kulören ägnar detta lag så mycket uppmärksamhet. Inte lägger vi lika mycket krut på Örgryte, Gefle, Djurgården, Hammarby. Det är frågan om vi ens ägnar Helsingborg samma tankekraft. Det är tveksamt, då mjölkkossan mest är en geografisk konkurrent och med få undantag aldrig varit ett reellt fotbollsmässigt hot.
Det finns folk som hävdar att man för att kunna älska måste ha något att hata och ger sig med den trångsynta inställningen ut och slåss. Det är naturligtvis korkat och feltänkt. Det blir en väldigt inskränkt värld att leva i. Hat är en destruktiv känsla som tömmer en på energi i det långa loppet. Jag har flera vänner som håller på Göteborg och som inget hellre vill än att vinna mot just Malmö FF. Före och efter matcherna kan vi diskutera annat i livet som vuxna män, vi kan till och med ta en öl och försöka oss på analyser av vad som hände på planen. Så hat har inget med saken att göra. Vi gillar inte varandras lag helt enkelt, konstigare än så är det inte. De vill se Malmö FF i botten, jag vill se IFK Göteborg där.
Om jag säger så här: Svenska landslaget är som mina föräldrar (jag älskar dem, men behöver inte se dem varje dag och går det några veckor utan att jag träffar dem så må det vara hänt), Malmö FF är som min kvinna (jag älskar henne djupt och innerligt; ibland gör hon saker som jag inte tycker om men jag förlåter henne alltid och vill helst se henne varje dag) och IFK Göteborg är som den där jobbiga klasskamraten som alla flickor tyckte om, som ville vara med mig endast när inga andra kompisar fanns tillgängliga och som naturligtvis också blev ihop med flickan som jag, som blyg tolvåring, suktade efter i tysthet (men idag är samma kille lite på dekis med inte alltför stor potential hos det motsatta könet och lite för mycket skulder för att han säkert ska känna sig bekväm, och även om jag lider lite med honom finns det också en del av mig som skrattar ha ha ha, där fick du!).
Jag tycker fortfarande instinktivt illa om klasskamraten för att han var ett satans pain in the ass. Där finns ingenting hos honom som gör att jag vill slåss med honom - ergo: man kan ha starka känslor emot någon utan att handgripligen visa det - men han finns där som en vagel i ögat. En ständig påminnelse om att mitt liv på något vis förbättras en aning i takt med hans små motgångar i vuxen ålder. Likaså tycker jag fortfarande instinktivt illa om IFK Göteborg sedan tonåren. Jag inser att mycket handlar om avund. Det var inte alldeles lätt att åse hur laget i mitt hjärta blev omsprunget av laget i min svettiga armhåla, sportsligt såväl som ekonomiskt.
Så gick det några år och som alla vet så är skadeglädjen den enda sanna glädjen. Inga framgångar varar för evigt, alla riken faller till slut. Så även IFK Göteborg. Höjdpunkten kom när laget var tvungna för att kvala för att hålla sig kvar i allsvenskan. Det hade börjat så smått några år tidigare när IFK köpte Christian Karlsson från oss och hämtade hem Joakim Persson framför våra ögon. Två värvningar som med emfas visade att göteborgarna då hade större muskler än oss, men två värvningar som visade sig vara fatala misstag och kan ha varit början på nedgången som de först 2004 på allvar började återhämta sig från. Jag insåg också hur mycket jag älskar att tycka illa om IFK Göteborg när jag fann mig själv hålla tummarna för dem i kvalmatcherna mot Västra Frölunda. Jag vill se dem i botten år efter år, men jag vill inte se dem ramla ur Sveriges högsta serie. Det är roligt att slå Enköping med 4-0 (när det begav sig) men det är ingenting mot att vinna över IFK Göteborg med 1-0.
Hur som helst. På söndag är det åter match mellan de enda giganterna i svensk fotboll. Känslor. Mängder med känslor. Bitter rivalitet. Frustration över förluster. Extra stark glädje efter segrar. Nerverna utanför skjortan några dagar inför matchen. Ingredienserna som jag inte vill vara utan. IFK Göteborg är en sådan ingrediens som jag inte klarar mig utan; med den blir livet lite rikare några gånger per år. Jag behöver inte IFK Göteborg för att älska Malmö FF, men det underlättar.
